Förhandlingar, en större triumf för Iran än USA...

Jag har surfat runt bland de bloggar jag läser och ser att det är ganska tomt om det historiska mötet i Baghdad mellan regimen och Irak. Även DN och SVD verkar vara lite smått ointresserade av att komma med några analyser. Den enda som gör ett försök är Johan Ingerö och jag tycker att han hamnar lite fel.

Jämförelsen mellan Clinton och G.W.B haltar en aning. Det är sant att Clinton försökte få till förhandlingar med Irans dåvarande reformistiske president Khatami. Clintonadministrationen flirtade hejvilt ett tag med Khatami, man erbjöd ursäkter, WTO-medlemskap och att avskaffa
en del sanktioner (bla att tillåta export av flygplansdelar till Iran). Och Khatami var sugen.

Men bakgrunden och syftet var något helt annat än idag. Clintonadministrationens mål var att stärka de reformistiska mullorna, främst Khatami, i regimen och därmed förhoppningsvis kunna underminera Khamenei och de konservativa mullorna i Iran. Målet var att få ett Iran som man kunde acceptera och leva med i regionen.

Men den gången satte Khamenei stopp. Anledningen var enkel. Varför skulle han tillåta förhandlingar och dialog med den ”stora satan” när han dels var i underläge och dessutom tillåta förhandlingars vars enda syfte var att underminera hans maktposition. Det spelade ingen roll hur många sanktioner Clinton erbjöd sig att avskaffa eller hur många medlemskap i WTO som han erbjöd, Khamenei och regimen hade inget att vinna på samtalen.

Idag är läget ett helt annat. Regimen sitter säkert och Khamenei må ibland vara pressad men han sitter mycket säkrare nu än han gjorde 2000. Det gör att regimen kan komma till förhandlingsbordet och nästan diktera villkoren.

Däremot kommer amerikanerna till bordet av desperation. För amerikanerna så är läget i Irak det absolut viktigaste. Regimbyte som var Clintons plan kan man glömma att åstadkomma med dessa förhandlingar. För nu förhandlar man med Khamenei själv. Att få stopp på våldet i Irak kommer att vara den amerikanska regeringens största huvudbry oavsett vem som sitter i det ovala rummet.

Det här gör att regimen är den part som lättast kan ställa krav. Jag misstänker att regimens förhandlingsmetod kommer att vara ”låt bli vårt atomprogram och vi lugnar ner läget i Irak”. Redan nu är strategin framgångsrik. Förra veckan gick den andra av FN: s säkerhetsråd satta tidsfristen ut, regimen skulle ha slutat anrika uran eller förvänta sig nya sanktioner. Regimen har tvärtom ökat anrikningen av uran.

Rimligtvis borde USA vara fullt upptagen med att lobba för och ta fram nya hårdare sanktioner men det har tyst kring det. USA har inte velat provocera mullorna och ge de skäl att dra sig ur samtalen.

Så jag räknar kallt med att USA kommer att få följande ultimatum: ”vi får skaffa kärnvapen och ni får ett stabil(are) Irak”.

Det här kommer amerikanerna köpa till slut. USA är splittrat och det finns ingen "nationell enighet" kring Irak-kriget, många vill dra sig ur så snart som möjligt. När det finns ett sådant missnöje kan man också förvänta sig att politiska opportunister kommer att växa fram som svampar, sådana som Richardsson, Kerry och Edwards som över en natt kan svänga i sina positioner för att blidka väljarströmmar i sin jakt på Vita Huset. De möter en Khamenei som inte behöver bry sig om några väljarströmmar eller opinionstryck, de som tycker annorlunda slängs i fängelse eller kan utmanövreras på något sätt.

Valet kommer att vara tämligen enkel för den som vinner valet 08. Antingen spenderar USA några år till i säkerhetsrådet och kör igenom halvmesyrer till sanktioner i allians med Kina och Ryssland. Bara för att få se regimen skaffa kärnvapen om 3-8 år eller så ger man med sig och går till historien som den president som lyckades stabilisera Irak, ett tag iaf.

Vill man ge Bush cred för någonting är just det att han trots alla missar, kritik och missnöje hållit kvar vid sin linje. Hade fler haft den övertygelsen som Bush har hade förhandlingarna kunnat vara en triumf för USA...