I söndags höll Jan Björklund ett tal i Stockholms synagoga, där han bland annat berörde Iran. Jag lägger upp den bit som handlar om Iran, resten finns säkert att läsa på folkpartiets hemsida.
...
Vi ser med stor oro på vad som händer i Iran. Avrättningar är öppna, människor hängs inför folkmassor för att statuera exempel och markera för iranierna att de inte ska våga ifrågasätta makten. Kvinnor tvingas att bära slöja och reglerna upprätthålls genom en beväpnad moralpolis.
Men Irans nuvarande ledning skapar också en oro i hela Mellanösternregionen och inte minst hos Israel. De senaste åren har det inte gått en vecka utan att någon högt uppsatt iransk ledare, ofta presidenten Mahmoud Ahmadinejad, har uttalat hot mot statens Israels rätt att existera.
Iran är nu mycket ivriga på att bygga kärnkraftverk. Jag har inget emot kärnkraft som sådan. Men frågan måste ändå ställas, varför är Iran, ett av världens mest oljerika länder, så ivriga på att få bygga kärnkraftverk?
Om Iran i framtiden blir en kärnvapenmakt är det ett allvarligt hot mot freden i mellanöstern och mot världsfreden. Ingen behöver tveka mot vilket land de första iranska missilerna kommer att riktas in. Att förhindra att Iran blir en kärnvapenmakt är en av världssamfundets viktigare uppgifter.
Den iranske presidentens förnekande av Förintelsen är speciellt. Vi talar här om en president för ett land med 70 miljoner invånare som exploaterar en antisemitism som redan är stark i regionen. Iran har arrangerat en global konferens där världens främsta förnekare av Förintelsen bjöds in. Även en person från Sverige deltog, en lärare på en skola i Stockholm. Som utbildningsminister vill jag tydligt markera att detta inte är acceptabelt. Jag kan nu konstatera att läraren undervisar inte längre.
Nazisterna tog ifrån sex miljoner judar deras liv. Nu vill förnekarna ta ifrån dem deras död. Det skall inte få lyckas!
- -
Det finns idag en mycket bred insikt i Israel, men också bland de vanliga palestinierna, att en varaktig fred bara kan skapas i en tvåstatslösning. En palestinsk stat måste få skapas vid sidan av Israel, men inte ovanpå ruinerna av Israel. Både Ehud Olmert och Mahmoud Abbas tar nu modiga steg. För det förtjänar de beröm och uppmuntran.
Även staten Israel förtjänar kritik. När Israel bygger bosättningar, samhällen och städer på Västbanken, så är detta provokativt. Det ger intrycket av att man är ute efter att dominera området snarare än en tvåstatslösning. Bosättningspolitiken måste upphöra. Ariel Sharon övergav bosättningarna i Gaza och nu måste man tydligt deklarera att man är beredd att göra detsamma på Västbanken för att möjliggöra upprättandet av en palestinsk stat i fred med Israel.
Det är nu några veckor sedan ett av partierna lämnade den israeliska koalitionsregeringen. Snart kommer en konstitutionell granskning av den israeliska regeringens agerande före och under senaste Libanonkriget. Den granskningen kan komma att leda till nyval. En hård och frän debatt förs i Israel.
Fundera ett ögonblick om detta hade utspelat sig i något av Israels grannländer. Tänk om ministrar i Iran, Syrien eller Libyen hade avgått, kallat till presskonferens och sågat
regimens politik. Det hade inte blivit nyval – utan nackskott..
Detta är det som imponerar mest med Israel – ett land på en landremsa, inte större än Småland, i sextio år varje dag utsatt för krig, terrorism och hotet om att utplånas i krig, – men landet tillåter fri debatt, fria val, premiärministrar tillsätts och avsätts av folket.
Demokratin fungerar i Israel. Det är mer än man kan säga om någon av de stater som omger Israel.
...
torsdag, januari 31, 2008
uppdatering..
Förbud mot offentliga avrättningar…
Igår kväll kom ett dekret från rättsväsendets chef Mahmoud Hashemi Shahroudi som i korthet betyder att offentliga avrättningar från och med nu förbjuds och får bara utföras när man får godkännande från högsta ort, nämligen Shahroudi själv. Samtidigt förbjöds massmedia ifrån att publicera bilder från avrättningar.
Det här är ett tecken på att antalet avrättningar kommer att bli högre inom kort. De fall som regimen kan tyckas ha ett avskräckande syfte kommer man att utföra offentligt samtidigt som det är effektivare att avrätta människor när ingen tittar på. Skräcken blir större så.
Feministisk tidning förbjuds…
Irans största och kanske enda feministiska tidning, Zanan, har förbjudits av regimen. Tidningen började tryckas för 22 år sen och har sedan dess kommit ut varje månad. Tidningens chefredaktör Shahla Sherkat kallades till ”censurstyrelsen” där hon fick veta att tidningens utgivningstillstånd skulle dras in eftersom den publicerade nyheter som ”fråntog samhället dess psykologiska säkerhet och underminerade den psykologiska, mentala och andliga hälsan av dess läsare”.
Khatami manar till lugn…
Nu har den förre presidenten Khatami på allvar gett sig in i Irans politik igen. Från Davos så manade han den reformistiska rörelsen i Iran till lugn inför parlamentsvalet. Men han varnade också att reformisterna kan komma att bojkotta parlamentsvalet om deras kandidater inte får ställa. Han uppmanade ”högt uppsatta personer” att göra rätt val och låta reformisterna att delta.
Kampanja men ändå inte…
Parlamentet klubbade nyligen igenom en lag som sa att kandidater inte får klistra upp affischer med budskap under valrörelsen. Nu går väktarrådet in och säger att den lagen kan strida mot konstitutionen.
Igår kväll kom ett dekret från rättsväsendets chef Mahmoud Hashemi Shahroudi som i korthet betyder att offentliga avrättningar från och med nu förbjuds och får bara utföras när man får godkännande från högsta ort, nämligen Shahroudi själv. Samtidigt förbjöds massmedia ifrån att publicera bilder från avrättningar.
Det här är ett tecken på att antalet avrättningar kommer att bli högre inom kort. De fall som regimen kan tyckas ha ett avskräckande syfte kommer man att utföra offentligt samtidigt som det är effektivare att avrätta människor när ingen tittar på. Skräcken blir större så.
Feministisk tidning förbjuds…
Irans största och kanske enda feministiska tidning, Zanan, har förbjudits av regimen. Tidningen började tryckas för 22 år sen och har sedan dess kommit ut varje månad. Tidningens chefredaktör Shahla Sherkat kallades till ”censurstyrelsen” där hon fick veta att tidningens utgivningstillstånd skulle dras in eftersom den publicerade nyheter som ”fråntog samhället dess psykologiska säkerhet och underminerade den psykologiska, mentala och andliga hälsan av dess läsare”.
Khatami manar till lugn…
Nu har den förre presidenten Khatami på allvar gett sig in i Irans politik igen. Från Davos så manade han den reformistiska rörelsen i Iran till lugn inför parlamentsvalet. Men han varnade också att reformisterna kan komma att bojkotta parlamentsvalet om deras kandidater inte får ställa. Han uppmanade ”högt uppsatta personer” att göra rätt val och låta reformisterna att delta.
Kampanja men ändå inte…
Parlamentet klubbade nyligen igenom en lag som sa att kandidater inte får klistra upp affischer med budskap under valrörelsen. Nu går väktarrådet in och säger att den lagen kan strida mot konstitutionen.
onsdag, januari 30, 2008
Persiskt hipphopp vs 50 cent...
Tidigare ikväll var jag på en liten träff med ett gäng andra svensk-iranier i Stockholm, jag kom tyvärr lite sent men hann ändå få lyssna på lite persisk hipphopp. Jag måste säga att jag var skeptisk. Det är sällan man har någon i ens bekantskapskrets som verkligen har talang för det. Men jag måste säga att jag blev sjukt imponerad. Persiskt hipphopp är riktigt, riktigt bra.
Så här, jag blev hipphopp frälst när jag första gången hörde NWA och jag har nog lyssnat på det mesta sedan dess. Men persiskt hipphopp hade jag aldrig hört. Egentligen är jag inte så mycket för persisk populärmusik. Jag diggar givetvis ”klassikerna” Darius, Ebi, Viggen och alla andra. Men alla de kräver sin tribut, en Dariush skiva slänger man inte på bara hur som helst. Du måste ha rätt sinnestämning. Men persiskpopulärmusik är oftast bara en ren plåga, det är stundtals fånig och påminner om hur hemsidor såg ut i början av Internetåldern då alla försökte få in så mycket så möjligt.
Anledningen till att persiskt hipphopp funkar så bra förklarade Ramin beror på persiskan, jag är benägen att hålla med honom (franska är också ett skönt hipphopp språk). Språket flyter av sig självt och meningarna vävs snyggt ihop, enligt Ramin. Det 50 Cent måste göra med fejkat språk och som tar Ice-cube tre meningar att säga kan Ramin göra i en och med riktigt språk.
Sen så ska man också ge Ramin mycket cred, hans första låt bådar verkligen gott. Lyckas han hålla samma energi så kommer han att bli grym, det är jag helt övertygad om. Nu är det bara att hoppas på att killen hittar någon som kan ge ut hans skiva, den skulle jag lugnt köpa.
Ramins låt:
50 cent diss...
Så här, jag blev hipphopp frälst när jag första gången hörde NWA och jag har nog lyssnat på det mesta sedan dess. Men persiskt hipphopp hade jag aldrig hört. Egentligen är jag inte så mycket för persisk populärmusik. Jag diggar givetvis ”klassikerna” Darius, Ebi, Viggen och alla andra. Men alla de kräver sin tribut, en Dariush skiva slänger man inte på bara hur som helst. Du måste ha rätt sinnestämning. Men persiskpopulärmusik är oftast bara en ren plåga, det är stundtals fånig och påminner om hur hemsidor såg ut i början av Internetåldern då alla försökte få in så mycket så möjligt.
Anledningen till att persiskt hipphopp funkar så bra förklarade Ramin beror på persiskan, jag är benägen att hålla med honom (franska är också ett skönt hipphopp språk). Språket flyter av sig självt och meningarna vävs snyggt ihop, enligt Ramin. Det 50 Cent måste göra med fejkat språk och som tar Ice-cube tre meningar att säga kan Ramin göra i en och med riktigt språk.
Sen så ska man också ge Ramin mycket cred, hans första låt bådar verkligen gott. Lyckas han hålla samma energi så kommer han att bli grym, det är jag helt övertygad om. Nu är det bara att hoppas på att killen hittar någon som kan ge ut hans skiva, den skulle jag lugnt köpa.
Ramins låt:
50 cent diss...
måndag, januari 28, 2008
Gaza...
