Jag är knappast någon expert på Iranska presidentval och kampanjer. Jag har följt två med intresse och har sparsamt läst in mig på andra. Men jag kan ändå inte låta bli att utropa årets presidentval till att vara något utöver det vanliga i Iran.
Kritiken mot den sittande administrationen är rejäl och offentlig från de andra kandidaterna – ingen av kandidaterna skräder direkt orden när de kritiserar Ahmadinejad. Det är ovanligt – även om offentlig kritik av sittande administrationer förekommit tidigare så har de oftast rört sig om lågmäld kritik eller någon som hållit ett tal i en by som sedan fått spridning. Men nu sker det framför TV-kameror och på tillkallade presskonferenser. Rezai dömer ut Ahmadinejad för att vara på väg att knuffa ut Iran från en klippa, Mousavi anklagar Ahmadinejad för att bedriva en vanvettig utrikespolitik och Karroubi kritiserar precis allt.
Men en annan intressant sak att notera är att Ahmadinejads huvud motståndare Mousavi gjort något lite häftigt för att vara Iran – han har involverat sin fru i sin kampanj. Hon åker helt enkelt runt med honom och kampanjar. Igår talade hon inför en grupp unga kvinnor och berättade att kvinnor i Iran förtjänar större frihet och att Mousavi var rätt man för att ge dem det.
Nu hävdar jag inte att det här valet på något sätt är demokratiskt eller att någon av kandidaterna på något sätt skulle vara värda några röster i en demokrati. Däremot hävdar jag att årets presidentval i Iran är annorlunda och ett positivt resultat (någon annan än Ahmadinejad vinner) kan ge någon form av positiv förändring.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Frågan är hu man kan få folket att rösta eftersom de verkar misstro alla kandidater. Vilken är minst dålig? Mousavi?
Skicka en kommentar