Avrättning av barn...

Det regimen gör bäst: avrätta barn

Man kan konstatera ett par saker med dagens regim; de är tämligen inkompetenta på att styra ett land men en sak kan de och det är att avrätta barn utan att omvärlden reagerar nämnvärt.

Nu är det Mohammad Latif som riskerar att avrättas. Han dömdes till fängelse när han var 14 år efter ett bråk utanför skolan. Latif säger att han attackerades av en 16-årig pojke med kniv, att i tumultet hamnade kniven i den attackerade 16-åringens hals. Den 16-åriga pojken avled senare.

Regimen har skrivit på konventionen om att inte avrätta barnbrottslingar men konventioner och lagar har regimen aldrig brytt sig om.

För att undvika alltför mycket protester och låtsas som att man lever upp till konventioner, brukar regimen avrätta barnbrottslingar efter att de fyllt 18 år. Nu kan Mohammed Latif alltså bli en i raden av dessa.

Den senaste tiden har regimen verkligen gasat på när det gäller avrättningar, och man avrättade 177 personer fler 2007 än året innan. Detta har givetvis ett syfte. Regimen vet att genom att avrätta ett par personer och ibland sätta in en högre växel för att sprida rädsla hos majoriteten. Det är ett psykologiskt spel som regimen spelar ganska bra. Det är också därför man fortfarande tillåter en del ganska bisarra avrättningsmetoder som stening. Eller som när en domstol i södra Iran gav order om att avrätta två män genom att stoppa dem i stora säckar och kasta dem utför en klippa.

Man ska komma ihåg att dödsstraffen inte delas ut av Ahmadinejad och Khamenei utan dem möjliggör detta genom att utse brutala och fundamentalister till domare. Samtidigt som båda är välmedvetna om att de balanserar på en lina även här. Dödsstraffen får inte bli för vanliga för då förlorar den sin avskräckande förmåga. Samtidigt som regimen gör sitt bästa för att dödsdomar och avrättningar ska dra så lite internationell uppmärksamhet som möjligt. Det är tillexempel därför man väntar till att barnen fyllt 18 innan de avrättas.

I de fall där den internationella uppståndelsen blir stor så vet regimen att den måste välja sina strider väl. I fallet Nazanin gav regimen till slut upp och hävde hennes dödsstraff och gick så långt att man helt frigav henne. Men i andra fall står regimen på sig för att visa vem som bestämmer och att man inte är rädd för omvärlden.

Det enda vi kan göra är ju rimligen att verkligen kämpa för varje enskilt liv som kan tänka gå att rädda. Skicka iväg ett mail och protestera, även om man inte tror det så noterar regimen vad som händer. Det är ett ganska enkelt sätt att försöka rädda ett liv på.

Khamenei:
Email: info@leader.ir
Salutation: Your Excellency

Irans rättsväsende
Email: info@dadgostary-tehran.ir (In the subject line write: FAO Ayatollah Shahroudi)
Salutation: Your Excellency

Irans ambassadör i Sverige: ambassador@iran.se

En annan som riskerar dödsstraff…

Journalisten Adnan Hassanpour som tillsammans med sin kollega Abdolvahed Botmiarden 16 juli dömdes till döden för att ha ”undergrävt nationens säkerhet” fick häromdagen reportrar utan gränsers pressfrihetspris. Sådant är bra. Att dela ut just frihetspris och visa regimen att omvärlden följer en specifik avrättning ökar oftast chanserna för personen i fråga att komma lindringare undan. Men det kräver att omvärlden kan hantera flera bollar samtidigt.