Under det senaste budgetåret (Irans tideräkning, det nya året börjar 21 mars) har regimen varit tvungen att skära ner budgeten med 80 biljarder Rials (ungefär 720 000 720 000 kr, enligt mina beräkningar). Enorma summor för en utfattig regim.
Samtidigt meddelade regimens ”revisionsmyndighet” att ett avtal om att exportera gas till Förenade arabemiraten borde brytas, enligt avtalet kommer Förenade Arabemiraten att tjäna 8 miljarder dollar och ytterligare 4 miljarder dollar har gått till ett okänt mäklarbolag vid namn Crescent. Detta är nästa stora korruptionsskandal i Iran. Khatami försökte att häva avtalet under sin presidenttid men stoppades av landets ”oljemaffia” lett av den förre presidenten och landet rikaste man Ali Akbar Hashemi Rafsanjani. Kontraktets längd är på 25 år och ger Förenade Arabemiraten möjlighet att köpa gas från Iran till det fast priset av 18 dollar per kubikmeter.
Chefen för revisionsmyndigheten sa också att Iranier har under det senaste året investerat över 200 miljarder dollar i Förenade arabemiraten och att det för närvarande finns över 6500 iranska företag registrerade där. De flesta flydde dit efter Ahmadinejads seger i presidentvalet.
tisdag, januari 31, 2006
måndag, januari 30, 2006
Mer om strejken...
Det kommer nu ut allt mer information om busschaufför strejken i Tehran som vi tidigare har skrivit om. De senaste rapporterna säger att mellan 300 – 400 personer i Tehran arresterades och hölls fängslade på det ökända Evin fängelset i samband med strejken. Samtidigt har regimen kidnappat familjemedlemmar till chaufförerna för att tvinga dem tillbaks till arbetet. Men trots det valde många att ändå fortstätta strejken och inte dyka upp på sina arbetsplatser.
Det hela började enligt uppgift redan den 25 januari då revolutionsdomstolarna kallade till sig sex stycken strejkledare varav fyra arresterades och fängslades omedelbart. Tidigt på fredagen den 27: e januari fängslades ytterligare 60 strejkande busschaufförer och hotades med åtal om ”hot mot den nationella säkerheten”.
Busschaufförerna får inte sedan 1979 ha en egen fackförening men har ändå skapat en styrelse och en organisation som samlar en stor del av Tehrans busschaufförer. Massmedia i Iran förbjöds av regimen att rapportera om tidningen.
Det hela började enligt uppgift redan den 25 januari då revolutionsdomstolarna kallade till sig sex stycken strejkledare varav fyra arresterades och fängslades omedelbart. Tidigt på fredagen den 27: e januari fängslades ytterligare 60 strejkande busschaufförer och hotades med åtal om ”hot mot den nationella säkerheten”.
Busschaufförerna får inte sedan 1979 ha en egen fackförening men har ändå skapat en styrelse och en organisation som samlar en stor del av Tehrans busschaufförer. Massmedia i Iran förbjöds av regimen att rapportera om tidningen.
Regimen bjuder in Tony Blair...
För ett tag sedan avslöjade regimen att den kommer att hålla en konferens i Tehran för förintelseförnekare och historierevisionister, men hittills har regimen varken satt datum eller redogjort för vilka man vill bjuda in. Fram tills idag alltså, då utrikesdepartementet som ska arrangera konferensen bjöd in Storbritanniens premiärminister Tony Blair. Inbjudan grundar sig på att regimen tycker att Blair skulle lära sig mycket och att han i Tehran skulle få ”tillgång till information som han inte får i London”.
söndag, januari 29, 2006
Regimen är rädd för strejkande busschaufförer..
Under en tid har busschaufförer i Tehran strejkat för sina krav på bättre arbetsförhållanden. Strejken har lett till en ännu mer kaotisk trafiksituation i huvudstaden och med ett allt större folkligt missnöje så har regimen börjat ta till våld för att tvinga busschaufförerna tillbaka till arbete.
Idag kom rapporter om att ett tiotal strejkande busschaufförer misshandlats av den paramilitära organisationen, Bassijs. Fruar till minst tre busschaufförer har arresterats och används nu som utpressningsmedel mot de strejkande chaufförerna. Regimen har också hotat med att ”bestraffa” familjemedlemmar till busschaufförerna om inte strejken är över tills på söndag morgon.
Men trots regimens hot valde många busschaufförer att ändå stanna hemma under lördagen, på många ställen visar människor sin solidaritet med de strejkande busschaufförerna och många väljer att bojkotta bussarna som nu körs av säkerhetstjänsten. Istället för att tillgodose busschaufförernas krav har regimen arresterat, hotat och kidnappat familjemedlemmar till dem som strejkar. Regimen har nu även börjat arrestera personer som öppet visar stöd för strejken.
Anledningen till regimens allt desperatare åtgärder är inte bara trafiksituationen, många studenter, arbetare och tjänstemän väljer att under strejken att utebli från sina arbeten. Något som förvärrar landets ekonomiska situation, samtidigt så visar det också omvärlden att regimen inte har fullkontroll över situationen i landet. I en tid då regimen utsätts för stort internationellpress är fullkontroll a och o i en diktatur.
Idag kom rapporter om att ett tiotal strejkande busschaufförer misshandlats av den paramilitära organisationen, Bassijs. Fruar till minst tre busschaufförer har arresterats och används nu som utpressningsmedel mot de strejkande chaufförerna. Regimen har också hotat med att ”bestraffa” familjemedlemmar till busschaufförerna om inte strejken är över tills på söndag morgon.
Men trots regimens hot valde många busschaufförer att ändå stanna hemma under lördagen, på många ställen visar människor sin solidaritet med de strejkande busschaufförerna och många väljer att bojkotta bussarna som nu körs av säkerhetstjänsten. Istället för att tillgodose busschaufförernas krav har regimen arresterat, hotat och kidnappat familjemedlemmar till dem som strejkar. Regimen har nu även börjat arrestera personer som öppet visar stöd för strejken.
Anledningen till regimens allt desperatare åtgärder är inte bara trafiksituationen, många studenter, arbetare och tjänstemän väljer att under strejken att utebli från sina arbeten. Något som förvärrar landets ekonomiska situation, samtidigt så visar det också omvärlden att regimen inte har fullkontroll över situationen i landet. I en tid då regimen utsätts för stort internationellpress är fullkontroll a och o i en diktatur.
fredag, januari 27, 2006
Korta nyheter...
Parlamentsledamöter får inte lägga sig i utrikespolitiken
President Ahmadinejads varnade igår parlamentsledamöter ifrån att lägga sig i eller uttala sig om utrikespolitiken. Varningen kom efter att en parlamentsledamot hade betecknat det ryska kompromissförslaget som oacceptabelt innan regeringen offentligt tagit ställning.
Ahmadinejad vill skicka "oberoende utredare" till nazisternas dödsläger..
I onsdags meddelade regimen att de var villiga att skicka “oberoende utredare” till nazisternas dödsläger runt om i Europa. Uttalandet kom från landets utrikesminister, Manoucher Mottaki som ett svar på Tony Blairs uttalande i måndags där han uppmanade Ahmadinejad att ”should come and see the evidence of the Holocaust himself in the countries of Europe".
I tisdags, 3 dagar, innan minnesdagen för förintelsen försvarade regimen sina planer på att hålla en förintelseförnekar konferens och menade att västvärldens kritik mot den planerade konferensen visade på intolerans.
Grannländer mål i regimens stora militärövning..
I slutet av förra året höll regimen en av sina största militära övningar på många år. Där testades bland annat regimens förmåga att attackera västvärldens olja och energiintressen i området kring den persiska viken. Övningen skulle visa västvärlden att regimen är kapabel att stoppa alla energiexport till västvärlden och dessutom förstöra ett flertal olje faciliteter hos bland annat sina grannländer.
President Ahmadinejads varnade igår parlamentsledamöter ifrån att lägga sig i eller uttala sig om utrikespolitiken. Varningen kom efter att en parlamentsledamot hade betecknat det ryska kompromissförslaget som oacceptabelt innan regeringen offentligt tagit ställning.
Ahmadinejad vill skicka "oberoende utredare" till nazisternas dödsläger..
I onsdags meddelade regimen att de var villiga att skicka “oberoende utredare” till nazisternas dödsläger runt om i Europa. Uttalandet kom från landets utrikesminister, Manoucher Mottaki som ett svar på Tony Blairs uttalande i måndags där han uppmanade Ahmadinejad att ”should come and see the evidence of the Holocaust himself in the countries of Europe".
I tisdags, 3 dagar, innan minnesdagen för förintelsen försvarade regimen sina planer på att hålla en förintelseförnekar konferens och menade att västvärldens kritik mot den planerade konferensen visade på intolerans.
Grannländer mål i regimens stora militärövning..
I slutet av förra året höll regimen en av sina största militära övningar på många år. Där testades bland annat regimens förmåga att attackera västvärldens olja och energiintressen i området kring den persiska viken. Övningen skulle visa västvärlden att regimen är kapabel att stoppa alla energiexport till västvärlden och dessutom förstöra ett flertal olje faciliteter hos bland annat sina grannländer.
Telegram från den iranska regimen med anledning av det palestinska valet
Foreign Ministry Spokesman Hamid-Reza Asefi here Thursday felicitated Hamas, the Islamic resistance movement, n its landslide victory in Palestinian parliamentary elections.
The Palestinian people faithfully chose the option of resistance and are to fully support it, he said.
He expressed the hope that the results of current parliamentary elections would lead to further consolidation of unity among the Palestinian people and help them vindicate their rights.
Palestinian people's massive turnout in parliamentary elections indicates the firm determination of Palestinians to continue struggles and resistance against Zionist occupiers, he said adding that an atmosphere of joy and hope has prevailed in whole occupied territories.
The Islamic Republic of Iran congratulates the great Palestinian people, Hamas movement, all Palestinians combatants and the great Islamic Ummah on this occasion and hopes that the powerful presence of Hamas on the political scene of Palestine would bring significant achievements for the Palestinian nation, Asefi said.
He however termed the US reaction (to the results of election in Palestine) as predictable and said the US administration only welcomes those elections which safeguard its interest.
The supporters of the Zionist regime must correctly analyze regional developments and open their eyes to undeniable realities in the Middle East, he said.
