Det är ganska viktigt att påpeka att det finns en djup och tydlig målkonflikt mellan det som omvärlden vill ha och det som Mousavi och Rafsanjani kan vara ute efter. Då pratar jag inte så mycket om att Rafsanjani och Mousavi inte är klockrena demokrater och fortfarande stöttar den teokratiska modellen.
Utan om att främst Rafsanjani - som nog får anses vara reformisternas största hopp - kan mycket väl utnyttja detta för att utjämna balansen mellan sig själv och Khamenei.
Fram till bara några år sedan, presidentvalet 2005 som Rafsanjani förlorade var det många som ansåg att det var Rafsanjani som i praktiken styrde landet. Att han var smartare och mäktigare än Khamenei. Men faktum är att allt sedan 1998 har Khamenei strategiskt och noggrant arbetat med att bygga upp sin egen maktbas och erodera Rafsanjanis.
Idag dominerar Revolutionsgardet inte bara försvarsmakten utan också ekonomin och det sociala livet. Samtidigt som Rafsanjani sakta men säkert knuffades åt sidan, med Ahmadinejads vinst 2005 som den definitiva spiken i kistan.
Men Rafsanjani är en oerhört skicklig maktpolitiker. 2005 gick det upp för honom att han verkligen låg illa till så när han kandiderade till posten som ordförande för Expertrådet var det få som trodde att han skulle vinna.
Även om Rafsanjani, innerligt avskyr Ahmadinejad är jag säker på att han kan leva med att ha honom som president i 4 år till så länge han får en plats vid Khameneis bord. Det kan innebära att Rafsanjani använder den här situationen för att få till en bättre maktdelning mellan sig och Khamenei. Även om Khamenei inte lär gilla det så är det alternativet mer lockande än fortsatta demonstrationer och nyval.