Kaoset i Gaza…
Kaoset i Gaza och de palestinska områdena börjar bli ett stort problem för hela regionen. Över en natt lyckades Hamas inte bara att göra den Israeliska blockaden irrelevant utan också underminera Abbas, stärka sin position och kasta in en monkey wrench i relationerna mellan Kairo och Tehran.
När Hamas raketbeskjutningar mot Israel till slut blev för många fick Israel nog och gjorde det enda de kunde göra. Nämligen att isolera Gaza och det fick också önskad effekt, över en natt sjunk antalet raketbeskjutningar från Gaza in till Israel.
Men det var inte det som gav rubrikerna eller det som är det tydligaste resultatet av blockaden. När Hamas rev den mur som utgjorde gränsen mellan Egypten och Gaza sattes den egyptiska staten inför ett stort dilemma. Egyptierna kan inte hur som helst stänga gränsen, eftersom folkets sympatier är för starka i det land som gått i krig inte mindre än 3 gånger mot Israel. Att stänga gränsen och neka palestinier att få handla det dem behöver för att leva ett värdigt liv är svårt att förklara.
Men samtidigt måste Egypten få kontroll över situationen. De egyptiska soldater som skickats för att få kontroll över situationen har beskjutits av Hamas. Det i sin tur har retat upp egyptierna som beordrat sina soldater att inte skada några palestinier. Här kommer Iran in i bilden.
Egyptierna har inte mycket övers för Hamas, de har alltid premierat Fatah och ser Hamas som ett hot. Det enda land eller regim som fortfarande har goda band till Hamas är Iran. Iran var det enda land stödde Hamas mot Fatah, regimen i Iran var också en av de största bidragsgivarna till Hamas när omvärlden införde sanktioner mot Palestina efter Hamas val vinst.
Banden mellan Iran och Egypten är långtifrån goda, även om relationerna har tinats upp de senaste månaderna så har dem varit frusna allt sedan Egypten och Sadat slöt separat fred med Israel. Nu förväntar sig egyptierna att Iran använder sitt inflytande och pengar för att tygla Hamas. Frågan är om Iran är villig eller ens kapabel att styra Hamas så mycket.
Sveriges fel…
Man kan faktiskt skylla en del av allt det som pågår i de palestinska områdena på Sverige. Under lång tid var Sverige en av PLO och Arafats främsta finansiärer. Bistånds miljarder pumpades in till Arafat som använde bland annat svenska skattepengar till att delvis berika sig själv och delvis köpa sig stöd.
Sakta men säkert svällde PLO upp till en jättemaskin. Med biståndsmiljarder ”anställde” PLO och Arafat trogna män som inte tillförde det palestinska folket något annat än att de fick pengar för att vara trogna Arafat och hålla käften. När biståndspengarna började sina fick också PLO problem.
Anledningen till att Fatah som också var Arafats parti förlorade valet och Hamas vann var just den gigantiska korruptionen. Det var inte för att Hamas var ivrigare förespråkare för att utrota Israel. Hamas vann valet för att de inte ansågs vara lika korrupta som Fatah.
Nu när omvärlden återigen kan tänka sig att släppa in Fatah in i finrummen och öppna upp plånböckerna för att hjälpa till att bygga upp Västbanken så gör dem det med förbehållet att Abbas ska minska korruptionen. Det innebär att Abbas måste börja rensa i Arafats lönelista. Vilket givetvis gör livet surt för en redan trängd Abbas och ger Hamas möjlighet att ytterliggare stärka sitt grepp om Gaza när Abbas och Fatah tvingas att gå till reträtt.
fredag, januari 25, 2008
Val 2008 och 2009....
Larijani for president?
Jag hade helt missat det faktum att Ali Larijani ställer upp i parlamentsvalet. Det är dåliga nyheter för Ahmadinejad. Speciellt med tanke på det sätt som han gör det, enligt Larijani så ställer han upp efter att ha fått råd att göra det från Khamenei. Man kan fråga sig varför någon som Larijani som verkligen sitter i smeten vilja ta på sig en mindre viktig roll som parlamentsledamot. Och varför skulle Khamenei be honom göra det?
Det enda jag kan tänka mig är att han vill att Larijani ska använda sig av parlamentet som en plattform för att kunna hota Ahmadinejad inför presidentvalet 2009. Khamenei stödde Larijani presidentkandidatur redan förra gången, men då var det konservativa lägret djupt splittrat. Bassijs ville ha Ahmadinejad, revolutionsgardet ville ha Ghalibaf och Larijani hade egentligen ingen chans.
Men mycket har förändrats sedan 2005. Ghalibaf har som borgmästare i Tehran blivit allt mer moderat och han lär inte ha någon chans även om han ställer upp 2009. Samtidigt som en del av det konservativa lägret är djupt oroade över den väg Ahmadinejad slagit in på och konservativa parlamentsledamöter har under den senaste tiden öppet och hår kritiserat Ahmadinejads ekonomiska politik och brist på inrikespolitiskt engagemang.
Larijani har däremot stärkt sina kort bland de konservativa. Det var många konservativa parlamentsledamöter, bland annat den inflytelserika Ahmed Tavakoli, som kritiserade Ahmadinejad och hyllade Larijani efter att han hade hoppat av som chefsförhandlare.
Det här gör att Larijani kan bli en farlig kandidat för Ahmadinejad och en roll som parlamentsledamot ger honom det utrymme och plattform han behöver för att dels kunna kritisera Ahmadinejad och dels kunna profilera sig själv mycket mer. Förmodligen kommer Larijani att försöka bli talman och därmed bli parlamentets röst mot Ahmadinejad.
Men jag är inte helt övertygad om att Khamenei vill göra sig av med Ahmadinejad ännu. Jag tror nog att dem två behöver varandra och att båda är väl medvetna om det. Däremot så försöker Khamenei att hålla Ahmadinejad i strikta tyglar. Genom att flytta fram Larijani så får han också en person som kan slå Ahmadinejad 2009, något som han annars har saknat.
Reformisterna kan tänka sig att bojkotta valet…
Reformisterna i Iran säger sig vara redo att bojkotta valet om väktarrådet går på ”val styrelsen” där Ahmadinejads män sitter och förbjuder reformisternas kandidater. De olika val styrelserna genomför en första gallring, därefter har kandidaterna möjlighet att överklaga till väktarrådet som sedan slutligen fastställer kandidatlistorna.
Reformisten Mehdi Karrubi, som anklagade Ahmadinejad för valfusk efter att han förlorat mot just Ahmadinejad i den första valomgången 2005, säger att han är säker på att väktarrådet kommer att godkänna en rad av de kandidater som försvann i den första gallringen.
I onsdags höll reformisterna ett krismöte och bestämde sig att vänta 10 dagar för att se hur väktarrådet kommer att agera. Av de cirka 500 reformistiska kandidater som ställer upp för de två största reformistiska partierna har 420 förbjudits att ställa upp i valet.
Som sagt, jag tror nog att Karrubi kan få rätt. Jag tror inte att Khamenei vill att reformisterna ska bojkotta valet. Han vill visa upp nationell enighet så gott det går och han kommer att göra en ”Moin”, nämligen att beordra väktarrådet att godkänna tillräckligt många reformistiska kandidater för att hålla reformisterna nöjda.
torsdag, januari 24, 2008
uppdatering...
IAEA insläppt...
Regimen meddelade igår att man kommer att tillåta IAEA att genomföra ytterliggare inspektioner i Iran. IAEA ska också få tillgång till landets avancerade centrifugprogram. Iran gör det här mest för att möta hotet om ökade sanktioner och för att ge sina vänner Ryssland och Kina än mer ammunition för att stoppa tuffa sanktioner mot Iran. Nu blir det intressant att se vad IAEA kommer fram till…
Allt är glömt, nästan…
Igår gick USA: s utrikesminister ut och sa att Iran och USA kunde få normala diplomatiska band om regimen bara gav upp sitt atomprogram. Något som förmodligen inte kommer att hända. Men erbjudandet är intressant av två anledningar.
1) Dels för att Rice indirekt säger att allt är glömt om regimen ger upp atomprogrammet. USA är redo att glömma terroristattacker och kidnappningen av amerikansk ambassadpersonal. Om regimen är redo att glömma stödet till Irak under kriget och säkert andra saker som regimen hängt upp sig på.
2) Rice försöker stärka det reformistiska lägret inför parlamentsvalet genom att hänga ut en rejäl morot. Rice är välmedveten om att de ekonomiska problemen i Iran är stora. Hon hoppas delvis att det här ska ge reformisterna lite ammunition.
Parlamentsvalet…
Jag fick fel. Igår redogjorde väktarrådet för vilka kandidater som får ställa upp i parlamentsvalet senare i mars, i Tehran området. Väktarrådet har rensat ut 390 kandidater av de 1400 som ville ställa upp i Tehran området och erkänner att de flesta av de utrensade kom ifrån reformistlägret som står nära den tidigare presidenten Khatami. Nu väntar en process med överklaganden innan namnen offentliggörs. Från reformisterna kommer stark kritik, de hävdar att antalet kandidater som förbjudits att ställa upp är egentligen långt fler, runt 3000 av de 7200 som kandiderat.
Jag trodde att Khamenei skulle ge reformisterna större svängrum i det här valet. Genom att låta ett par välprofilerade reformister få ställa upp i Tehran för att tygla kritiken mot valprocessen. Det här scenariot är inte helt omöjligt ännu eftersom det är oklart exakt hur många som får ställa upp och vilka det är.
Regimen meddelade igår att man kommer att tillåta IAEA att genomföra ytterliggare inspektioner i Iran. IAEA ska också få tillgång till landets avancerade centrifugprogram. Iran gör det här mest för att möta hotet om ökade sanktioner och för att ge sina vänner Ryssland och Kina än mer ammunition för att stoppa tuffa sanktioner mot Iran. Nu blir det intressant att se vad IAEA kommer fram till…
Allt är glömt, nästan…
Igår gick USA: s utrikesminister ut och sa att Iran och USA kunde få normala diplomatiska band om regimen bara gav upp sitt atomprogram. Något som förmodligen inte kommer att hända. Men erbjudandet är intressant av två anledningar.
1) Dels för att Rice indirekt säger att allt är glömt om regimen ger upp atomprogrammet. USA är redo att glömma terroristattacker och kidnappningen av amerikansk ambassadpersonal. Om regimen är redo att glömma stödet till Irak under kriget och säkert andra saker som regimen hängt upp sig på.
2) Rice försöker stärka det reformistiska lägret inför parlamentsvalet genom att hänga ut en rejäl morot. Rice är välmedveten om att de ekonomiska problemen i Iran är stora. Hon hoppas delvis att det här ska ge reformisterna lite ammunition.