Källa: nyhetsbyrån IRNA
The Palestinian people faithfully chose the option of resistance and are to fully support it, he said.
He expressed the hope that the results of current parliamentary elections would lead to further consolidation of unity among the Palestinian people and help them vindicate their rights.
Palestinian people's massive turnout in parliamentary elections indicates the firm determination of Palestinians to continue struggles and resistance against Zionist occupiers, he said adding that an atmosphere of joy and hope has prevailed in whole occupied territories.
The Islamic Republic of Iran congratulates the great Palestinian people, Hamas movement, all Palestinians combatants and the great Islamic Ummah on this occasion and hopes that the powerful presence of Hamas on the political scene of Palestine would bring significant achievements for the Palestinian nation, Asefi said.
He however termed the US reaction (to the results of election in Palestine) as predictable and said the US administration only welcomes those elections which safeguard its interest.
The supporters of the Zionist regime must correctly analyze regional developments and open their eyes to undeniable realities in the Middle East, he said.
Källa: nyhetsbyrån IRNA
Det palestinska valet och regimens stormakts ambitioner
Den Iranska regimen jublar just nu över det palestinska valresultatet, regimens investering i terrorgruppen Hamas tycks ha gett en större utdelning än man hade trott från början. Presidenten Ahmadinejad har gång på gång uttryckt stöd för terrororganisationen Hamas och betonat organisationens roll i "kampen mot sionismen". Att Hamas får större makt passar regimens stormaktsambitioner som handen i handsken, eftersom organisationen får mycket av sitt ideologiska och ekonomiska stöd från den Iranska regimen.
Regimen upplever sig för närvarande ha ett bra utgångsläge för sina stormaktsambitioner. Med Bin Laden på flykt, Saddam i fängelse och ett pressat Syrien kan regimen bli en ledande kraft för radikala muslimer runt om i världen och en stormakt i regionen. Men allt är inte frid och fröjd och regimen är nog eller kanske borde vara lite orolig över Hamas stora valseger.
För det första så är trycket på regimen väldigt hårt på grund av landets urananrikning och blir det ekonomiska sanktioner så kan regimen glömma stormaktsambitionerna. Det ekonomiska läget är just nu riktigt illa och landets ekonomi skulle kollapsa om det skulle bli sanktioner, så regimen letar just nu febrilt efter vägar ut för att undvika sanktioner. Min gissning är att regimen och främst den "andlige ledaren" Khamenei kommer att godta ryssarnas erbjudande om att köpa uran från Ryssland.
För det andra, Hamas stora valseger kan slå tillbaka. Hamas utsätts just nu för en oerhörd internationell press där kravet på att terrorgruppen ska erkänna Israel och lägga ner vapnen dessutom så förväntar sig det palestinska folket en förändring. Det hade varit bättre för regimen om Hamas fått ett stort inflytande men ändå inte makten. Skulle det vara så att Hamas verkligen erkänner Israel och sätter sig vid förhandlingsbordet skulle det vara en oerhörd prestigeförlust för regimen i Iran. Regimen skulle förlora sin viktigaste partner i Palestina efter Arafats död. Men det bara om Hamas väljer freden….
Regimen upplever sig för närvarande ha ett bra utgångsläge för sina stormaktsambitioner. Med Bin Laden på flykt, Saddam i fängelse och ett pressat Syrien kan regimen bli en ledande kraft för radikala muslimer runt om i världen och en stormakt i regionen. Men allt är inte frid och fröjd och regimen är nog eller kanske borde vara lite orolig över Hamas stora valseger.
För det första så är trycket på regimen väldigt hårt på grund av landets urananrikning och blir det ekonomiska sanktioner så kan regimen glömma stormaktsambitionerna. Det ekonomiska läget är just nu riktigt illa och landets ekonomi skulle kollapsa om det skulle bli sanktioner, så regimen letar just nu febrilt efter vägar ut för att undvika sanktioner. Min gissning är att regimen och främst den "andlige ledaren" Khamenei kommer att godta ryssarnas erbjudande om att köpa uran från Ryssland.
För det andra, Hamas stora valseger kan slå tillbaka. Hamas utsätts just nu för en oerhörd internationell press där kravet på att terrorgruppen ska erkänna Israel och lägga ner vapnen dessutom så förväntar sig det palestinska folket en förändring. Det hade varit bättre för regimen om Hamas fått ett stort inflytande men ändå inte makten. Skulle det vara så att Hamas verkligen erkänner Israel och sätter sig vid förhandlingsbordet skulle det vara en oerhörd prestigeförlust för regimen i Iran. Regimen skulle förlora sin viktigaste partner i Palestina efter Arafats död. Men det bara om Hamas väljer freden….
torsdag, januari 26, 2006
NY SUN: A Most-Wanted Terrorist Is Spotted in Syria
WASHINGTON - One of the American government's most wanted terrorists visited Syria late last week with Iran's President Ahmadinejad, according to a former Reagan administration national security official and Iran watchers on Capitol Hill.
The former official, Michael Ledeen, now an author and scholar at the American Enterprise Institute, made the claim in an article published yesterday afternoon on the Web site of the conservative magazine National Review. Several American government officials refused to confirm that the Lebanese Hezbollah figure, Imad Mugniyah, was sighted at the meeting in Damascus last Thursday with Mr. Ahmadinejad and the Syrian dictator, Bashar Assad.
Major Matthew McLaughlin, a spokesman for the Central Command, the military division responsible for the Middle East, said, "Central Command keeps its eyes on various terrorists and terrorist groups within the region, but would not offer any comment on the whereabouts of a particular terrorist because the information is classified."
Congressional staffers familiar with America's Iran policy, however, said yesterday that while they had not received confirmation of Mr. Mugniyah's participation in the Ahmadinejad-Assad summit from American officials, they had heard from foreign "diplomatic sources" that the terrorist was at the meeting.
Mr. Mugniyah appears on the FBI's most wanted terrorists list along with Al Qaeda leaders Osama bin Laden and Ayman al-Zawahiri, and the government has offered a reward of up to $5 million for information leading to his capture. Mr. Mugniyah, of Lebanese origin but said to be living now in Iran, is described by the FBI as the "alleged head of the security apparatus" for Lebanese Hezbollah. He was indicted by America for his role in hijacking TWA Flight 847 in June 1985, a terrorist act in which an American citizen and Navy diver, Robert Stethem, was beaten and tortured, shot in the head, and his body dumped out on the Beirut International Airport runway.
Mr. Mugniyah is also linked to other attacks on Americans and reportedly has met with Mr. bin Laden.
A Washington-based Iranian exile leader and a former Iranian minister of education, Manoucher Ganji, told The New York Sun yesterday that while he had not heard of Mr. Mugniyah's purported appearance in Damascus, the purpose of the Assad-Ahmadinejad meeting was to plot against America and Israel. Mr. Ganji said it would therefore make sense for a representative of Hezbollah to be present for the discussions.
News of the alleged connections among Messrs. Assad, Ahmadinejad, and Mugniyah came amid intensifying pressure on the governments of both Syria and Iran. The Assad dictatorship finds itself embroiled in increasing calls for the disarmament of Hezbollah and intensifying scrutiny of its alleged role in the assassination of former Lebanese prime minister Rafik Hariri, whose death is under investigation by the United Nations.
And yesterday in the southwestern Iranian town of Ahvaz, in the oil-rich Khuzestan province, two bombs detonated in a bank and outside a government building, according to the Associated Press and Arabic news outlets. The explosions rocked Ahvaz on the same day that Mr. Ahmadinejad and his entire cabinet were scheduled to meet in the town, a trip that Mr. Ahmadinejad cancelled yesterday, citing forecasts for inclement weather. The bombs killed six and wounded 46.
It remained unclear yesterday who was responsible for the bombings, as scholars and analysts of Iran pointed to a violent opposition, separatist movements, and even the Ahmadinejad regime itself as possible culprits.
A fellow at the Washington Institute for Near East Policy, Patrick Clawson, told the Sun yesterday that the bombings were the latest episode in more than a year of ethnic minority unrest in Iran, where Sunnis, Arabs, Kurds, and Turks are outnumbered by the Persian Shia majority. As Mr. Ahmadinejad's "hard-liner" approach to nuclear armament - prompting increasing concern and action among Western governments - gains greater attention in America and Europe, Mr. Clawson said, Iranians are already aware that Mr. Ahmadinejad is a hardliner at home. The bombings, Mr. Clawson said, were likely a violent manifestation of Iranian outrage at the regime.
The scholar said the actions demonstrated that "the main victims of Iranian terrorism are Iranians," and that anti-Ahmadinejad sentiment among the Iranian population is one of America's most valuable weapons against Iranian extremism. "We have a natural ally in the people of Iran, and we should be using it," Mr. Clawson said.
Mr. Ganji, too, called upon Washington to respond to the attacks with greater support for Iranian democracy activists, both inside the Islamic Republic and in exile. "Washington has been paralyzed all these years, they're still paralyzed. They don't know what to do," Mr. Ganji said. He urged the American government to bring free TV and radio to Iran, and to provide assistance to the exile movement to provide for a peaceful transition to Iranian self-rule.
As for the explosions, Mr. Ganji said they were likely the work of separatists, and said that the violence by enemies of the mullahs' regime would likely set the Iranian pro-democracy movement back. Mr. Ganji condemned the violence, and said that almost all Iranians agree with the regime about Iran's territorial integrity, opposing separatism. The killing of innocent Iranians by separatists, the activist said, would likely increase Iranian support for the Ahmadinejad government.
Moreover, he said, "this is the kind of action that is certainly going to make the work of the non-violent opposition more difficult." The perpetrators of yesterday's attack are "in no way a responsible freedom movement," Mr. Ganji said, adding that the bombings would almost certainly result in the government's using the attacks as an excuse to jail scores of peaceful democracy activists.
An author and scholar of Iran, Kenneth Timmerman, said the attacks may have been perpetrated Ahmadinejad government to inflate its support. "The Iranian regime has a long track record of fabricating bomb attacks inside Iran to advance its own political agenda," Mr. Timmerman said, citing an arson attack in August 1978 orchestrated by Ayatollah Khomeini, originally blamed on the shah but designed by Khomeini's officials to spark the revolution that brought him to power. "I would not be surprised if Iran's Revolutionary Guards Corps were doing the same thing today, in a vain attempt to get Iranians to rally around the Islamic Republic," Mr. Timmerman said in an email to the Sun.