Parlamentsvalet…
Jag fick fel. Igår redogjorde väktarrådet för vilka kandidater som får ställa upp i parlamentsvalet senare i mars, i Tehran området. Väktarrådet har rensat ut 390 kandidater av de 1400 som ville ställa upp i Tehran området och erkänner att de flesta av de utrensade kom ifrån reformistlägret som står nära den tidigare presidenten Khatami. Nu väntar en process med överklaganden innan namnen offentliggörs. Från reformisterna kommer stark kritik, de hävdar att antalet kandidater som förbjudits att ställa upp är egentligen långt fler, runt 3000 av de 7200 som kandiderat.
Jag trodde att Khamenei skulle ge reformisterna större svängrum i det här valet. Genom att låta ett par välprofilerade reformister få ställa upp i Tehran för att tygla kritiken mot valprocessen. Det här scenariot är inte helt omöjligt ännu eftersom det är oklart exakt hur många som får ställa upp och vilka det är.
onsdag, januari 23, 2008
uppdatering..
Aktivast…
Med tanke på en allt mer växande kritik i Iran så är Ahmadinejad tacksam över att läget i Gaza har försämrats. Som Hamas ledande försvarare så har han varit aktiv. Ahmadinejad har ringt upp Mubarak, Kung Abdullah och Bashar Al-Assad och fått samtliga att fördöma Israels ockupation. Men Ahmadinejad har inte nöjt sig med det utan kräver nu att OIC (organization for Islamic Conferens) sammankallas för att fördöma Israel.
Prata gott om ekonomin…
Det sägs att om tillräckligt många pratar om att en långkonjunktur närmar sig eller att ett land befinner sig i långkonjunktur så kommer det också att bli så. Det verkar regimen ha tagit fasta. Från och med nu så bjuds bara in redaktioner som man känner är riktigt lojala mot regeringen på presskonferenser där ekonomiska frågor kommer att beröras. Allt enligt tesen, pratar ingen om inflation och arbetslöshet så finns det ju ingen arbetslöshet och inflation.
Smart…
Medan Ahmadinejad springer runt och håller brandtal om Israel och USA så är andra mycket smartare. Samtidigt som de fem medlemmarna i säkerhetsrådet säger sig vara redo att införa ännu hårdare sanktioner mot Iran (bara dumt och kontraproduktivt) så säger sig regimen att den är redo att hjälpa Europa bli mindre Ryssland beroende. Välmedveten om att ”rysshatet” och oron för Ryssland är mycket större än oron för Iran i Europa, så erbjuder regimen att hjälpa Europa att leverera gas till Europa.
Det är inte heller bara tom prat, redan idag får Europa gas genom Nabucco från främst Azerbaijan och regimen i Iran ställer sig nu positiv till att ingå i Nabucco. Regimen ser Bulgarien som en huvudallierad i frågan. Mycket beroende på att den bulgariska regeringen är tämligen positivt inställda till regimen.
Det är nog också en hyggligt bra erbjudande för EU. Med tanke på att det finns gott om öststater som fortfarande hyser en stark misstro mot Ryssland och brist på demokratisk utveckling så kan Europa tycka att det är en bra idé att inte bli för beroende av Ryssland.
måndag, januari 21, 2008
Fight...
Ahmadinejad vs Parlamentet 0 - 1
Parlamentet och Ahmadinejad har under en tid varit i krig mot varandra när det gäller ekonomin. Paralmentet avslog Ahmadinejad önskan om att ta ut pengar från oljefonden för att finansiera sin expansiva budget och nu senast sa parlamentet nej till Ahmadinejads planer att avskaffa en del myndigheter och råd som har ganska stor tyngd i ekonomiska frågor .
Parlamentet vände sig till Khamenei för stöd och fick det. Främst vände sig parlamentet och dess talesman Gholam Ali Hadad Adel mot det att Ahmadinejad hade gjort sig själv till uttolkare av konstitutionen en roll som väktarrådet och Khamenei i verkligheten har.
Det verkar som att Khamenei gör det här för att hålla Ahmadinejad under kontroll. Han är inte redo att ge honom helt fria händer när det gäller ekonomin.
Ahmadinejad vs Parlamentet 0 - 2
Parlamentet hann även ge Ahmadinejad ännu en näsbränna. Under en direktsänd session läste talmannen Gholam Ali Haddad Adel ännu ett uttalande från Khamenei där han beordrade presidenten att implementera en lag som betyder att staten ska satsa en miljard dollar för att tillhandahålla gas och bränsle till byar som ligger i periferin. Ett jubel hördes i parlamentet när talmannen läste upp uttalandet. Samtidigt som Adel kritiserade Ahmadinejad för hans vägran att implementera lagen och kallade det för ”förvånande”.
Ahmadinejad har tagit mycket stryk i Iran den senaste tiden. Mycket på grund av en extrem köld som drabbat landet och beräknas ha dödat upp till 70 personer. Många beskyller Ahmadinejad och ransoneringen av olja för det.
Just nu springer parlamentsledamöter snabbt ifrån Ahmadinejad för att kunna rädda sina platser i mars och visa att man verkligen gör skäl för lönen...När allt bara kan gå fel…
Frank Stallone och Bush...
Förra veckan gav sig USA: s president George W. Bush ut på en turné i mellanöstern. Det var tvärtemot vad man kan tro Bush första mellanöstern turné och den kom som för nästan alla andra amerikanska presidenter i slutet på hans ämbetsperiod.
Likt Bill Clinton verkar Bush vilja ägna de sista månaderna av sin presidentperiod åt att lösa världens mest infekterade konflikt (Israel/Palestina), men han måste också handskas med problemen i Irak, Afghanistan samt att han måste bygga en stabil front mot det som USA (rättmätigt) ser som regionens största hot, nämligen Iran.
Men likt Frank Stallones karriär så kan man påstå att Bush turné kunde ha gått bättre…
Israel/Palestina…
Samtidigt som Bush försöker sälja in en fredsplan för Israel - Palestina och öppna upp för en självständig palestinskstat, så envisas idioterna i Hamas med att skjuta in raketer mot Israel. Eftersom varken Bush administrationen och Israel inte kan övertyga Egypten om att göra mer för att stänga gränserna och därmed vapenleveranserna till Hamas så lämnade man Olmert (också trängd inrikespolitiskt) få andra val än att gå in i Gaza för att handskas med Hamas. Det var inte oväntat. När det gäller militära operationer var det nog en av de sämst bevarade hemligheterna på länge. Israel har under en lång tid varnat både Hamas och Egypten om att man kommer att gå in i Gaza om inte vapenleveranserna till Hamas inte upphör och om Hamas inte genast upphör med raketbeskjutningen.
Men det gör det hela inte mindre problematiskt. Attentat mot enskilda Hamas ledare och terrorister har jag inget emot, men däremot blir problemen avgrundsdjupa när civila drabbas. Det är aldrig okej med civila dödsoffer och att stoppa livsmedelsleveranser och elförsörjningen till Gaza är kontraproduktivt, det är som att försöka gräva sig ur ett hål, bara dumt.
Hela situationen försvårar bara läget för Abbas. Jag tror inte att Abbas har något emot att Israel ger sig på Hamas men när hans förhandlingspart stänger av försörjningslederna och gör livet surt för vanliga palestinier i Gaza så trängs han in i ett hörn. Det blir svårare för honom att vara den "snälle" Abbas i förhandlingar med Israel. Eskaleras konflikten så kommer han att tvingas av den radikala falangen inom Fatah att reagera mot Israel och då återupptas racet mot avgrunden. Även om Abbas skulle vara så stark att han skulle kunna stå emot de mer radikala delarna av Fatah så kan man räkna med att det här gör inget annat än att stärka Hamas både i Gaza och på Västbanken.
Gulfstaterna agerar just nu USA:s räddare i nöden. Det är gulfstaterna som går in med mångmiljard belopp för att rädda amerikanska bolag som håller på att gå omkull och det är gulfstaterna som troget håller fast vid dollarn när det vore klokare att byta till Euro. Men det här gör man inte för att vara snäll.
USA har lovat att kränga vapen till ett värde av 20 miljarder dollar till gulfstaterna. Något som är välkommet av länder som har svårt att producera något annat än olja och dadlar. Eftersom man i dem här länderna likställer kunskap och forskning med att kunna rabbla koranen utantill och riktigt snabbt.
Under sin resa avslöjade Bush att USA inom kort kommer att sälja 900 smarta bomber till gulfstaterna, något som gjorde arabstaterna glada i ungefär en timme. Sen avslöjades det att USA också kommer att skeppa 10 000 smarta bomber av en nyare version och helt gratis till Israel. Tongångarna mot Bush var inte lika glada efter det beskedet.
Iran mot resten…
Även när det kommer till Iran har Bush administrationen svårt att övertyga gulfstaterna om vad som är deras bästa. Det är klart att arabstaterna verkligen avskyr Iran och ser ett Iran med kärnvapen som ett riktigt hot. Men man är ändå inte riktigt reda och villiga att göra något särskilt själva för att stoppa Iran. Här vill man helst att USA gör deras smutsiga jobb medan de i bakgrunden små gnäller lite och ställer krav på en fredlig lösning.
Anledningen till gulfstaternas handlingsförlamning kan man hitta i det som vi såg i Libanon igår när Hezbollah samlade tusentals anhängare som slog sig blodig med kedjor under Ashura högtiden. Nämligen att regimen i Iran har räckvidd utanför landets gränser.
Araberna och muslimerna genomgår nu en tuff tid. Ett folk som historiskt sett sig själva som ett upplyst och framåtsträvande folk har nu stagnerat och i vissa hänseenden förflyttat sig till medeltiden. Det är också ett folk utan en stark ledare, ingen som visar eller har en vision som tillräckligt många kan köpa. Det finns ingen Nasser eller Sadat. Istället är regionen fylld av brutala härskare som ständigt är oroliga för vad de fundamentalistiska krafterna kan tänkas hitta på.
Men det finns ett land i regionen som kan visa upp lite fundamentalistisk cred och har en ledare som i alla fall gör anspråk på att vilja ena muslimer runt om i världen, nämligen Iran och Ahmadinejad. Man bör komma ihåg att Ahmadinejad är mer omtyckt i Dubai, Saudiarabien och Egypten än vad han är i Iran. Detta gör det svårt för gulfstaterna att sticka ut huvudet och allt för synligt framstå som att de går i USA; s ledband mot fundamentalisternas nya hjälte.
Sammanfattning...Det var inte mycket som gick rätt för Bush under hans första mellanöster resa. Men förutsättningarna var knappast heller lysande och det är svårt att klandra honom för det. För finns det något mellanöstern har gott om så är det människor och grupper som lättvindigt klandrar andra för sina egna problem. Palestiniernas största problem är inte Israel och USA utan Hamas och korrupta Fatah politiker. Gulfstaternas problem är inte brist på smarta bomber utan bristen på utveckling. Inte heller är Iran regionens största problem, utan det är att regionen leds av småpåvar som får Ahmadinejad att verka smart.