The signs of internal unrest in Iran also come amid increasing external pressure on the Islamic Republic. As America, Britain, France, Germany, and the United Nations work to defang Mr. Ahmadinejad's growing nuclear arms program, a movement is afoot in the American Congress to support Iranians hoping to replace the dictatorship with a free government.
In the Senate, Senator Santorum, Republican of Pennsylvania, has introduced the Iran Freedom and Support Act, which mandates government support for Iranian civil society and democracy movements. The legislation - which includes among its cosponsors almost half the Senate, with backing from both Republicans and Democrats - provides increased support for free press and broadcast outlets in Iran, and calls on the American government to facilitate a transition to democracy in the Islamic Republic resembling its anti-communist efforts in the Soviet bloc during the Cold War. Companion legislation has been introduced in the House by Rep. Ileana Ros-Lehtinen, Republican of Florida, and has more than 330 cosponsors on both sides of the aisle. The House bill, while also calling on American support for Iranian democracy activists, also requires sanctions against the Ahmadinejad regime in response to its nuclear threat.
The White House spokesman, Scott McClellan, said yesterday, "the president has made it very clear that we stand with the Iranian people who seek greater freedom."
The former official, Michael Ledeen, now an author and scholar at the American Enterprise Institute, made the claim in an article published yesterday afternoon on the Web site of the conservative magazine National Review. Several American government officials refused to confirm that the Lebanese Hezbollah figure, Imad Mugniyah, was sighted at the meeting in Damascus last Thursday with Mr. Ahmadinejad and the Syrian dictator, Bashar Assad.
Major Matthew McLaughlin, a spokesman for the Central Command, the military division responsible for the Middle East, said, "Central Command keeps its eyes on various terrorists and terrorist groups within the region, but would not offer any comment on the whereabouts of a particular terrorist because the information is classified."
Congressional staffers familiar with America's Iran policy, however, said yesterday that while they had not received confirmation of Mr. Mugniyah's participation in the Ahmadinejad-Assad summit from American officials, they had heard from foreign "diplomatic sources" that the terrorist was at the meeting.
Mr. Mugniyah appears on the FBI's most wanted terrorists list along with Al Qaeda leaders Osama bin Laden and Ayman al-Zawahiri, and the government has offered a reward of up to $5 million for information leading to his capture. Mr. Mugniyah, of Lebanese origin but said to be living now in Iran, is described by the FBI as the "alleged head of the security apparatus" for Lebanese Hezbollah. He was indicted by America for his role in hijacking TWA Flight 847 in June 1985, a terrorist act in which an American citizen and Navy diver, Robert Stethem, was beaten and tortured, shot in the head, and his body dumped out on the Beirut International Airport runway.
Mr. Mugniyah is also linked to other attacks on Americans and reportedly has met with Mr. bin Laden.
A Washington-based Iranian exile leader and a former Iranian minister of education, Manoucher Ganji, told The New York Sun yesterday that while he had not heard of Mr. Mugniyah's purported appearance in Damascus, the purpose of the Assad-Ahmadinejad meeting was to plot against America and Israel. Mr. Ganji said it would therefore make sense for a representative of Hezbollah to be present for the discussions.
News of the alleged connections among Messrs. Assad, Ahmadinejad, and Mugniyah came amid intensifying pressure on the governments of both Syria and Iran. The Assad dictatorship finds itself embroiled in increasing calls for the disarmament of Hezbollah and intensifying scrutiny of its alleged role in the assassination of former Lebanese prime minister Rafik Hariri, whose death is under investigation by the United Nations.
And yesterday in the southwestern Iranian town of Ahvaz, in the oil-rich Khuzestan province, two bombs detonated in a bank and outside a government building, according to the Associated Press and Arabic news outlets. The explosions rocked Ahvaz on the same day that Mr. Ahmadinejad and his entire cabinet were scheduled to meet in the town, a trip that Mr. Ahmadinejad cancelled yesterday, citing forecasts for inclement weather. The bombs killed six and wounded 46.
It remained unclear yesterday who was responsible for the bombings, as scholars and analysts of Iran pointed to a violent opposition, separatist movements, and even the Ahmadinejad regime itself as possible culprits.
A fellow at the Washington Institute for Near East Policy, Patrick Clawson, told the Sun yesterday that the bombings were the latest episode in more than a year of ethnic minority unrest in Iran, where Sunnis, Arabs, Kurds, and Turks are outnumbered by the Persian Shia majority. As Mr. Ahmadinejad's "hard-liner" approach to nuclear armament - prompting increasing concern and action among Western governments - gains greater attention in America and Europe, Mr. Clawson said, Iranians are already aware that Mr. Ahmadinejad is a hardliner at home. The bombings, Mr. Clawson said, were likely a violent manifestation of Iranian outrage at the regime.
The scholar said the actions demonstrated that "the main victims of Iranian terrorism are Iranians," and that anti-Ahmadinejad sentiment among the Iranian population is one of America's most valuable weapons against Iranian extremism. "We have a natural ally in the people of Iran, and we should be using it," Mr. Clawson said.
Mr. Ganji, too, called upon Washington to respond to the attacks with greater support for Iranian democracy activists, both inside the Islamic Republic and in exile. "Washington has been paralyzed all these years, they're still paralyzed. They don't know what to do," Mr. Ganji said. He urged the American government to bring free TV and radio to Iran, and to provide assistance to the exile movement to provide for a peaceful transition to Iranian self-rule.
As for the explosions, Mr. Ganji said they were likely the work of separatists, and said that the violence by enemies of the mullahs' regime would likely set the Iranian pro-democracy movement back. Mr. Ganji condemned the violence, and said that almost all Iranians agree with the regime about Iran's territorial integrity, opposing separatism. The killing of innocent Iranians by separatists, the activist said, would likely increase Iranian support for the Ahmadinejad government.
Moreover, he said, "this is the kind of action that is certainly going to make the work of the non-violent opposition more difficult." The perpetrators of yesterday's attack are "in no way a responsible freedom movement," Mr. Ganji said, adding that the bombings would almost certainly result in the government's using the attacks as an excuse to jail scores of peaceful democracy activists.
An author and scholar of Iran, Kenneth Timmerman, said the attacks may have been perpetrated Ahmadinejad government to inflate its support. "The Iranian regime has a long track record of fabricating bomb attacks inside Iran to advance its own political agenda," Mr. Timmerman said, citing an arson attack in August 1978 orchestrated by Ayatollah Khomeini, originally blamed on the shah but designed by Khomeini's officials to spark the revolution that brought him to power. "I would not be surprised if Iran's Revolutionary Guards Corps were doing the same thing today, in a vain attempt to get Iranians to rally around the Islamic Republic," Mr. Timmerman said in an email to the Sun.
The signs of internal unrest in Iran also come amid increasing external pressure on the Islamic Republic. As America, Britain, France, Germany, and the United Nations work to defang Mr. Ahmadinejad's growing nuclear arms program, a movement is afoot in the American Congress to support Iranians hoping to replace the dictatorship with a free government.
In the Senate, Senator Santorum, Republican of Pennsylvania, has introduced the Iran Freedom and Support Act, which mandates government support for Iranian civil society and democracy movements. The legislation - which includes among its cosponsors almost half the Senate, with backing from both Republicans and Democrats - provides increased support for free press and broadcast outlets in Iran, and calls on the American government to facilitate a transition to democracy in the Islamic Republic resembling its anti-communist efforts in the Soviet bloc during the Cold War. Companion legislation has been introduced in the House by Rep. Ileana Ros-Lehtinen, Republican of Florida, and has more than 330 cosponsors on both sides of the aisle. The House bill, while also calling on American support for Iranian democracy activists, also requires sanctions against the Ahmadinejad regime in response to its nuclear threat.
The White House spokesman, Scott McClellan, said yesterday, "the president has made it very clear that we stand with the Iranian people who seek greater freedom."
onsdag, januari 25, 2006
Regimen förlorare i OPEC..
Idag avslöjades det att OPEC har avslagit en begäran från regimen i Iran att minska oljeproduktionen. Regimen hade föreslagit att OPEC i sitt nästa möte i 31:a januari skulle besluta att minska oljeproduktionen med en miljon fat per dag, något som Algeriet, Nigeria, Indonesien och även regimens nya vänner Venezuela sagt klart nej till. Samtidigt meddelade USAs energiminister Samuel Bodman att OPEC kommer att diskutera frågan om att öka produktionen av olja i fall av sanktioner mot Iran.
Bloggare dömd till tre års fängelse...
Journalisten och bloggaren Arash Cigarchi dömdes idag till tre års fängelse för att ha förolämpat landets ”andlige ledare” Ali Khamenei. I februari förra året dömdes Cigarchi till 14 års fängelse för att ha samarbetat med ”terroriststaten USA”. Men han frigavs mot borgen efter att ha betalat 100 000 dollar i borgen, oerhört mycket pengar i Iran. Men nu är Arash Cigarchi tvungen att återvända till fängelset för att avtjäna sitt straff.
170 fabriker nära konkurs...
Enligt regimens nyhetsbyrå ILNA är över 170 fabriker och stora företag nära att gå i konkurs, beroende på bland annat dålig planering och ledning. Detta har lett till att under den senaste tiden så har hundratusentals Iranier förlorat sina jobb och inkomster runt om i Iran. Ekonomin i Iran sköts och kontrolleras nästan helt av staten och det privata företagandet är väldigt lågt. Det planekonomi liknande situationen i Iran har skapat en utbredd korruption och en kollapsande ekonomi.
Regimen skyller attackerna på USA och Storbrittanien...
Media kunde igår berätta att två bomber exploderade i staden Ahvaz igår, attackerna krävde sex liv och skadade 24 personer. Attackerna ska ha skett i samband med ett inplanerat besök i området av presidenten Ahmadinejad. Trots att bomberna inte var placerade i närheten av den plats där Ahamadinejad var planerad för att besöka ställde presidenten in sitt besök.
Regimen var snabb med att anklaga Storbritannien och USA för inblandning i attacken. Presidenten Ahmadinejad sa bland annat:
“The footprints of the occupiers of Iraq in the events in Ahwaz are crystal clear and they must accept responsibility for their criminal actions”.
Ahvaz är huvudstaden i Khuzestan provinsen som domineras av den arabiska minoriteten i Iran, provinsen har tidigare varit plats för regimkritiska demonstrationer.
Regimen var snabb med att anklaga Storbritannien och USA för inblandning i attacken. Presidenten Ahmadinejad sa bland annat:
“The footprints of the occupiers of Iraq in the events in Ahwaz are crystal clear and they must accept responsibility for their criminal actions”.
Ahvaz är huvudstaden i Khuzestan provinsen som domineras av den arabiska minoriteten i Iran, provinsen har tidigare varit plats för regimkritiska demonstrationer.
tisdag, januari 24, 2006
Anledningen till Bushs låga profil....
Amerikanerna har hittills legat rätt lågt när det kommer till den Iranska regimen kärnvapen ambitioner. Tyskland, Frankrike och Storbritannien har fått sköta förhandlingarna och Israel har varit dem som stått för hoten om militärtvåld. Samtidigt växer pressen på Bush från både demokrater och republikaner att agera kraftfullt mot regimen. Men Bush väljer att fortsätta hålla en låg profil. Anledningen till det är att Bush är övertygad om att regimen inom kort kommer att falla av sig självt och vill inte försvåra den processen.
Ahmadinejad och regimen har under den senaste tiden nästan helt bytt retorik och taktik inrikespolitiskt. Man har gått ifrån Ahmadinejads strikta religiösa mumlande till en tydlig nationalistisk retorik. ”Urananrikning och kärnkraft” utmålas nu som en viktig fråga för hela nationen, det är det ”Iranska nationens rätt” att anrika uran och när omvärlden försöker förhindra detta så kränker man den ”Iranska nationen”. Tidigare var det religiösa grupper och Bassijs som beordrades till ut till anrikningsplatserna för att bilda ”mänskliga sköldar” för att ”skydda” anläggningarna från ”amerikanska bomber”. På senare tid har dessa grupper bytts ut mot kända Iranska idrottare och skolklasser. Budskapet är klart, den som attackerar landets ”rätt att anrika uran” är fiende till det Iranska folket.
Ett skickligt drag av regimen, men det rör sig om en Pyrrusseger då regimen därmed också målat sig in i ett hörn. Regimen har gjort det väldigt svårt för sig självt att acceptera ett kompromissförslag då det skulle verka som om regimen lidit en stor prestigeförlust och visat sig vara svagt.
Blir det ekonomiska sanktioner och landets ekonomi försämras ytterligare så kan regimen kortsiktigt spela på nationalistiska stämningar och säkerligen i tysthet fortsätta att utveckla kärnvapen. Men på längre sikt så kommer regimen att stöta på allt större problem när den redan skyhöga arbetslösheten ökar och befolkningen blir allt mer desillusionerade.
Väljer amerikanerna att driva en hårdare retorik eller att bomba och förstöra regimens anläggningar så kommer regimen kunna utnyttja detta för att samla stöd både inne och utanför Iran. Regimen kan på så sätt helt slippa ekonomiska sanktioner och om det hotet är undanröjt kommer investeringarna att återkomma till landet och ekonomin kan förbättras en aning. Regimen kan också spela på de nationalistiska stämningarna och öka trycket mot de oppositionella inne i landet.
Detta har Bush förstått, det är också därför han hela tiden i sina tal upprepar att han står på det Iranska folkets sida och att hans strid är med regimen.
Ahmadinejad och regimen har under den senaste tiden nästan helt bytt retorik och taktik inrikespolitiskt. Man har gått ifrån Ahmadinejads strikta religiösa mumlande till en tydlig nationalistisk retorik. ”Urananrikning och kärnkraft” utmålas nu som en viktig fråga för hela nationen, det är det ”Iranska nationens rätt” att anrika uran och när omvärlden försöker förhindra detta så kränker man den ”Iranska nationen”. Tidigare var det religiösa grupper och Bassijs som beordrades till ut till anrikningsplatserna för att bilda ”mänskliga sköldar” för att ”skydda” anläggningarna från ”amerikanska bomber”. På senare tid har dessa grupper bytts ut mot kända Iranska idrottare och skolklasser. Budskapet är klart, den som attackerar landets ”rätt att anrika uran” är fiende till det Iranska folket.
Ett skickligt drag av regimen, men det rör sig om en Pyrrusseger då regimen därmed också målat sig in i ett hörn. Regimen har gjort det väldigt svårt för sig självt att acceptera ett kompromissförslag då det skulle verka som om regimen lidit en stor prestigeförlust och visat sig vara svagt.
Blir det ekonomiska sanktioner och landets ekonomi försämras ytterligare så kan regimen kortsiktigt spela på nationalistiska stämningar och säkerligen i tysthet fortsätta att utveckla kärnvapen. Men på längre sikt så kommer regimen att stöta på allt större problem när den redan skyhöga arbetslösheten ökar och befolkningen blir allt mer desillusionerade.
Väljer amerikanerna att driva en hårdare retorik eller att bomba och förstöra regimens anläggningar så kommer regimen kunna utnyttja detta för att samla stöd både inne och utanför Iran. Regimen kan på så sätt helt slippa ekonomiska sanktioner och om det hotet är undanröjt kommer investeringarna att återkomma till landet och ekonomin kan förbättras en aning. Regimen kan också spela på de nationalistiska stämningarna och öka trycket mot de oppositionella inne i landet.
Detta har Bush förstått, det är också därför han hela tiden i sina tal upprepar att han står på det Iranska folkets sida och att hans strid är med regimen.
NRO: The Road to Tehran, Assad’s fall will have a domino effect
The Syrian-Iranian terror alliance goes back a long time, at least to the mid-1980s, when Hezbollah was created to wage terror war against American and French forces in Lebanon. There was a neat division of labor: Syria controlled the territory, and Iran ran the organization. Hezbollah's murderous successes are legendary, from the suicide bombings against the French and American Marine barracks to a similar operation against the American embassy, all in Beirut, to massive bombings of Jewish targets in Argentina. That alliance remains intact, and provides the base of the terror war in Iraq today.
So it should not have surprised anyone that Iranian President Mahmoud Ahmadinejad flew to Damascus last Thursday to meet with Bashar Assad, nor was it surprising that among his entourage were key Iranian officials in charge of Hezbollah, probably including the operational leader, Imad Mughniyah. And in case our Middle East analysts were in doubt about the mission of the Iran-Syria partnership, a suicide bomber struck in Tel Aviv at about the same time Ahmadinejad and Assad were meeting.
A Weakening Grip
Ammar Abdulhamid, a Syrian blogger presently in the United States, summed up the intent of the two leaders as follows:
And so it happened just like we knew it would. Iranian President Ahmadinejad has just announced the formation of new alliance including Syria, Iran, rejectionist Palestinian groups, and Shia factions in Lebanon (in other words: Hezbollah).
The die seems to have finally been cast. The Shia Crescent has just been formalized and reconfigured into a living and breathing entity, with its own network of supports from among the secular nationalist movements and extremist Sunni groups, which simply have no other means of support at this stage.
The Iranians are concerned at signs of cracks in the edifice of the Assad regime, and are at pains to remind the Syrians that the destinies of the two tyrannical regimes are closely linked, and they must continue to make a common front against the destabilizing revolutionary forces unleashed on the region by the United States. Assad is now famously under pressure from unexpectedly honest U.N. investigations into the assassination of Rafik Hariri in Lebanon, and that pressure has intensified after the defection of former Vice President Abdel-Halim Khaddam, now openly calling for regime change in Damascus. Things are also a bit dicey for Assad in Lebanon, where there have been many calls for disarming Hezbollah.
Assad had been hinting that he would be willing to cooperate with investigators, provided he and his family were given immunity, but the Bush administration has rejected any such deals, as Vice President Dick Cheney emphasized on his recent sortie to Saudi Arabia and Egypt, both of whom had given signs of willingness to compromise. But following the Cheney trip, both governments took a tough line, and even Amr Moussa, the head of the Arab League and a man who has given new meaning to the concept of appeasement of tyrants, said there would be no leniency with the murderers of Hariri. To add an exclamation point to this welcome show of American seriousness, the Treasury froze the bank accounts of the head of Syrian military intelligence, Bashar's brother-in-law, Assef Shawkat.
In short, the Assad family's grip on Syria is weakening, and this is welcome news indeed, both for the long-suffering Syrian people and for us. The Iranians are obviously desperate to keep Assad in power, and Hezbollah armed to the teeth. Should things go the other way, Iran would lose its principal ally in the war against us in Iraq. As is their wont, the Iranians have been paying others to do much of their dirtiest work, and they have awarded Assad tens of millions of dollars' worth of oil, as well as cash subsidies, to cover the costs of recruiting, training and transporting young jihadis, who move from Syria into the Iraqi battle space (and, according to Jane's, a serious publication, the Iranians have also sent some of their WMDs to Assad for safekeeping). That deadly flow has been considerably reduced in recent months, thanks to an extended campaign waged by U.S. and Iraqi forces in Anbar Province, and further along the Iraq/Syria border. The Syrians have accordingly sent radical Islamists into Lebanon, perhaps to link up with Hezbollah in a new jihad against Israel.
Should the jihadist traffic into Iraq and Lebanon cease, we and the Iraqis would be free to concentrate our attention on the Iranian border, especially in the oil-rich south, where Revolutionary Guards forces are very active, both to contain the anti-regime rage of the Ahwaz Arabs on the Iranian side of the border, and to infiltrate the Iraqi side, both in support of Zarqawi's terror network, and to agitate for an Islamic republic in the Shiite region around Basra. The Iranians have been hyperactive in that area ever since the fall of Saddam, and it would be a very good thing to start to turn the tables on them. For, just as many Iraqi oil fields, and millions of Iraqi Shiites, are vulnerable to Iranian maneuver, the reverse is also true: the bulk of the Iranian oil fields, and millions of Iranians, are vulnerable. And the strategic balance is definitely in our favor.
The population of the Iranian oil region is largely Arab, and they have been brutally oppressed and ethnically cleansed by the mullahs. Tehran has gobbled up thousands of square kilometers of land on the pretext of building industrial parks or expanding military facilities, and the locals have been protesting on and off for many months. As I wrote last week, the regime is so nervous about disorder in the spinal cord of the Iranian economy that they sent Lebanese Hezbollahis and members of the Badr Corps (Shiites of Iraqi origin trained in Iran for the past two decades and then sent into Iraq to fight the Coalition).