Med dem förutsättningarna så är det lätt att inse att ingen oavsett om han/hon heter Bush, Clinton, Solana eller Blair kommer att kortsiktigt kunna åstadkomma något vettigt i regionen.
fredag, januari 18, 2008
Avrättning av barn...
Det regimen gör bäst: avrätta barn
Man kan konstatera ett par saker med dagens regim; de är tämligen inkompetenta på att styra ett land men en sak kan de och det är att avrätta barn utan att omvärlden reagerar nämnvärt.
Nu är det Mohammad Latif som riskerar att avrättas. Han dömdes till fängelse när han var 14 år efter ett bråk utanför skolan. Latif säger att han attackerades av en 16-årig pojke med kniv, att i tumultet hamnade kniven i den attackerade 16-åringens hals. Den 16-åriga pojken avled senare.
Regimen har skrivit på konventionen om att inte avrätta barnbrottslingar men konventioner och lagar har regimen aldrig brytt sig om.
För att undvika alltför mycket protester och låtsas som att man lever upp till konventioner, brukar regimen avrätta barnbrottslingar efter att de fyllt 18 år. Nu kan Mohammed Latif alltså bli en i raden av dessa.
Den senaste tiden har regimen verkligen gasat på när det gäller avrättningar, och man avrättade 177 personer fler 2007 än året innan. Detta har givetvis ett syfte. Regimen vet att genom att avrätta ett par personer och ibland sätta in en högre växel för att sprida rädsla hos majoriteten. Det är ett psykologiskt spel som regimen spelar ganska bra. Det är också därför man fortfarande tillåter en del ganska bisarra avrättningsmetoder som stening. Eller som när en domstol i södra Iran gav order om att avrätta två män genom att stoppa dem i stora säckar och kasta dem utför en klippa.
Man ska komma ihåg att dödsstraffen inte delas ut av Ahmadinejad och Khamenei utan dem möjliggör detta genom att utse brutala och fundamentalister till domare. Samtidigt som båda är välmedvetna om att de balanserar på en lina även här. Dödsstraffen får inte bli för vanliga för då förlorar den sin avskräckande förmåga. Samtidigt som regimen gör sitt bästa för att dödsdomar och avrättningar ska dra så lite internationell uppmärksamhet som möjligt. Det är tillexempel därför man väntar till att barnen fyllt 18 innan de avrättas.
I de fall där den internationella uppståndelsen blir stor så vet regimen att den måste välja sina strider väl. I fallet Nazanin gav regimen till slut upp och hävde hennes dödsstraff och gick så långt att man helt frigav henne. Men i andra fall står regimen på sig för att visa vem som bestämmer och att man inte är rädd för omvärlden.
Det enda vi kan göra är ju rimligen att verkligen kämpa för varje enskilt liv som kan tänka gå att rädda.
Khamenei:
Email: info@leader.ir
Salutation: Your Excellency
Email: info@dadgostary-tehran.ir (In the subject line write: FAO Ayatollah Shahroudi)
Salutation: Your Excellency
En annan som riskerar dödsstraff…
onsdag, januari 16, 2008
Mellanöstern...
Mellanöstern verkar vara en het fråga hos de politiska ungdomsförbunden för tillfället. Trevligt. Eller kanske inte. MUF vill bomba, SSU vill ha fred genom att visa Hamas mer acceptans och respekt och Ung Vänster lyckas inte slutföra en mening utan att komma in på USA.
Svensklinje...
I den senaste nummret av Svensklinje har jag en liten artikel om Iran med. Klistrar in min artikel här. Kolla in sidan, finns ett par andra intressanta artiklar med...
En väg till ett demokratiskt Iran
Att hantera regimen i Iran utan att riskera en ytterligare destabilisering av regionen eller fördjupat förtryck av den egna befolkningen är en viktig fråga de kommande åren. Vem som tar över presidentposten 2010, liksom den ekonomiska utvecklingen, är centrala faktorer. Majed Safaee, vice ordförande i Liberala ungdomsförbundet och skribent på bloggen Fria Iranvänner, beskriver i denna artikel en del av problematiken och tecknar ett förslag på ett tänkbart förhållningssätt från omvärlden.
I slutet av november månad höll det internationella atomenergiorganet, IAEA, ett uppmärksammat sammanträde. Stämningen var inte god, och den rapport som IAEA levererade om den iranska regimens atomprogram var inte en munter läsning. Den annars så diplomatiske IAEA-chefen Mohammed El-Baradei var ovanligt hård i sin kritik mot Iran. I rapporten klagar IAEA på den iranska regimen samarbetsvilja och beskriver regimens inställning till samarbete som närmare ”reaktiv” än ”proaktiv”. IAEA fastslår att även om regimen blivit bättre på att samarbeta med organisationen för att reda ut frågetecken kring den tidiga fasen av landets atomprogram, så har regimen blivit allt mindre samarbetsvillig kring de aktuella delarna. IAEA ger till och med en tidpunkt för när regimens samarbetsvilja sägs ha börjat minska: 2006, då Ahmadinejad tog kontrollen över presidentämbetet.
Det värsta med rapporten är att IAEA närmast uppgivet fastslår att man idag vet mindre om regimens atomprogram än man gjorde för fyra år sen.
Detta är djupt oroande. Trots regimens återkommande ”försäkringar” att atomprogrammet är fredligt så finns det gott om anledningar att betvivla det. Regimen har stora svårigheter att ge godtagbara förklarningar till en rad aspekter i atomprogrammet, såsom behovet av tungvattenreaktorer, samtidigt som den vägrar att ge IAEA tillträde till att inspektera en rad anläggningar som organisationen bedömt som högst relevanta för sitt arbete. Men den särskilt viktigaste anledningen till oro är att Iran är en diktatur och en ideologisk stat. Det finns inget i regimens natur som säger att den frivilligt skulle avstå från kärnvapen.
Detta är en regim som ägnade större delen av 80-talet åt att bedriva gerillakrig i sina grannländer. Det är också en regim som genomfört terrordåd i Europa och Sydamerika, och som än idag är orsaken till oro i regionen. Regimen beväpnar och finansierar terrorgrupper som Hizbollah, Hamas, Islamiska Jihad, Al-quds-martyrerna och Mahdi-armén. Allt för att sprida den islamiska revolutionen. Men Iran är inte heller en diktatur lik någon annan. Det är inte en sammansvetsad klick med gemensamma mål och intressen styr landet med en fast hand. Regimen i Iran är uppbyggd och stödd av lösa allianser och förbund som ständigt ändras. Dess styrka har varit att den i krissituationer alltid lyckats sluta leden och i utrikespolitiken alltid i slutändan valt den pragmatiska vägen framför den ideologiska.
En misslyckad president?
Läser man utländska tidningar får man lätt intrycket att Ahmadinejads presidentperiod, som inte varat mer än två år, bara bestått av misslyckanden; att han överlag är hatad, att han själv sitter löst och att Iran under honom är på randen av kollaps. Det ligger givetvis en del sanning i påståendet: inflationen närmar sig 20 procent, sanktioner hänger över Iran, arbetslösheten är dubbelsiffrig och Ahmadinejads stöd bland sekulära iranier i storstäderna och främst Teheran är närmast noll. Men det betyder inte att det inte finns ett stöd för Ahmadinejad och att han inte vet vad han gör.
Granskar man Ahmadinejads resekalender de senaste två åren ser man att han har ägnat större tid att resa inne i Iran än någon president före honom. Han grundar och bygger sitt stöd i småstäder och bland Irans fattiga befolkning. Han åker runt om i landet och lovar stora investeringsprojekt, nya vägar, broar, skolor och sjukhus som ska byggas. Hans löften har spätt på inflationen, men också köpt honom stöd i landsbygden och bland landets fattiga. Atomprogrammet är också en framgång för Ahmadinejad. Medan hans föregångare Khatami distanserade sig från atomprogrammet har Ahmadinejad dykt rakt in. Han har på kort tid lyckats göra atomprogrammet till en viktig fråga för landets befolkning.
Nationalism är nyckeln
Under presidentvalet 2005 gick Ahmadinejad till val på ett religiöst och populistiskt program. Han lovade jobb, högre löner och hänvisade ofta till sin egen gudfruktighet. Han berättade om sin arbetarbakgrund, sågs köra omkring i sin gamla Peykan (ett bilmärke tillverkat i Iran) och berättade om sin enkla livsstil. Vid ett tillfälle spred hans kampanj en lista över Ahmadinejads fullständiga förmögenhet; enligt listan, som bestod av två punkter, ägde Ahmadinejad ett anspråkslöst hus beläget i ett medelklassområde och en Peykan, inget annat.
Detta lockade de som var less på korruptionen och såg något nytt i Ahmadinejad. De religiösa gillade hans gudfruktighet och fundamentalisterna älskade honom. Kort efter att Ahmadinejad valdes förändrades dock läget. Hans ofta ogenomtänkta uttalanden om ekonomi, världspolitik och atomprogrammet skapade kaos, Iran isolerades allt mer och investerare flydde landet (då föreslog Ahmadinejad bland annat att man borde avrätta ett par kapitalister för att statuera ett exempel). Ahmadinejad insåg snabbt att han omöjligt kunde infria alla löften och att hans religiösa retorik inte lockade massorna. Snabbt sadlade Ahmadinejad om och idag är han mer en nationalist än en islamist. Även om det religiösa inslagen fortfarande är starka så är de nationalistiska ännu mer framträdande.
Detta fungerar. Iran är ett land fyllt av människor som ser sig som den civiliserade världens skapare, där ”rätt-färdiga” kungar som Xerxes, Darius och Cyrus styrt landet mot en storhetstid världen aldrig förr eller senare skådat. Detta fungerar också i en region som ännu inte kommit över kolonialismens förödmjukelser. Genom att byta retorik lyckades Ahmadinejad nästan över en natt förvandla atomprogrammet till en stor folklig fråga. Idag är det ingen som ifrågasätter atomprogrammet i Iran och stödet för atomprogrammet är stort. Häri ligger också varför regimens tyngste aktör och i praktiken diktator, den ”andlige ledaren” Khamenei, fortfarande lägger sin tyngd bakom Ahmadinejad. För även om Khamenei säkerligen anser att Ahmadinejad stundtals går för långt och att han tar för stor plats i utrikespolitiken så har Khamenei fortsatt att ge stöd åt presidenten. Ahmadinejad har nämligen lyckats ge atomprogrammet något som regimen är i desperat behov av, folklig legitimitet.