In short, the Iranians have a lot to worry about, regardless of whether or not they have atomic bombs. Indeed, as I have long argued, the mullahs have made an enormous strategic miscalculation by going all-out for nukes, because it has made regime change in Iran an absolute imperative for the West. The closer they get to their first nuclear test, the closer the mullahs approach judgement day, and not in the way the fanatics around Khamenei and Ahmadinejad believe. They will not face the 12th Imam, but the harsh condemnation of their own people.
The mullahs have long seen this threat, and indeed the elevation of Ahmadinejad was a desperate throw of the dice to quash any and all revolutionary forces in the country. In recent weeks, Tehran forced the government of Dubai to cancel all live satellite TV broadcasts in the Persian language. Just a year ago, the mullahs had similarly intimidated the Dutch government, even though parliament in the Hague had appropriated funds for the project. In a little noted sequence of events, the Dutch won some big contracts in Iran shortly thereafter, and the Bush administration fined Dutch banks to the tune of eighty million euros for embargo-busting.
This is the usual practice of insecure tyrants (whose sense of doom is demonstrated by the ongoing exodus of money and talent from the country). They cannot risk the consequences of honest news reaching their people, and they run around like little mad hatters, sticking their thumbs in every crack in their ideological dykes. They are now shutting down NGOs, which, according to the hard-line publication Qods, the interior ministry accuses of planning to overthrow the regime. The mullahs want Islamic organizations, not independent ones, which might support civil liberties or elementary human rights. They want a total monopoly on the flow of information inside the Islamic republic.
Power to the People
This situation is tailor-made for the Bush administration, if only it will support the Iranian people against the mullahs, and the Syrian people against the Assads. The Iranian people see the desperation of their rulers, and honest broadcasts into Iran will be welcome indeed. Support for the Ahwaz Arabs — provided we take care to stress that we have no interest in any separatist impulses, but seek to support all Iranians who wish to exercise their human rights — would also have considerable impact, as would support for the bus drivers' organization, recently savaged by the regime, which has thus far received moral support only from Teamsters President Jimmy Hoffa. Perhaps the Labor Department might say a few words about the suppression of workers' organizations in Iran? And, for those millions of Iranians who do not fear the consequences of seeking the truth, we should be providing the tools of modern communications: phones, servers, laptops, phone cards, and so forth.
Meanwhile, we must increase our support for freedom in Syria. There are several new political organizations calling for Syrian freedom. Predictably, most of the organizers live outside the shadow of Assad's thumb, but they have held recent meetings in Europe with a surprising number of Syrian citizens, they are beginning to broadcast into the country, and many entrails and tea leaves suggest far more support for democratic revolution than the cynical old guys at State and CIA had believed possible. The administration should embrace all such organizations — it is not for us to pick Bashar's successor, that is the kind of old-Europe tactics best left to the futile Cartesian scheming of the Quai D'Orsay — and press hard for pulling the military fangs of Hezbollah, the sooner the better.
You can be sure that, as Assad collapses, the reverberations will reach Baghdad and Tehran. The Iraqis will gain the security they desperately need in order to advance their brave democratic project. And the Iranians, turbaned and bare-headed alike, will see the hour of their own freedom draw ever closer.
It sure beats drawing up a list of bombing targets, doesn't it?
Michael Ledeen, an NRO contributing editor, is most recently the author of The War Against the Terror Masters. He is resident scholar in the Freedom Chair at the American Enterprise Institute
So it should not have surprised anyone that Iranian President Mahmoud Ahmadinejad flew to Damascus last Thursday to meet with Bashar Assad, nor was it surprising that among his entourage were key Iranian officials in charge of Hezbollah, probably including the operational leader, Imad Mughniyah. And in case our Middle East analysts were in doubt about the mission of the Iran-Syria partnership, a suicide bomber struck in Tel Aviv at about the same time Ahmadinejad and Assad were meeting.
A Weakening Grip
Ammar Abdulhamid, a Syrian blogger presently in the United States, summed up the intent of the two leaders as follows:
And so it happened just like we knew it would. Iranian President Ahmadinejad has just announced the formation of new alliance including Syria, Iran, rejectionist Palestinian groups, and Shia factions in Lebanon (in other words: Hezbollah).
The die seems to have finally been cast. The Shia Crescent has just been formalized and reconfigured into a living and breathing entity, with its own network of supports from among the secular nationalist movements and extremist Sunni groups, which simply have no other means of support at this stage.
The Iranians are concerned at signs of cracks in the edifice of the Assad regime, and are at pains to remind the Syrians that the destinies of the two tyrannical regimes are closely linked, and they must continue to make a common front against the destabilizing revolutionary forces unleashed on the region by the United States. Assad is now famously under pressure from unexpectedly honest U.N. investigations into the assassination of Rafik Hariri in Lebanon, and that pressure has intensified after the defection of former Vice President Abdel-Halim Khaddam, now openly calling for regime change in Damascus. Things are also a bit dicey for Assad in Lebanon, where there have been many calls for disarming Hezbollah.
Assad had been hinting that he would be willing to cooperate with investigators, provided he and his family were given immunity, but the Bush administration has rejected any such deals, as Vice President Dick Cheney emphasized on his recent sortie to Saudi Arabia and Egypt, both of whom had given signs of willingness to compromise. But following the Cheney trip, both governments took a tough line, and even Amr Moussa, the head of the Arab League and a man who has given new meaning to the concept of appeasement of tyrants, said there would be no leniency with the murderers of Hariri. To add an exclamation point to this welcome show of American seriousness, the Treasury froze the bank accounts of the head of Syrian military intelligence, Bashar's brother-in-law, Assef Shawkat.
In short, the Assad family's grip on Syria is weakening, and this is welcome news indeed, both for the long-suffering Syrian people and for us. The Iranians are obviously desperate to keep Assad in power, and Hezbollah armed to the teeth. Should things go the other way, Iran would lose its principal ally in the war against us in Iraq. As is their wont, the Iranians have been paying others to do much of their dirtiest work, and they have awarded Assad tens of millions of dollars' worth of oil, as well as cash subsidies, to cover the costs of recruiting, training and transporting young jihadis, who move from Syria into the Iraqi battle space (and, according to Jane's, a serious publication, the Iranians have also sent some of their WMDs to Assad for safekeeping). That deadly flow has been considerably reduced in recent months, thanks to an extended campaign waged by U.S. and Iraqi forces in Anbar Province, and further along the Iraq/Syria border. The Syrians have accordingly sent radical Islamists into Lebanon, perhaps to link up with Hezbollah in a new jihad against Israel.
Should the jihadist traffic into Iraq and Lebanon cease, we and the Iraqis would be free to concentrate our attention on the Iranian border, especially in the oil-rich south, where Revolutionary Guards forces are very active, both to contain the anti-regime rage of the Ahwaz Arabs on the Iranian side of the border, and to infiltrate the Iraqi side, both in support of Zarqawi's terror network, and to agitate for an Islamic republic in the Shiite region around Basra. The Iranians have been hyperactive in that area ever since the fall of Saddam, and it would be a very good thing to start to turn the tables on them. For, just as many Iraqi oil fields, and millions of Iraqi Shiites, are vulnerable to Iranian maneuver, the reverse is also true: the bulk of the Iranian oil fields, and millions of Iranians, are vulnerable. And the strategic balance is definitely in our favor.
The population of the Iranian oil region is largely Arab, and they have been brutally oppressed and ethnically cleansed by the mullahs. Tehran has gobbled up thousands of square kilometers of land on the pretext of building industrial parks or expanding military facilities, and the locals have been protesting on and off for many months. As I wrote last week, the regime is so nervous about disorder in the spinal cord of the Iranian economy that they sent Lebanese Hezbollahis and members of the Badr Corps (Shiites of Iraqi origin trained in Iran for the past two decades and then sent into Iraq to fight the Coalition).
In short, the Iranians have a lot to worry about, regardless of whether or not they have atomic bombs. Indeed, as I have long argued, the mullahs have made an enormous strategic miscalculation by going all-out for nukes, because it has made regime change in Iran an absolute imperative for the West. The closer they get to their first nuclear test, the closer the mullahs approach judgement day, and not in the way the fanatics around Khamenei and Ahmadinejad believe. They will not face the 12th Imam, but the harsh condemnation of their own people.
The mullahs have long seen this threat, and indeed the elevation of Ahmadinejad was a desperate throw of the dice to quash any and all revolutionary forces in the country. In recent weeks, Tehran forced the government of Dubai to cancel all live satellite TV broadcasts in the Persian language. Just a year ago, the mullahs had similarly intimidated the Dutch government, even though parliament in the Hague had appropriated funds for the project. In a little noted sequence of events, the Dutch won some big contracts in Iran shortly thereafter, and the Bush administration fined Dutch banks to the tune of eighty million euros for embargo-busting.
This is the usual practice of insecure tyrants (whose sense of doom is demonstrated by the ongoing exodus of money and talent from the country). They cannot risk the consequences of honest news reaching their people, and they run around like little mad hatters, sticking their thumbs in every crack in their ideological dykes. They are now shutting down NGOs, which, according to the hard-line publication Qods, the interior ministry accuses of planning to overthrow the regime. The mullahs want Islamic organizations, not independent ones, which might support civil liberties or elementary human rights. They want a total monopoly on the flow of information inside the Islamic republic.
Power to the People
This situation is tailor-made for the Bush administration, if only it will support the Iranian people against the mullahs, and the Syrian people against the Assads. The Iranian people see the desperation of their rulers, and honest broadcasts into Iran will be welcome indeed. Support for the Ahwaz Arabs — provided we take care to stress that we have no interest in any separatist impulses, but seek to support all Iranians who wish to exercise their human rights — would also have considerable impact, as would support for the bus drivers' organization, recently savaged by the regime, which has thus far received moral support only from Teamsters President Jimmy Hoffa. Perhaps the Labor Department might say a few words about the suppression of workers' organizations in Iran? And, for those millions of Iranians who do not fear the consequences of seeking the truth, we should be providing the tools of modern communications: phones, servers, laptops, phone cards, and so forth.