Metoder som inte fungerar
Hittills har omvärlden haft svårt att handskas med regimen. Man har prövat allt ifrån diplomati, sanktioner, hot om våld till att genom Irakkriget försöka få den på knän. Men hittills har inget fungerat. Hotet om ett militärt ingripande är kontraproduktivt, och det verkar även Bush-administrationen ha insett på senare tid. Det beror dels på att mullorna har lärt sig läxan från Saddam Hussein och därmed grävt ner viktiga och känsliga delar av sitt atomprogram i hemliga kulvertar, vilket gör det svårt att veta var man ska bomba för att på ett effektivt sätt stoppa atomprogrammet. Samtidigt är regimen idag en stormakt i världens instabilaste och farligaste region. Genom Mahdi-armén, Hizbollah och Hamas kan den snabbt destabilisera viktiga områden i regionen som hämnd vid ett eventuellt anfall. Dessutom skulle ett militärt tillslag genast stärka regimens position och ge den ett carté blanche att krossa det interna motståndet.
Sanktioner har hittills mest varit kontraproduktiva. Nästan 70 procent av Irans befolkning känner inte till något annat än amerikanska sanktioner och iranier är härdade när det gäller sanktioner. Man sätter en viss stolthet i att alltid klara sig; nationalismen tar överhanden. Med slagordet ”världen behöver oss mer än vi behöver världen” uppmuntrar regimen företag och industri att bli allt mer självförsörjande. Men sanktionerna har fått effekter. Nästan hela den iranska medelklassen är utraderad och idag måste människor ibland upprätthålla två-tre jobb för sin försörjning. Det gör att människor inte har tid med något annat och att engagera sig i politiken är inte prioriterat. Det går att jämföra med vad som hände under Khatamis presidentperiod, då USA lättade på sanktioner och omvärldens handel med Iran ökade. Iranierna blev något rikare och den inhemska oppositionen växte (givetvis spelade även andra faktorer in).
Vad är nästa steg?
Det går inte att komma ifrån att Ahmadinejads stjärna har dalat. Även om iranier köper hans retorik i atomprogrammet är folks missnöje med inflation och det ökade sociala förtrycket större. Hela Ahmadinejads prestige ligger i atomprogrammet och att det höga oljepriset låter honom tillfälligt köpa stöd. Men faktum är att de konservativa förlorar stöd. Efter bara två år med de konservativa vid makten letar delar av regimen närmast desperat efter en kandidat som kan vinna mot Ahmadinejad 2010. Bland tänkbara nämns de tidigare presidenterna Khatami och Rafsanjani och Teherans nuvarande borgmästare Mohammad Bager Ghalibaf. Regimens mer moderata krafter inser att även om folk nu köper Ahmadinejads nationalistiska agenda så kommer folket att fortsätta ställa frågor om jobb och ekonomi, och när oljepriset vänder neråt kommer regimen inte att kunna besvara dem. Då spelar det ingen roll hur många kärnvapenspetsar man har riktade mot Tel Aviv.
För att locka Iran tillbaka till förhandlingsbordet måste väst börja förstå regimens inre strider och falanger. Samtidigt bör man göra sitt bästa för att sockra budet till Khamenei. Genom att erbjuda säkerhetsgarantier från USA kan man i gengäld få Iran att hålla de shiitiska grupperna i Irak kort. Genom att göra det klart att Iran har rätt till ett fredligt atomprogram och ett avtal om att urananrikning ska ske i ett neutralt tredje land under övervakning av IAEA, samtidigt som Iran ska få köpa bränslet till självkostnadspris med ett långtidskontrakt, kan man hantera atomfrågan. Samtidigt bör man upphäva samtliga icke-militära sanktioner mot Iran, om landet erbjuds en plats i WTO.
Med ett erbjudande längs denna linje samtidigt som Ahmadinejads stjärna fortsätter att dala finns det goda chanser att riskerna med Irans atomprogram minskar avsevärt, och att chanserna ökar för ett demokratiskt Iran inom överskådlig tid.
En väg till ett demokratiskt Iran
Att hantera regimen i Iran utan att riskera en ytterligare destabilisering av regionen eller fördjupat förtryck av den egna befolkningen är en viktig fråga de kommande åren. Vem som tar över presidentposten 2010, liksom den ekonomiska utvecklingen, är centrala faktorer. Majed Safaee, vice ordförande i Liberala ungdomsförbundet och skribent på bloggen Fria Iranvänner, beskriver i denna artikel en del av problematiken och tecknar ett förslag på ett tänkbart förhållningssätt från omvärlden.
I slutet av november månad höll det internationella atomenergiorganet, IAEA, ett uppmärksammat sammanträde. Stämningen var inte god, och den rapport som IAEA levererade om den iranska regimens atomprogram var inte en munter läsning. Den annars så diplomatiske IAEA-chefen Mohammed El-Baradei var ovanligt hård i sin kritik mot Iran. I rapporten klagar IAEA på den iranska regimen samarbetsvilja och beskriver regimens inställning till samarbete som närmare ”reaktiv” än ”proaktiv”. IAEA fastslår att även om regimen blivit bättre på att samarbeta med organisationen för att reda ut frågetecken kring den tidiga fasen av landets atomprogram, så har regimen blivit allt mindre samarbetsvillig kring de aktuella delarna. IAEA ger till och med en tidpunkt för när regimens samarbetsvilja sägs ha börjat minska: 2006, då Ahmadinejad tog kontrollen över presidentämbetet.
Det värsta med rapporten är att IAEA närmast uppgivet fastslår att man idag vet mindre om regimens atomprogram än man gjorde för fyra år sen.
Detta är djupt oroande. Trots regimens återkommande ”försäkringar” att atomprogrammet är fredligt så finns det gott om anledningar att betvivla det. Regimen har stora svårigheter att ge godtagbara förklarningar till en rad aspekter i atomprogrammet, såsom behovet av tungvattenreaktorer, samtidigt som den vägrar att ge IAEA tillträde till att inspektera en rad anläggningar som organisationen bedömt som högst relevanta för sitt arbete. Men den särskilt viktigaste anledningen till oro är att Iran är en diktatur och en ideologisk stat. Det finns inget i regimens natur som säger att den frivilligt skulle avstå från kärnvapen.
Detta är en regim som ägnade större delen av 80-talet åt att bedriva gerillakrig i sina grannländer. Det är också en regim som genomfört terrordåd i Europa och Sydamerika, och som än idag är orsaken till oro i regionen. Regimen beväpnar och finansierar terrorgrupper som Hizbollah, Hamas, Islamiska Jihad, Al-quds-martyrerna och Mahdi-armén. Allt för att sprida den islamiska revolutionen. Men Iran är inte heller en diktatur lik någon annan. Det är inte en sammansvetsad klick med gemensamma mål och intressen styr landet med en fast hand. Regimen i Iran är uppbyggd och stödd av lösa allianser och förbund som ständigt ändras. Dess styrka har varit att den i krissituationer alltid lyckats sluta leden och i utrikespolitiken alltid i slutändan valt den pragmatiska vägen framför den ideologiska.
En misslyckad president?
Läser man utländska tidningar får man lätt intrycket att Ahmadinejads presidentperiod, som inte varat mer än två år, bara bestått av misslyckanden; att han överlag är hatad, att han själv sitter löst och att Iran under honom är på randen av kollaps. Det ligger givetvis en del sanning i påståendet: inflationen närmar sig 20 procent, sanktioner hänger över Iran, arbetslösheten är dubbelsiffrig och Ahmadinejads stöd bland sekulära iranier i storstäderna och främst Teheran är närmast noll. Men det betyder inte att det inte finns ett stöd för Ahmadinejad och att han inte vet vad han gör.
Granskar man Ahmadinejads resekalender de senaste två åren ser man att han har ägnat större tid att resa inne i Iran än någon president före honom. Han grundar och bygger sitt stöd i småstäder och bland Irans fattiga befolkning. Han åker runt om i landet och lovar stora investeringsprojekt, nya vägar, broar, skolor och sjukhus som ska byggas. Hans löften har spätt på inflationen, men också köpt honom stöd i landsbygden och bland landets fattiga. Atomprogrammet är också en framgång för Ahmadinejad. Medan hans föregångare Khatami distanserade sig från atomprogrammet har Ahmadinejad dykt rakt in. Han har på kort tid lyckats göra atomprogrammet till en viktig fråga för landets befolkning.
Nationalism är nyckeln
Under presidentvalet 2005 gick Ahmadinejad till val på ett religiöst och populistiskt program. Han lovade jobb, högre löner och hänvisade ofta till sin egen gudfruktighet. Han berättade om sin arbetarbakgrund, sågs köra omkring i sin gamla Peykan (ett bilmärke tillverkat i Iran) och berättade om sin enkla livsstil. Vid ett tillfälle spred hans kampanj en lista över Ahmadinejads fullständiga förmögenhet; enligt listan, som bestod av två punkter, ägde Ahmadinejad ett anspråkslöst hus beläget i ett medelklassområde och en Peykan, inget annat.
Detta lockade de som var less på korruptionen och såg något nytt i Ahmadinejad. De religiösa gillade hans gudfruktighet och fundamentalisterna älskade honom. Kort efter att Ahmadinejad valdes förändrades dock läget. Hans ofta ogenomtänkta uttalanden om ekonomi, världspolitik och atomprogrammet skapade kaos, Iran isolerades allt mer och investerare flydde landet (då föreslog Ahmadinejad bland annat att man borde avrätta ett par kapitalister för att statuera ett exempel). Ahmadinejad insåg snabbt att han omöjligt kunde infria alla löften och att hans religiösa retorik inte lockade massorna. Snabbt sadlade Ahmadinejad om och idag är han mer en nationalist än en islamist. Även om det religiösa inslagen fortfarande är starka så är de nationalistiska ännu mer framträdande.
Detta fungerar. Iran är ett land fyllt av människor som ser sig som den civiliserade världens skapare, där ”rätt-färdiga” kungar som Xerxes, Darius och Cyrus styrt landet mot en storhetstid världen aldrig förr eller senare skådat. Detta fungerar också i en region som ännu inte kommit över kolonialismens förödmjukelser. Genom att byta retorik lyckades Ahmadinejad nästan över en natt förvandla atomprogrammet till en stor folklig fråga. Idag är det ingen som ifrågasätter atomprogrammet i Iran och stödet för atomprogrammet är stort. Häri ligger också varför regimens tyngste aktör och i praktiken diktator, den ”andlige ledaren” Khamenei, fortfarande lägger sin tyngd bakom Ahmadinejad. För även om Khamenei säkerligen anser att Ahmadinejad stundtals går för långt och att han tar för stor plats i utrikespolitiken så har Khamenei fortsatt att ge stöd åt presidenten. Ahmadinejad har nämligen lyckats ge atomprogrammet något som regimen är i desperat behov av, folklig legitimitet.