Meanwhile, we must increase our support for freedom in Syria. There are several new political organizations calling for Syrian freedom. Predictably, most of the organizers live outside the shadow of Assad's thumb, but they have held recent meetings in Europe with a surprising number of Syrian citizens, they are beginning to broadcast into the country, and many entrails and tea leaves suggest far more support for democratic revolution than the cynical old guys at State and CIA had believed possible. The administration should embrace all such organizations — it is not for us to pick Bashar's successor, that is the kind of old-Europe tactics best left to the futile Cartesian scheming of the Quai D'Orsay — and press hard for pulling the military fangs of Hezbollah, the sooner the better.
You can be sure that, as Assad collapses, the reverberations will reach Baghdad and Tehran. The Iraqis will gain the security they desperately need in order to advance their brave democratic project. And the Iranians, turbaned and bare-headed alike, will see the hour of their own freedom draw ever closer.
It sure beats drawing up a list of bombing targets, doesn't it?
Michael Ledeen, an NRO contributing editor, is most recently the author of The War Against the Terror Masters. He is resident scholar in the Freedom Chair at the American Enterprise Institute
En lösning i sikte?
Nu kommer det uppgifter att regimen hade tänkt godta det Ryska förslaget att regimen skulle upphöra med sin urananrikning och istället köpa detta från Ryssland. Men detta omöjliggjordes när Ryssarna offentliggjorde sitt bud till Iran. Anledningen till det var att regimen utåt valt en sån hård och kompromisslös politik att det skulle bli svårt att förklara för folket att man valt att kompromissa såvida inte initiativet kommit från regimen själva. För några dagar sen när president Putin mötte Tysklands förbundskansler Merkel sa Putin att Iran sagt nej till det ryska förslaget. Regimen svarade snabbt genom ett kort uttalande från Ahmadinejad som sa att regimen inte ännu tagit ställning till det Ryska förslaget och därmed inte heller förkastat det, ännu.
Det verkar vara så att regimen nu verkligen söker utvägar, pressen från omvärlden, hotet om sanktioner samt en orolig befolkning kan ha fått regimen att mjukna.
Det verkar vara så att regimen nu verkligen söker utvägar, pressen från omvärlden, hotet om sanktioner samt en orolig befolkning kan ha fått regimen att mjukna.
måndag, januari 23, 2006
Ahmadinejad en hjälte?
Det tycker i alla fall skurkstaten Syrien. Syriens informationsminister kallade Ahmadinejad för ”en modig man och en hjälte”. Det med anledning av Ahmadinejads statsbesök i Syrien, vad som fått den Syriska regimen att jubla framkommer däremot inte. Kanske har Ahmadinejad gått med på att sälja kärnvapenteknologi till Syrien i framtiden? Däremot har de två regimerna kommit överens om att samarbeta ännu djupare när det kommer till ”informationsbehandling och nyhetsförmedling”. Detta betyder alltså närmare samarbete mellan regimernas underrättelsetjänster och propagandaapparater.
Akbar Ganjis fru: ett brev med anledning av Ganjis 2100 dagar i fängelse.
On Thursday morning, January 19th, 2006, we were informed that to visit Ganji we must be at the Evin prison at 3pm together with Mr. Molaei--Ganji's lawyer--but Mr. Molaei preferred to give the limited visiting time completely to family members. So with the family we went to the Evin prison and after an hour of wait finally they brought Mr. Ganji in. His physical conditions were like the previous times, weight 50kg, bony and pale face, low blood pressure (witness his cold body) and a bone-and-skin body and untidy and long beard and hair.
He is still being kept in wing 2A in a high security solitary cell, which belongs to the intelligence department of the Revolutionary Guards Corps. He had many complaints about his cell. The washrooms are in the courtyard and the water pipes run outside on the walls, so from 8pm to 11am the water in the pipes freezes and there is no water for cleaning and washing, even for prayers.
He suffers from severe restrictions on his drugs and food quotas and even the government ration of food is not given to him. Recently the prison doctor examined Mr. Ganji and due to great back and knee pains, he has prescribed an MRI scan of his back and the nervous system, but nothing has been done about it. This was our 3rd visit with the children in 148 days.
Today, it is exactly 140 days that Mr. Ganji has been in extremely hard conditions in the high security prison of the Revolutionary Guards Corps. He has been in prison for 2098 days and only 2 months remain of his 6-year sentence. But evidently the decision-makers do not like this 2 months to pass in an ordinary fashion and are determined for its bitter experience to leave a mark on this helpless, opressed family's soul and body.
Massoumeh Shafiei
January 19th, 2006
He is still being kept in wing 2A in a high security solitary cell, which belongs to the intelligence department of the Revolutionary Guards Corps. He had many complaints about his cell. The washrooms are in the courtyard and the water pipes run outside on the walls, so from 8pm to 11am the water in the pipes freezes and there is no water for cleaning and washing, even for prayers.
He suffers from severe restrictions on his drugs and food quotas and even the government ration of food is not given to him. Recently the prison doctor examined Mr. Ganji and due to great back and knee pains, he has prescribed an MRI scan of his back and the nervous system, but nothing has been done about it. This was our 3rd visit with the children in 148 days.
Today, it is exactly 140 days that Mr. Ganji has been in extremely hard conditions in the high security prison of the Revolutionary Guards Corps. He has been in prison for 2098 days and only 2 months remain of his 6-year sentence. But evidently the decision-makers do not like this 2 months to pass in an ordinary fashion and are determined for its bitter experience to leave a mark on this helpless, opressed family's soul and body.
Massoumeh Shafiei
January 19th, 2006
söndag, januari 22, 2006
My Way News: Israeli Hints at Preparation to Stop Iran
JERUSALEM (AP) - Israel's defense minister hinted Saturday that the Jewish state is preparing for military action to stop Iran's nuclear program, but said international diplomacy must be the first course of action.
"Israel will not be able to accept an Iranian nuclear capability and it must have the capability to defend itself, with all that that implies, and this we are preparing," Shaul Mofaz said.
His comments at an academic conference stopped short of overtly threatening a military strike but were likely to add to growing tensions with Iran.
Germany's defense minister said in an interview published Saturday that he is hopeful of a diplomatic solution to the impasse over Iran's nuclear program, but argued that "all options" should remain open. Asked by the Bild am Sonntag weekly whether the threat of a military solution should remain in place, Franz Josef Jung was quoted as responding: "Yes, we need all options."
French President Jacques Chirac said Thursday that France could respond with nuclear weapons against any state-sponsored terrorist attack. Iranian Foreign Ministry spokesman Hamid Reza Asefi said Saturday that Chirac's threats reflect the true intentions of nuclear nations, the official Islamic Republic News Agency reported.
"The French president uncovered the covert intentions of nuclear powers in using this lever (nuclear weapons) to determine political games," IRNA quoted Asefi as saying.
Israel long has identified Iran as its biggest threat and accuses Tehran of pursuing nuclear weapons. Iran says its atomic program is peaceful.
Iran broke U.N. seals at a uranium enrichment plant Jan. 10 and said it was resuming nuclear research after a 2 1/2-year freeze. Germany, France and Britain said two days later that talks aimed at halting Iran's nuclear progress were at a dead end and called for Iran's referral to the U.N. Security Council.
The International Atomic Energy Agency, the U.N. nuclear watchdog, will meet Feb. 2 to discuss possible referral.
Israel's Mofaz said sanctions and international oversight of Iran's nuclear program stood as the "correct policy at this time." In Germany, Jung called himself "confident that there will be a diplomatic solution in the case of Iran." Israeli leaders have also repeatedly said they hope the crisis can be resolved through diplomacy, and they said any military action would have to be part of an international effort. They have denied having plans for a unilateral preventive strike.
Russian President Vladimir Putin has said Tehran might still agree to Moscow's offer to move its uranium enrichment program to Russia, a step backed by the United States and Europeans as a way to resolve the deadlock. Israel's concerns about Iran have grown since the election of Iranian President Mahmoud Ahmadinejad, who said last year that Israel should be "wiped off the map."
On Friday, Iran's Students News Agency reported Friday that Central Bank governor Ebrahim Sheibani said Iran had begun moving its foreign currency reserves from European banks and transferring them to an undisclosed location as protection against possible U.N. sanctions.
Sheibani backed away Saturday from his statement that the transfers were already underway, and Iran's Central Bank said there had been no change in its currency policy.
Estimates put Iranian funds in Europe at as much as $50 billion.
"Israel will not be able to accept an Iranian nuclear capability and it must have the capability to defend itself, with all that that implies, and this we are preparing," Shaul Mofaz said.
His comments at an academic conference stopped short of overtly threatening a military strike but were likely to add to growing tensions with Iran.
Germany's defense minister said in an interview published Saturday that he is hopeful of a diplomatic solution to the impasse over Iran's nuclear program, but argued that "all options" should remain open. Asked by the Bild am Sonntag weekly whether the threat of a military solution should remain in place, Franz Josef Jung was quoted as responding: "Yes, we need all options."
French President Jacques Chirac said Thursday that France could respond with nuclear weapons against any state-sponsored terrorist attack. Iranian Foreign Ministry spokesman Hamid Reza Asefi said Saturday that Chirac's threats reflect the true intentions of nuclear nations, the official Islamic Republic News Agency reported.
"The French president uncovered the covert intentions of nuclear powers in using this lever (nuclear weapons) to determine political games," IRNA quoted Asefi as saying.
Israel long has identified Iran as its biggest threat and accuses Tehran of pursuing nuclear weapons. Iran says its atomic program is peaceful.
Iran broke U.N. seals at a uranium enrichment plant Jan. 10 and said it was resuming nuclear research after a 2 1/2-year freeze. Germany, France and Britain said two days later that talks aimed at halting Iran's nuclear progress were at a dead end and called for Iran's referral to the U.N. Security Council.
The International Atomic Energy Agency, the U.N. nuclear watchdog, will meet Feb. 2 to discuss possible referral.
Israel's Mofaz said sanctions and international oversight of Iran's nuclear program stood as the "correct policy at this time." In Germany, Jung called himself "confident that there will be a diplomatic solution in the case of Iran." Israeli leaders have also repeatedly said they hope the crisis can be resolved through diplomacy, and they said any military action would have to be part of an international effort. They have denied having plans for a unilateral preventive strike.
Russian President Vladimir Putin has said Tehran might still agree to Moscow's offer to move its uranium enrichment program to Russia, a step backed by the United States and Europeans as a way to resolve the deadlock. Israel's concerns about Iran have grown since the election of Iranian President Mahmoud Ahmadinejad, who said last year that Israel should be "wiped off the map."