Metoder som inte fungerar
Hittills har omvärlden haft svårt att handskas med regimen. Man har prövat allt ifrån diplomati, sanktioner, hot om våld till att genom Irakkriget försöka få den på knän. Men hittills har inget fungerat. Hotet om ett militärt ingripande är kontraproduktivt, och det verkar även Bush-administrationen ha insett på senare tid. Det beror dels på att mullorna har lärt sig läxan från Saddam Hussein och därmed grävt ner viktiga och känsliga delar av sitt atomprogram i hemliga kulvertar, vilket gör det svårt att veta var man ska bomba för att på ett effektivt sätt stoppa atomprogrammet. Samtidigt är regimen idag en stormakt i världens instabilaste och farligaste region. Genom Mahdi-armén, Hizbollah och Hamas kan den snabbt destabilisera viktiga områden i regionen som hämnd vid ett eventuellt anfall. Dessutom skulle ett militärt tillslag genast stärka regimens position och ge den ett carté blanche att krossa det interna motståndet.
Sanktioner har hittills mest varit kontraproduktiva. Nästan 70 procent av Irans befolkning känner inte till något annat än amerikanska sanktioner och iranier är härdade när det gäller sanktioner. Man sätter en viss stolthet i att alltid klara sig; nationalismen tar överhanden. Med slagordet ”världen behöver oss mer än vi behöver världen” uppmuntrar regimen företag och industri att bli allt mer självförsörjande. Men sanktionerna har fått effekter. Nästan hela den iranska medelklassen är utraderad och idag måste människor ibland upprätthålla två-tre jobb för sin försörjning. Det gör att människor inte har tid med något annat och att engagera sig i politiken är inte prioriterat. Det går att jämföra med vad som hände under Khatamis presidentperiod, då USA lättade på sanktioner och omvärldens handel med Iran ökade. Iranierna blev något rikare och den inhemska oppositionen växte (givetvis spelade även andra faktorer in).
Vad är nästa steg?
Det går inte att komma ifrån att Ahmadinejads stjärna har dalat. Även om iranier köper hans retorik i atomprogrammet är folks missnöje med inflation och det ökade sociala förtrycket större. Hela Ahmadinejads prestige ligger i atomprogrammet och att det höga oljepriset låter honom tillfälligt köpa stöd. Men faktum är att de konservativa förlorar stöd. Efter bara två år med de konservativa vid makten letar delar av regimen närmast desperat efter en kandidat som kan vinna mot Ahmadinejad 2010. Bland tänkbara nämns de tidigare presidenterna Khatami och Rafsanjani och Teherans nuvarande borgmästare Mohammad Bager Ghalibaf. Regimens mer moderata krafter inser att även om folk nu köper Ahmadinejads nationalistiska agenda så kommer folket att fortsätta ställa frågor om jobb och ekonomi, och när oljepriset vänder neråt kommer regimen inte att kunna besvara dem. Då spelar det ingen roll hur många kärnvapenspetsar man har riktade mot Tel Aviv.
För att locka Iran tillbaka till förhandlingsbordet måste väst börja förstå regimens inre strider och falanger. Samtidigt bör man göra sitt bästa för att sockra budet till Khamenei. Genom att erbjuda säkerhetsgarantier från USA kan man i gengäld få Iran att hålla de shiitiska grupperna i Irak kort. Genom att göra det klart att Iran har rätt till ett fredligt atomprogram och ett avtal om att urananrikning ska ske i ett neutralt tredje land under övervakning av IAEA, samtidigt som Iran ska få köpa bränslet till självkostnadspris med ett långtidskontrakt, kan man hantera atomfrågan. Samtidigt bör man upphäva samtliga icke-militära sanktioner mot Iran, om landet erbjuds en plats i WTO.
Med ett erbjudande längs denna linje samtidigt som Ahmadinejads stjärna fortsätter att dala finns det goda chanser att riskerna med Irans atomprogram minskar avsevärt, och att chanserna ökar för ett demokratiskt Iran inom överskådlig tid.
tisdag, januari 15, 2008
USAs roll i valet...
Redan bara någon dag efter att registreringen av kandidater blev klart verkar en del av regimen bana väg för en större utrensning bland kandidaterna. Idag gick parlamentets talman Gholam-Hossein Elham ut och kritiserade ”politiska partier” som har USA: s stöd. Han menade att dessa partier aldrig kommer att lyckas.
Bara någon timme efter Elhams uttalande gick den universitetsläraren Sadeq Zibakalam ut och påpekade att det i Iran inte finns några politiska partier eller rörelser som har amerikanskt stöd. Han pekade på president Khatamis försök att närma sig USA som togs emot med skepsis från USA; s sida enligt Zibakalam. Han fortsatte med att säga att USA inte har någon bas inne Iran utan att det är den iranska oppositionen utomlands som får ekonomiskt och politiskt stöd från Bush-administrationen.
Och Zibakalam har nästan rätt i detta. Men man bör komma ihåg att Clinton administrationen gjorde sitt yttersta för att närma sig Iran när reformisterna hade makten, men fick nobben. Inte av Khatami utan av Khamenei och den mer konservativa falangen inom regimen. Så att hävda att USA inte försökt att få kontakt med reformistiska grupper i Iran är felaktigt.
Däremot har han rätt i att USA inte har någon bas i Iran. Det är bara att se på hur det amerikanska demokratibiståndet fördelas. Det är inte många dollar som går till oppositionsgrupper inne i Iran och det beror på att oppositionsgrupper och reformister i Iran som är kritiska till Ahmadinejad och Khamenei inte vill ha något att göra med USA. Dels för att man är rädda för att utpekas som spioner och dels för att det inte direkt är en röstvinnare.
Bara någon timme efter Elhams uttalande gick den universitetsläraren Sadeq Zibakalam ut och påpekade att det i Iran inte finns några politiska partier eller rörelser som har amerikanskt stöd. Han pekade på president Khatamis försök att närma sig USA som togs emot med skepsis från USA; s sida enligt Zibakalam. Han fortsatte med att säga att USA inte har någon bas inne Iran utan att det är den iranska oppositionen utomlands som får ekonomiskt och politiskt stöd från Bush-administrationen.
Och Zibakalam har nästan rätt i detta. Men man bör komma ihåg att Clinton administrationen gjorde sitt yttersta för att närma sig Iran när reformisterna hade makten, men fick nobben. Inte av Khatami utan av Khamenei och den mer konservativa falangen inom regimen. Så att hävda att USA inte försökt att få kontakt med reformistiska grupper i Iran är felaktigt.
Däremot har han rätt i att USA inte har någon bas i Iran. Det är bara att se på hur det amerikanska demokratibiståndet fördelas. Det är inte många dollar som går till oppositionsgrupper inne i Iran och det beror på att oppositionsgrupper och reformister i Iran som är kritiska till Ahmadinejad och Khamenei inte vill ha något att göra med USA. Dels för att man är rädda för att utpekas som spioner och dels för att det inte direkt är en röstvinnare.
Från Folk och Försvar...
Det är kallt…
Det kalla vädret i Iran ställer till det. Förra veckan stoppade regimen naturgas exporten till Turkiet på grund av det extremt kalla vädret i vissa delar av Iran. Naturgasen ansågs behövas för att täcka det egna folkets behov. Men det var inte nog, skolor, universitet och en hel del statliga arbetsplatser fick slå igen under några dagar, när temperaturen kröp ner mot minus 30 grader.
Samtidigt meddelade Turkmenistan att man kommer att stoppa tillförseln av naturgas till Iran på grund av tekniska problem, en förklarning som regimen säger sig acceptera. Regimen uppger att turkmenerna kommer att sätta på gasen inom 3 dagar.
Död…
En av de tyngre mullorna inom regimen avled igår, det rör sig om Ayatolla Sheikh Ahmad Mojtahedi-Tehrani. Han dog 85 år gammal och var grundaren till Mojtahedi Teologiska universitet i Tehran. En efter en dör nu den gamla gardet av mullor ut, dem är inte särskilt unga längre. Det ger upphov till både hopp och oro.
The surge is working…
Ser nu att den största sunnitiska politiska blocket har sagt att man är redo att återvända till premiärminister Nuri Al-Malikis regering. Det efter att parlamentet fått igenom en mildring av den gamla “av-Baathifierngslagen” som nu tillåter gamla Baath-partister att återvända till statliga jobb.
Registreringen är klar…
Inrikesministeriet säger nu att det hela 7200 personer, varav 590 kvinnor, anmält sig som kandidater till parlamentsvalet senare i mars. Det är 290 platser på spel.
Det kalla vädret i Iran ställer till det. Förra veckan stoppade regimen naturgas exporten till Turkiet på grund av det extremt kalla vädret i vissa delar av Iran. Naturgasen ansågs behövas för att täcka det egna folkets behov. Men det var inte nog, skolor, universitet och en hel del statliga arbetsplatser fick slå igen under några dagar, när temperaturen kröp ner mot minus 30 grader.
Samtidigt meddelade Turkmenistan att man kommer att stoppa tillförseln av naturgas till Iran på grund av tekniska problem, en förklarning som regimen säger sig acceptera. Regimen uppger att turkmenerna kommer att sätta på gasen inom 3 dagar.
Död…
En av de tyngre mullorna inom regimen avled igår, det rör sig om Ayatolla Sheikh Ahmad Mojtahedi-Tehrani. Han dog 85 år gammal och var grundaren till Mojtahedi Teologiska universitet i Tehran. En efter en dör nu den gamla gardet av mullor ut, dem är inte särskilt unga längre. Det ger upphov till både hopp och oro.
The surge is working…
Ser nu att den största sunnitiska politiska blocket har sagt att man är redo att återvända till premiärminister Nuri Al-Malikis regering. Det efter att parlamentet fått igenom en mildring av den gamla “av-Baathifierngslagen” som nu tillåter gamla Baath-partister att återvända till statliga jobb.
Registreringen är klar…
Inrikesministeriet säger nu att det hela 7200 personer, varav 590 kvinnor, anmält sig som kandidater till parlamentsvalet senare i mars. Det är 290 platser på spel.
torsdag, januari 10, 2008
Valbojkott och regimens egna film...
Reformisterna förkastar tanken på en ny valbojkott...
Presidentvalet 2005 så hördes det röster från en rad olika oppositionella läger inne och utanför Iran som uppmanade till en valbojkott. Det är svårt givetvis väldigt svårt att bedömma vilken effekt bojkottskravet fick, regimen hävdade att valdeltagandet var relativt högt och avståndet mellan reformisternas favoritkandidat och Ahmadinejad var tämligen stor. I den här ekvationen får man också lägga till sannolikheten att regimen riggade valen och mixtrade med valdeltagandet.
Det intressanta är att reformisterna nu avfärdar bojkott av parlamentsvalet i mars som alternativ. Istället pratas det om ett "villkorat deltagande". Med det så menar man att reformistiska kanditater ska ställa upp och därefter invänta väktarrådets vetoprocess. Det här är ett försök att räcka fram handen till väktarrådet och Khamenei. Reformisternas budskap är kortsagt: låt våra kandidater få ställa upp i valet och vi lovar att hålla käften.