On Friday, Iran's Students News Agency reported Friday that Central Bank governor Ebrahim Sheibani said Iran had begun moving its foreign currency reserves from European banks and transferring them to an undisclosed location as protection against possible U.N. sanctions.
Sheibani backed away Saturday from his statement that the transfers were already underway, and Iran's Central Bank said there had been no change in its currency policy.
Estimates put Iranian funds in Europe at as much as $50 billion.
Regimen minskar försäljningen av naturgas till Turkiet..
I torsdags minskade regimen mängden naturgas som man säljer till Turkiet till 6 miljoner kubikmeter och angav det kalla vädret i Iran som orsak. Enligt det avtal som länderna har ska Turkiet få upp till 20 miljoner kubikmeter gas varje dag. Samtidigt meddelade Turkiet idag att man ställer in sin försäljning av energi till Irak.
Regimen utvisar afghaner...
Regimen uttalade idag ett dekret om att alla afghaner som befinner sig i landet och som inte är Iranska medborgare måste lämna landet senast september. Annars kommer de att betraktas som illegala flyktingar. Regimen stoltserar med att antalet afghaner i Iran har minskat från 2.3 miljoner under 2001 till mindre än 900 000.
Dessa afghaner innehar oftast låglöneyrken i Iran och fördomarna mot gruppen är stora. Regimen har underblåst rykten och fördomar att den höga arbetslösheten i Iran beror på ”det höga antalet afghaner” i landet. Därför har regimen sedan november månad dragit igång ett stort program för att avvisa så många afghaner som möjligt.
Dessa afghaner innehar oftast låglöneyrken i Iran och fördomarna mot gruppen är stora. Regimen har underblåst rykten och fördomar att den höga arbetslösheten i Iran beror på ”det höga antalet afghaner” i landet. Därför har regimen sedan november månad dragit igång ett stort program för att avvisa så många afghaner som möjligt.
Reuters: U.S. quietly pushes democracy projects in Iran
WASHINGTON (Reuters) - U.S. public policy on Iran focuses on blocking it from building a nuclear bomb, but the State Department is also spending millions of dollars on grant programs in the country in an effort to boost democracy. Over the past two years, the State Department has doled out about $4 million in grants to promote democracy in Iran and has about $10 million earmarked this year for the same purpose.
"What we are aiming to achieve is trying to first of all support those inside of Iran who want for their own country greater freedom of expression, greater participation, greater rights for women, broader freedom of the press," said Erica Barks-Ruggles of the State Department's Bureau of Democracy, Human Rights and Labor, which handles the grants.
Barks-Ruggles said the U.S. goal was not to overthrow the Iranian government via these grants, as Tehran has suggested, but to support those who "already have their eyes open".
"Clearly $4 million is not going to do that (overthrow the government)," she said in an interview with Reuters. "What we are trying to do is to help support those who want to see the type of government, the type of society they deserve."
Iranian officials have in the past reacted angrily to the grant program, calling it a violation of the Algiers Accord between the two countries under which the United States agreed not to intervene in Iran's internal affairs.
Barks-Ruggles declined for security reasons to provide details on who was getting the funds but said it was not exiled groups as was the case when Washington supported Iraqi exiled groups before the March 2003 invasion.
One Iran analyst, who asked not to be named, said some funds were used, for example, to provide democracy training for Iranians who traveled to countries such as Turkey and Romania.
Separate from the grants, the State Department is also trying to get the U.S. message across via a U.S.-funded Farsi language radio network called Radio Farda. In addition, Voice of America also has a Farsi service.
DEMOCRACY AGENDA
Spreading "democracy and freedom", particularly in Muslim countries, is a focus of the Bush administration. The program has come under criticism by some for being a crude attempt to impose U.S. political beliefs on others.
However, Barks-Ruggles disagreed and said the State Department was not pushing any particular kind of democracy, whether it be U.S., British or French.
"What we are about is trying to support and defend those who are seeking freedom and justice and democracy in their own country," she said.
The money appropriated for these grants was the first public funding by Washington of Iranian groups since the 1979 Islamic revolution that led to an end of diplomatic relations between the two countries.
Because of sanctions against Iran, the State Department has to move carefully over which groups it can support and U.S. funds cannot be used to sponsor any activities involving the government of Iran.
Michael Rubin, an Iran expert with the American Enterprise Institute, a conservative think tank, said the U.S. government should be doing a lot more to support democracy in Iran, saying it budgeted more for landscaping at Washington's Kennedy Center than for Iran democracy work.
He said a budget of about $50 million a year was a more realistic target but it would not be helpful to sponsor Iranian exiled groups as was the case in Iraq.
"What we are aiming to achieve is trying to first of all support those inside of Iran who want for their own country greater freedom of expression, greater participation, greater rights for women, broader freedom of the press," said Erica Barks-Ruggles of the State Department's Bureau of Democracy, Human Rights and Labor, which handles the grants.
Barks-Ruggles said the U.S. goal was not to overthrow the Iranian government via these grants, as Tehran has suggested, but to support those who "already have their eyes open".
"Clearly $4 million is not going to do that (overthrow the government)," she said in an interview with Reuters. "What we are trying to do is to help support those who want to see the type of government, the type of society they deserve."
Iranian officials have in the past reacted angrily to the grant program, calling it a violation of the Algiers Accord between the two countries under which the United States agreed not to intervene in Iran's internal affairs.
Barks-Ruggles declined for security reasons to provide details on who was getting the funds but said it was not exiled groups as was the case when Washington supported Iraqi exiled groups before the March 2003 invasion.
One Iran analyst, who asked not to be named, said some funds were used, for example, to provide democracy training for Iranians who traveled to countries such as Turkey and Romania.
Separate from the grants, the State Department is also trying to get the U.S. message across via a U.S.-funded Farsi language radio network called Radio Farda. In addition, Voice of America also has a Farsi service.
DEMOCRACY AGENDA
Spreading "democracy and freedom", particularly in Muslim countries, is a focus of the Bush administration. The program has come under criticism by some for being a crude attempt to impose U.S. political beliefs on others.
However, Barks-Ruggles disagreed and said the State Department was not pushing any particular kind of democracy, whether it be U.S., British or French.
"What we are about is trying to support and defend those who are seeking freedom and justice and democracy in their own country," she said.
The money appropriated for these grants was the first public funding by Washington of Iranian groups since the 1979 Islamic revolution that led to an end of diplomatic relations between the two countries.
Because of sanctions against Iran, the State Department has to move carefully over which groups it can support and U.S. funds cannot be used to sponsor any activities involving the government of Iran.
Michael Rubin, an Iran expert with the American Enterprise Institute, a conservative think tank, said the U.S. government should be doing a lot more to support democracy in Iran, saying it budgeted more for landscaping at Washington's Kennedy Center than for Iran democracy work.
He said a budget of about $50 million a year was a more realistic target but it would not be helpful to sponsor Iranian exiled groups as was the case in Iraq.
fredag, januari 20, 2006
Korta nyheter…
Förslag till sanktioner:
Den demokratiske senatorn Evan Bayh presenterade idag ett lagförslag där han kräver att USA arbetar för att det internationella samfundet inför hårda sanktioner mot regimen i Iran om den inte omedelbart upphör att anrika uran. Sanktionerna Bayh förslår innefattar bland annat att Iran ska uteslutas från samtliga internationella forum och organisationer. Att USA ska uppmana världens länder att klippa sina ekonomiska band med regimen samt att USA ska dra in på bistånd och hjälp till de länder som bidrar till regimens energisektor. Samtidigt kräver Bayh en fullständig stopp för all vapenförsäljning till Iran.
Regimens pengar håller på att ta slut
Det ekonomiska läget i Iran är katastrofal och regimen är på ruinens brant. Idag så meddelade regimen att ungefär 780 000 ensamstående mödrar stöd från staten, samtidigt står 1 500 000 andra singelmödrar i kö för att få ekonomisk hjälp. Men problemet är att regimen just nu inte har medel för att ens hjälpa de 780 000 som redan nu ska få stöd. Samtidigt kommer det rapporter från runt om i landet om strejker och arbetarprotester. En del arbetare har inte fått lön på sjumånader, samtidigt är arbetslösheten i landet skyhög och stiger för varje dag då utländska och inhemska investerare snabbt flyttar ut kapital från landet.
Kina, regimens sista halmstrå…
Igår uttalade Habibollah Asgarowaldi-Mosalmon, direktör för den Iransk-Kinesiska handelskammaren, att regimens handel med Kina nu uppgår till ett värde av 10 miljarder dollar. Irans främsta exportprodukt till Kina är råolja och Asgarowaldi-Mosalmon sa också att Kina inom kort kan komma att bli Irans största handelspartner, men bara om regimen i Kina ”försvarar Iran på den internationella arenan”. Frågan är bara hur långt den Kinesiska regimen är villiga att gå för att försvara Ahmadinejad?
Oro inom regimen…
Allt fler högtuppsatta personer i regimen börjar att bli allt mer orolig över de stigande internationella pressen, hoten om sanktioner och oroligheterna på hemma plan. Det har gjort att regimen just nu slår på den stora propaganda trumman och Ahmadinejad har fått byta retorik. Istället för den strikt religiösa retoriken så har Ahmadinejad anammat en mycket mer nationalistisk retorik, han har förvandlat Irans urananrikningsprogram till en strikt nationalistisk fråga.
Samtidigt har regimen med sin kompromisslösa stil målat sig själv in i ett hörn. Regimen måste nu lösa en omöjlig ekvation: fortsätta trotsa omvärlden, fortsätta utvecklingen av kärnvapen, undvika sanktioner och en ekonomisk kollaps samt försöka locka utländska investeringar till landet för att skapa arbetstillfällen till folket. Misslyckas regimen så kommer den att möta allt större svårigheter från en allt mer fattigare och desillusionerad befolkning.
Den demokratiske senatorn Evan Bayh presenterade idag ett lagförslag där han kräver att USA arbetar för att det internationella samfundet inför hårda sanktioner mot regimen i Iran om den inte omedelbart upphör att anrika uran. Sanktionerna Bayh förslår innefattar bland annat att Iran ska uteslutas från samtliga internationella forum och organisationer. Att USA ska uppmana världens länder att klippa sina ekonomiska band med regimen samt att USA ska dra in på bistånd och hjälp till de länder som bidrar till regimens energisektor. Samtidigt kräver Bayh en fullständig stopp för all vapenförsäljning till Iran.