Det här är som jag sagt tidigare något som kan funka. Khamenei kan ge väktarrådet order om att godkänna en del framstående reformistiska kandidater som den tidigare avslagit för att hålla reformisterna på hyffast gotthumör, i främst Tehran området. Samtidigt som man bäddar för en trygg konservativ seger, i värsta fall genom att rigga valet. Regimen har redan meddelat att man kommer att ha 40 000 egna valobservatörer som är fördelade på 207 röstningslokaler.
Regimen släpper en egen film...
Regimen släppte nyss en egen film och version om det som hände vid Hormuz sundet. Amerikanerna anklagade regimen revolutiongarde för att uppträda agressivt mot amerikanska krigsfartyg på internationellt vatten regimen i Iran förnekade det hela. Vilket i sin tur ledde till att USA släppte en video på revolutionsgardister i framfarande gummibåtar och snubbar med väldigt mörkröst. Regimen kontrade i sin tur med en egen video på två till synes idioter i en gummibåt som sitter och pratar extremt dålig engelska. Båda filmerna är extremt kassa (mobilkvalitet) typ och säger ingenting, bortsett från att revolutionsgardister i ett stycke åkte båt väldigt snabbt i närheten av stora amerikanska krigsskepp.
Men två teorier kan funka;
1) det handlar om ett gäng överambitiösa revolutionsgardister som bara känner för att jävlas med amerikaner. Mao, det här skulle inte vara sanktionerat alls från högre ort.
2) det här ingick i en övning från revolutiongardisternas sida. Hormuz sundet är extremt viktig för USA och resten av världen. En stor del av världens alla oljetransporter går igenom det smala sundet och regimen har klargjort att man kommer att slå till mot just Hormuz sundet den dagen man blir attackerad. Regimen har också hållit en rad krigsspel och övningar i området i just det syftet. Så detta kan vara reallife övning, men några planer på att sänka några amerikanska krigsfartyg hade nog inte regimen.
Presidentvalet 2005 så hördes det röster från en rad olika oppositionella läger inne och utanför Iran som uppmanade till en valbojkott. Det är svårt givetvis väldigt svårt att bedömma vilken effekt bojkottskravet fick, regimen hävdade att valdeltagandet var relativt högt och avståndet mellan reformisternas favoritkandidat och Ahmadinejad var tämligen stor. I den här ekvationen får man också lägga till sannolikheten att regimen riggade valen och mixtrade med valdeltagandet.
Det intressanta är att reformisterna nu avfärdar bojkott av parlamentsvalet i mars som alternativ. Istället pratas det om ett "villkorat deltagande". Med det så menar man att reformistiska kanditater ska ställa upp och därefter invänta väktarrådets vetoprocess. Det här är ett försök att räcka fram handen till väktarrådet och Khamenei. Reformisternas budskap är kortsagt: låt våra kandidater få ställa upp i valet och vi lovar att hålla käften.
Det här är som jag sagt tidigare något som kan funka. Khamenei kan ge väktarrådet order om att godkänna en del framstående reformistiska kandidater som den tidigare avslagit för att hålla reformisterna på hyffast gotthumör, i främst Tehran området. Samtidigt som man bäddar för en trygg konservativ seger, i värsta fall genom att rigga valet. Regimen har redan meddelat att man kommer att ha 40 000 egna valobservatörer som är fördelade på 207 röstningslokaler.
Regimen släpper en egen film...
Regimen släppte nyss en egen film och version om det som hände vid Hormuz sundet. Amerikanerna anklagade regimen revolutiongarde för att uppträda agressivt mot amerikanska krigsfartyg på internationellt vatten regimen i Iran förnekade det hela. Vilket i sin tur ledde till att USA släppte en video på revolutionsgardister i framfarande gummibåtar och snubbar med väldigt mörkröst. Regimen kontrade i sin tur med en egen video på två till synes idioter i en gummibåt som sitter och pratar extremt dålig engelska. Båda filmerna är extremt kassa (mobilkvalitet) typ och säger ingenting, bortsett från att revolutionsgardister i ett stycke åkte båt väldigt snabbt i närheten av stora amerikanska krigsskepp.
Men två teorier kan funka;
1) det handlar om ett gäng överambitiösa revolutionsgardister som bara känner för att jävlas med amerikaner. Mao, det här skulle inte vara sanktionerat alls från högre ort.
2) det här ingick i en övning från revolutiongardisternas sida. Hormuz sundet är extremt viktig för USA och resten av världen. En stor del av världens alla oljetransporter går igenom det smala sundet och regimen har klargjort att man kommer att slå till mot just Hormuz sundet den dagen man blir attackerad. Regimen har också hållit en rad krigsspel och övningar i området i just det syftet. Så detta kan vara reallife övning, men några planer på att sänka några amerikanska krigsfartyg hade nog inte regimen.
Val(en)
Jag har upptäckt att det inte bara är parlamentsval i mars utan också ett fyllnadsval till Expertrådet. Det är Tehran. IIam, Östra Azerbaijan och Qazvin provinserna som har fyllnadsval. Hittills har 42 mullor uttryckt intresse för att ställa upp. Intresset är långt större när det kommer till parlamentsvalet, efter fem dagar har 1660 personer lämnat in ansökan om att få ställa upp i parlamentsvalet, 1581 män och 79 kvinnor. Man har fortfarande två dagar på sig att lämna in en kandidatur.
Därefter ska väktarrådet rensa ut och välja ut vilka kandidater som anses vara tillräckligt kvalificerade och regimtrogna. Alla kandidaterna måste tro och försvara den islamiska revolutionen och dess politiska system. De måste vara vid god hälsa, ha något som motsvarar en universitetsexamen, vara ostraffad samt vara mellan 30-75 år gamla.
Därefter ska väktarrådet rensa ut och välja ut vilka kandidater som anses vara tillräckligt kvalificerade och regimtrogna. Alla kandidaterna måste tro och försvara den islamiska revolutionen och dess politiska system. De måste vara vid god hälsa, ha något som motsvarar en universitetsexamen, vara ostraffad samt vara mellan 30-75 år gamla.
onsdag, januari 09, 2008
Uppdatering...
Sharia in action…
Fem män som dömdes till skyldiga till rån och kidnappning fick sina straff förra veckan, eller ja männen dömdes rättare sagt skyldiga till att ha ”agerat mot gud” och för vara ”korrupta” (?). Straffet, jo direkt hämtat från koranen. Fångarna fick sina högra händer och vänstra fötter amputerade. Men regimen var snäll nog att tillåta läkare att finnas på plats.
Men trots att amputation som straff är lagligt så är det inte vanligt. Men som en del av regimens kampanj för att ”stärka säkerheten” har regimen också börjat att återvända till mer avskräckande former av bestraffning.
Så ska han vinna…
Men även parlamentsledamöterna börjar fatta korrelationen mellan Ahmadinejads politik och den galopperande inflationen. För inte så längesen avslog parlamentet Ahmadinejads önskemål om att få ett tillägg till årets budget genom att ta ut pengar från oljestabilitetsfonden, med hänvisning att det skulle späda på inflationen.
Men frågan är om parlamentet kommer att kunna motstå valfläsk, förmodligen inte. Intressant är också att Iran och Venezuela tydligen är de två oljeexporterande länder som har ett budgetunderskott.
tisdag, januari 08, 2008
Folkmord i Iran?
Så här, jag uppskattar och uppmuntrar alla att engagera sig för mänskliga rättigheter och demokrati i Iran och jag tycker att det är jätteroligt att MUF försöker att komma tillbaka på arenan. Men ja, man kunde ju ha valt att göra det på ett bättre sätt. På MUFs hemsida finns nu en text som fördömer avrättningen av Raheleh Zamani, utmärkt så. Men efter stycke två så verkar muffarna ha fått totalt hjärnsläpp och texten blir i det närmaste bara bisarr.
Först så vill jag klargöra att jag diggar NATO och tror att ett svenskt medlemskap vore ganska nyttigt och hoppas att muffarna kan ligga på sin försvarsminister att tillsätta en svensk NATO utredning för att se vilka för och nackdelar som finns. Något Tolgfors vägrar att göra.
Men hur som helst, artikeln uttrycker en önskan om ett svenskt initiativ för att med militära medel avsätta Ahmadinejad. Eller nu när Sverige inte är med i NATO så ska NATO-länderna ta sitt eget förnuft tillfånga och gå till attack (vi bortser tydligen ifrån att NATO för tillfället har svårt att ens få ihop trupper till Afghanistan). Uttalanden andas lite gammal god Dick Cheney optimism; ”låt oss gå in bomba lite, sen är det klart. Diktatorn är borta och folket kommer att hylla oss på gatorna och demokratin är säkrad”. Well, nu visade sig att det hela inte var fullt så enkelt.
Det kanske kan vara på sin plats att påminna om att Iran är ca; 4 ggr större än Irak, ca; 3 ggr större än Afghanistan och har en 10 miljoner fler medborgare än Irak och Afghanistan sammanlagt. Samt en militärkraft som kanske inte är lika modern som nog kan sägas vara starkare än Talibanernas och Saddam Husseins 2003.
Artikeln passar också på att anklaga regimen för folkmord och ja, mycket kan man anklaga Khamenei och gänget för (och jag har nog anklagat dem för det mesta) men folkmord? Så här, det finns definitioner och ord som man bör vara försiktig med att använda om allt blir folkmord och förintelse så riskerar det till slut att undergräva orden egentligen innebörd. Så då blir frågan, kan det som händer i Iran likställas med Rwanda eller Darfur? Förmodligen inte.
Återigen, jag uppskattar verkligen alla initiativ (eller ja, tydligen inte alla), men det här med att i alla fall ha ett hum om vad man pratar om innan man gör det brukar vara en ganska bra grej…
Litet tillägg...
Ser på skribentens blogg nu att hon också gillar Ron Paul, snacka om kontraster...
måndag, januari 07, 2008
Khamenei kampanjar...
Khamenei on the campaign trail…
Khamenei är ute och rör på sig varje dag nu. Det hålls tal som givetvis väldigt lydigt sänds av massmedia. Det är uppenbart att han nu försöker att lägga sin tyngd bakom Ahmadinejad för att inte få en kollaps av den konservativa falangen. I ett tal i lördags hyllade han Ahmadinejads regering för att vara ansvarstagande och fyllda av självförtroende. Han hyllade Ahmadinejad för att ha genomfört en rad ”utvecklingsprojekt” och för att försöka lösa människors problem.
Jag är ganska säker att människor i Iran har en helt annan syn på Ahmadinejads presidentperiod hittills än Khamenei.
Att Khamenei fäster sig så hårt vid Ahmadinejad visar hur viktigt det är för regimen att ha legitimitet i atomprogrammet. Ahmadinejad har gett det till Khamenei, det är få i Iran som ifrågasätter landets atomprogram, det gäller även om det skulle bli känt att regimen utvecklar kärnvapen. Det är ganska mycket Ahmadinejads förtjänst. För medan Khatami försökte hålla en armlängd distans till atomprogrammet så har Ahmadinejad gjort det till en fråga av nationellstolthet och i ett land där nationalismen ständigt sjuder så har det varit framgångsrikt. Därför har inte Khamenei råd att få Ahmadinejad försvagad, för det skulle även vara en missnöjesröst på landets atomprogram och hans hantering utav den. Så nu gäller det uppdrag att rädda Ahmadinejad.
Nu är frågan hur stor självförtroende Ahmadinejad och Khamenei har. Frågan om vilka kandidater väktarrådet kommer att godkänna är redan nu en het fråga i Irans politiska kretsar och ännu har inga större namn klargjort att de kommer att ställa upp. För någon dag sen gick den tidigare presidenten och reformisten Khatami ut och bad väktarrådet att hålla sig utanför och reformisterna mullrar redan.
Men jag tror starkt på att Khamenei kommer att göra sitt yttersta för att hålla reformisterna så nöjda som möjligt samtidigt som han räddar Ahmadinejads ansikte. Jag kan tänka mig en situation där väktarrådet godkänner en del stora reformistiska namn, jag kan tänka mig att reformisternas näst största namn efter Khatami själv, nämligen hans bror Reza Khatami, kommer att släppas in i parlamentet. Att Khamenei kan tänka sig att lämna Tehran relativt öppet för reformister medan det görs större ansträngningar för att stärka Ahmadinejad på andra ställen.
Anledningen till det är att Khamenei dels inte vill att Ahmadinejad ska bli för dominant utan vara välmedveten om att han befinner sig där han befinner sig tack vare honom. Samtidigt så minskar det reformisternas utrymme för att gnälla över valresultat.
Khamenei är ute och rör på sig varje dag nu. Det hålls tal som givetvis väldigt lydigt sänds av massmedia. Det är uppenbart att han nu försöker att lägga sin tyngd bakom Ahmadinejad för att inte få en kollaps av den konservativa falangen. I ett tal i lördags hyllade han Ahmadinejads regering för att vara ansvarstagande och fyllda av självförtroende. Han hyllade Ahmadinejad för att ha genomfört en rad ”utvecklingsprojekt” och för att försöka lösa människors problem.
Jag är ganska säker att människor i Iran har en helt annan syn på Ahmadinejads presidentperiod hittills än Khamenei.
Att Khamenei fäster sig så hårt vid Ahmadinejad visar hur viktigt det är för regimen att ha legitimitet i atomprogrammet. Ahmadinejad har gett det till Khamenei, det är få i Iran som ifrågasätter landets atomprogram, det gäller även om det skulle bli känt att regimen utvecklar kärnvapen. Det är ganska mycket Ahmadinejads förtjänst. För medan Khatami försökte hålla en armlängd distans till atomprogrammet så har Ahmadinejad gjort det till en fråga av nationellstolthet och i ett land där nationalismen ständigt sjuder så har det varit framgångsrikt. Därför har inte Khamenei råd att få Ahmadinejad försvagad, för det skulle även vara en missnöjesröst på landets atomprogram och hans hantering utav den. Så nu gäller det uppdrag att rädda Ahmadinejad.
Nu är frågan hur stor självförtroende Ahmadinejad och Khamenei har. Frågan om vilka kandidater väktarrådet kommer att godkänna är redan nu en het fråga i Irans politiska kretsar och ännu har inga större namn klargjort att de kommer att ställa upp. För någon dag sen gick den tidigare presidenten och reformisten Khatami ut och bad väktarrådet att hålla sig utanför och reformisterna mullrar redan.
Men jag tror starkt på att Khamenei kommer att göra sitt yttersta för att hålla reformisterna så nöjda som möjligt samtidigt som han räddar Ahmadinejads ansikte. Jag kan tänka mig en situation där väktarrådet godkänner en del stora reformistiska namn, jag kan tänka mig att reformisternas näst största namn efter Khatami själv, nämligen hans bror Reza Khatami, kommer att släppas in i parlamentet. Att Khamenei kan tänka sig att lämna Tehran relativt öppet för reformister medan det görs större ansträngningar för att stärka Ahmadinejad på andra ställen.
Anledningen till det är att Khamenei dels inte vill att Ahmadinejad ska bli för dominant utan vara välmedveten om att han befinner sig där han befinner sig tack vare honom. Samtidigt så minskar det reformisternas utrymme för att gnälla över valresultat.
fredag, januari 04, 2008
Sanktioner suger...
Khamenei är tillbaka…
Efter att ha legat ganska lågt ett tag har Khamenei de senaste dagarna synts och hörts en hel del.
Sen gick han givetvis på USA och menade att landet nu måste visa “självförtroende” och fortsätta att stå upp mot USA. Khamenei sa också att en del av regimens politik har varit att inte ha några band med USA, men att regimen aldrig sagt att den politiken skulle vara för evigt.
Khamenei sa vidare att den amerikanska administrationens krav för relationer med Iran är bara negativa för Iran och att därför utesluter regimen i dagsläget några som helst relationer med USA. Men han tillade att den dagen då relationer med USA kan ses som värdefulla för den iranska nationen är han den första som kommer att godkänna dem.
Egentligen så är det här inget nytt, det är samma gamla politik som Khamenei pratar om. Det här har varit regimens ståndpunkt sedan länge men har väl lite glömts bort när Ahmadinejad gått till sina attacker mot väst, USA och Israel.
Att Khameni väljer att hålla det här talet nu är inte heller så oväntat. Det är mindre än tre månader till parlamentsvalet som riskerar att bli ett oerhört missnöjes val. Den galopperande inflationen, den internationella isoleringen och Ahmadinejads oförmåga att leverera sina vallöften har gjort att missnöjet drabbat hela den konservativa falangen. Det här kan betyda att reformisterna kan göra en comeback om de lyckas komma förbi väktarrådets gallring.
Jag tror nog också att Khamenei helst av allt vill slippa en jätteutrensning av kandidater från väktarrådets sida. Sådant ger sällan bra PR och underminerar regimen. Därför vill han visa att även de konservativa, de styrande, är pragmatiska. Att de visst kan och egentligen vill ta ut landet från den internationella isoleringen men att det för närvarande skulle kosta mer än det smakar, så att säga.
Korkade sanktioner...
Anledningen, enligt FN sanktionerna så ska Iran inte få tillgång till kunskap som landet kan använda i sitt atomprogram. Nu är holländarna oroliga för att iranska studenter som pluggar till ingenjörer i Holland sedan kan åka hem till Iran och bygga atombomber.
Problemet med det här är att det här så sjukt korkat att det inte är sant. Nu när jag har läst en del om universitetet så verkar det bara vara en tekniskhögskola/universitet som vilket annat. Det är inte så att dem specifikt sysslar med kärnvapenforskning utan man erbjuder utbildningar i statsvetenskap, kemi, psykologi, filosofi, mattematik osv. Alltså precis som vilken vanlig svenskhögskola m.ao.
Det korkade i det här är att den information som regimen behöver för att utveckla atombomber har den nog redan själv och kan nog tillskansa sig det på lättare och smidigare sätt än att skicka studenter till en Holländskuniversitet. Det räcker säkert med att surfa för att kunna få ihop informationen och att utbilda ingenjörer till atomprogrammet tror jag nog att regimen fixar själva. Till skillnad från vad man säkert kan tro ibland så är Iran inte fullt så teknologiskt handikappad, det är inte direkt Gambia vi pratar om.
Då återstår det att komma fram till vad man lyckas åstadkomma med det här. Dels så sabbar man kanske en av de absolut viktigaste kontaktytorna med Iran och intelligenta människor i landet, nämligen det akademiska utbytet. När man inte låter iranska studenter som vill plugga västerländsk filosofi eller statsvetenskap få komma till universitetet för att man är rädd att de kan komma över ”känsliga uppgifter” som vem som helst kan ladda hem från Internet eller slå upp i en bok då är det illa. Att börja att isolera iranier och särskilt utbildade sådana är bara kontraproduktivt.
onsdag, januari 02, 2008
Tillbaka...
Dankat...
Jag tror att den senaste tiden varit den längsta frivilliga viloperiod jag haft från bloggen och det har varit ganska skönt. Överlag har det varit en helt okej julhelg. En förskylning ställde till det men annars har hadet varit lagom mycket familj, vänner blandad med faktisk nytta. Bland annat hann jag äntligen måla om lägenheten och jag kan säga att jag börjar bli allt mer nöjd med den vinröda färgen…
Inte sysslolös…
En som dock inte varit sysslolös är Ali Larijani, f.d. chefsförhandlare i atomfrågor och toppdiplomaten. Han har spenderat den senaste tiden med att samtala med Egyptiska diplomater om en normalisering och återupptagande av diplomatiska band mellan Egypten och Iran. Iran bröt sina diplomatiska kontakter med Egypten när Sadat erkände och slöt separat fred med Israel.
Men det betyder inte att relationerna är helt avspända. Nyligen har det framkommit att egyptierna planerar att starta ett eget atomprogram samtidigt som länderna befinner sig långtifrån när det gäller de flesta stora regionala frågor, som Palestina konflikten, Irak osv.
Även om länderna nu återupptar normaliserar sina diplomatiska band så ska man inte se det här som att Egypten kommer närmare Iran, istället handlar det om att ömsesidigt tolererande. Ett förhållande som Iran har med de flesta sina grannländer.
Inte sysslolös II…
Irans nye chefsförhandlare Saeed Jalili har inte heller legat på latsidan. Han har under julhelgen gjort en del ändringar i det team som sköter landets förhandlingar om atomprogrammet med EU. En rad personer som togs in av Larijani har Jalili nu bytt ut.
Jalili utnämnde följande personer till sitt team, Mehdi Bokhraie (var chef för revolution gardets tankesmedja), Ahmad Khaledi (tidigare vice handelsminister) och Ahmad Khadem-ol Meleh (tidigare chef för IRNA får nu hand om kommunikationen).
Inte sysslolös III…
Ahmadinejad har inte heller legat på latsidan. Han spenderade julhelgen med att åka runt och hålla sina tal men också med att lägga ner den tankesmedja som hans föregångare Khatami startade 1999 för ”dialog medllan civilisationer”.
Tankesmedjan var inget annat än ett pr-trick från Khatamis sida som lyckats övertyga FN att utropa 2001 till året för “dialog mellan civilisationer”. Sen hans presidentperiod tog slut 2005 har Khatami under täckmantel för sin tankesmedja åkt jorden runt och hållit korkade tal i ämnet.
Ahmadinejad beslut innebär att Khatamis tankesmedja slåss ihop med ett nytt påfund, nationella centret för globaliseringsstudier, som ska ledas av vice presidenten Esfandiar Rahim Mashai.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)