Regimens pengar håller på att ta slut
Det ekonomiska läget i Iran är katastrofal och regimen är på ruinens brant. Idag så meddelade regimen att ungefär 780 000 ensamstående mödrar stöd från staten, samtidigt står 1 500 000 andra singelmödrar i kö för att få ekonomisk hjälp. Men problemet är att regimen just nu inte har medel för att ens hjälpa de 780 000 som redan nu ska få stöd. Samtidigt kommer det rapporter från runt om i landet om strejker och arbetarprotester. En del arbetare har inte fått lön på sjumånader, samtidigt är arbetslösheten i landet skyhög och stiger för varje dag då utländska och inhemska investerare snabbt flyttar ut kapital från landet.
Kina, regimens sista halmstrå…
Igår uttalade Habibollah Asgarowaldi-Mosalmon, direktör för den Iransk-Kinesiska handelskammaren, att regimens handel med Kina nu uppgår till ett värde av 10 miljarder dollar. Irans främsta exportprodukt till Kina är råolja och Asgarowaldi-Mosalmon sa också att Kina inom kort kan komma att bli Irans största handelspartner, men bara om regimen i Kina ”försvarar Iran på den internationella arenan”. Frågan är bara hur långt den Kinesiska regimen är villiga att gå för att försvara Ahmadinejad?
Oro inom regimen…
Allt fler högtuppsatta personer i regimen börjar att bli allt mer orolig över de stigande internationella pressen, hoten om sanktioner och oroligheterna på hemma plan. Det har gjort att regimen just nu slår på den stora propaganda trumman och Ahmadinejad har fått byta retorik. Istället för den strikt religiösa retoriken så har Ahmadinejad anammat en mycket mer nationalistisk retorik, han har förvandlat Irans urananrikningsprogram till en strikt nationalistisk fråga.
Samtidigt har regimen med sin kompromisslösa stil målat sig själv in i ett hörn. Regimen måste nu lösa en omöjlig ekvation: fortsätta trotsa omvärlden, fortsätta utvecklingen av kärnvapen, undvika sanktioner och en ekonomisk kollaps samt försöka locka utländska investeringar till landet för att skapa arbetstillfällen till folket. Misslyckas regimen så kommer den att möta allt större svårigheter från en allt mer fattigare och desillusionerad befolkning.
UPI: Tehran plans nuclear weapon test by March
WASHINGTON, Jan. 19 (UPI) -- Tehran is planning a nuclear weapons test before the Iranian New Year on March 20, 2006 says a group opposed to the regime in Tehran. The Foundation for Democracy citing sources in the U.S and Iran offered no further information.
The FDI quotes sources in Iran that the high command of the Revolutionary
Guards Air Force have issued new orders to Shahab-3 missile units, ordering them to move mobile missile launchers every 24 hours in view of a potential pre-emptive strike by the U.S. or Israel. The order was issued Tuesday, Jan. 16.
The group says the launchers move only at night, and have been instructed to change their positions "in a radius of 30 to 35 kilometers." Prior to the new orders the Shahab-3 units changed position on a weekly basis. Advance Shahab-3 units have been positioned in Kermanshah and Hamadan province, within striking distance of Israel. Reserve mobile launchers have been moved to Esfahan and Fars province.
The FDI quotes sources in Iran that the high command of the Revolutionary
Guards Air Force have issued new orders to Shahab-3 missile units, ordering them to move mobile missile launchers every 24 hours in view of a potential pre-emptive strike by the U.S. or Israel. The order was issued Tuesday, Jan. 16.
The group says the launchers move only at night, and have been instructed to change their positions "in a radius of 30 to 35 kilometers." Prior to the new orders the Shahab-3 units changed position on a weekly basis. Advance Shahab-3 units have been positioned in Kermanshah and Hamadan province, within striking distance of Israel. Reserve mobile launchers have been moved to Esfahan and Fars province.
Regimen flyttar pengar..
Efter hot om sanktioner så håller den Iranska centralbanken på att förflytta stora summor av kapital från Europeiska banker till banker i främst Sydost Asien. Det för att regimen är oroade att tillgångarna kommer att frysas in vid eventuella sanktioner.
FrontPageMagazine.com; The Iran-Cuba Axis
In a letter to then Russian Premier Nikita Khrushchev regarding his role in the 1962 Cuban Missile Crisis, Cuban dictator Fidel Castro reflected upon the possible use of nuclear weapons during the U.S.-Soviet confrontation, “It was my opinion that, in case of an American invasion [Cuba], a massive and total nuclear strike would have to be launched.” Given Castro’s affection for nuclear weapons, it should come as no surprise to observers that the aging terrorist has befriended Iranian President Mahmoud Ahmadinejad. Just last week, Ahmadinejad, a recognized anti-Semite and human rights violator, threatened unspecified retaliation against the West unless it recognized his own country’s nuclear ambitions. “If they want to deny us our right, we have ways to secure those rights,” he said in Tehran.
Given Castro and Ahmadinejad’s mutual distaste for the U.S. and Western-styled democracy, increased bilateral cooperation between the two countries presents serious national security concerns for the U.S. This month, Iranian Expediency Council Chairman Akbar Hashemi Rafsanjani noted the importance of expanding Tehran-Havana relations saying both countries must come together to confront unilateralism of “the big power” -- an obvious reference to the U.S.
In the past year, Rafsanjani has noted Iran’s desire to play a role in meeting the “technical and engineering requirements” of Cuba and other states in Latin America. Rafsanjani has also called Castro, “An impressive character in contemporary history,” praising the Cuban leader for his resistance to the “hegemonic policies of the U.S. and anti-imperialism.” Not surprisingly, Cuban Ambassador to Iran Fernando Garcia pledged his country’s support for Iran’s right to use nuclear energy earlier this month.
In a disquieting development, Castro visited Tehran in November where he given sacred Islamic texts in Spanish and was invited by Iran’s religious leadership to convert to Islam. “We spoke to Castro for several hours and I think we even almost managed to convince him to convert to Islam,” said one source close to the meeting. “Castro is certain that the Cuban people are suffering from a lack of spiritually, and seems interested in Islam, above all the writings of Iranian leader Khomeini,” the source said.
But Castro’s initial interest in Islam actually surfaced many years ago. Shortly after Ayatollah Khomeini’s followers drove the Shah into exile in 1979, Castro dispatched Cuban envoys to Tehran to rekindle bilateral relations, professing his admiration for the “revolutionary role of Islam.”
The thoughts of an Islamic terrorist state located 90 miles off of the Florida coast are enough to keep President George Bush up for weeks.
Before his most recent trip to Tehran, Castro met with Iranian leader Ayatollah Khamenehi in 2001. At that time, both leaders agreed that together they could topple the U.S. “hand in hand.” Afterward, Castro said he left Tehran with “unforgettable memories,” while Iranian president Mohammad Khatami fondly noted, “The more one befriends Mr. Castro, the more one becomes interested in him.”
Bilateral cooperation in the area of biotechnology research and production and the transfer of Cuban biological and chemical know-how to Iranian institutions, continue to attract Washington’s attention. Of course, Castro has rejected allegations of involvement with Iran in the manufacture of biological and chemical weapons, saying that joint operations are instead devoted to eradicating hunger and disease on the impoverished island.
In addition to biotechnology cooperation, Iran has used Cuba’s electronic transmissions jamming expertise and the Chinese equipped electronic warfare base near Havana, to interfere with U.S. sponsored pro-democracy broadcasts into Tehran. Intelligence reports over the past year have also uncovered covert cooperation between the two countries in the development and testing of electromagnetic weapons that have the capacity to disrupt telecommunication networks, cut power supplies and damage sophisticated computers. During a time of international crisis, these “e-bombs” can be delivered by cruise missiles, unmanned aerial vehicles or aerial bombs to the U.S. mainland. Russian, Chinese and Iranian scientists are currently working side-by-side with Cuban scientists to develop these weapons for eventual use against the U.S. communications and military infrastructure.
Finally, like other nations in the Western Hemisphere, Cuba has become increasingly dependent on Iranian oil for its daily survival. A cash-strapped Castro has already accepted a generous Iranian trade credit line with liberal repayment terms. In return, Castro has agreed to provide Iran with a strategic outpost to gather intelligence on U.S. movements in the region.
Fears are beginning to grow that Ahmadinejad sees himself as a modern day Cyrus the Great, founder of the Persian Empire, who called himself “King of Iran and beyond” -- a torch bearer of an Islamic world revolution and ordained leader of a revitalized Middle East. Rich with abundant energy resources and emboldened by powerful allies such as Russia and China, Tehran will continue to make a determined push in the Western Hemisphere. The possibility of a rogue nation such as Iran offering nuclear technology to friendly nations based upon preconceived prejudices, common religious or ideological differences or temporary alliances, makes the Castro-Ahmadinejad relationship even more dangerous for the U.S.
To address emerging national security concerns related to the Cuba-Iran relationship, the U.S. must first recognize the existence of dangerous regional and global anti-U.S. alliances. Second, Washington must announce to the American people and the world what it sees as a concerted effort by certain countries such as Cuba and Iran, to actively foster strategic alliances designed to undermine U.S. democratic world authority. In this regard, top U.S. diplomat to Havana Michael Parmly’s courageous comments last month condemning Castro’s use of what he termed “Brown Shirts” to assault government dissidents was right on the mark.
Third, influential nations such as Mexico, Columbia, Brazil and Argentina must be persuaded that it is in their best interests to assume key roles in the fight against a new breed of “leftist revolutionaries” such as Venezuela’s Hugo Chavez and Bolivia’s Eva Morales, both of whom now threaten to poison significant parts of Latin America. Finally, U.S. political, economic, intelligence and military assets should be mobilized to address the expanding “quiet war” that Iran, Cuba and others are so deftly waging in the Western Hemisphere without a hint of reprisal from the U.S.
The result of this several-tiered U.S. foreign policy will not be global hegemony; rather, it will be the deployment of a revised “Monroe Doctrine” to address the Cuba-Iran alliance and other emerging threats to the U.S. that may arise in the near future.
For decades, Soviet defense, economic and intelligence assistance allowed Fidel Castro’s Cuba to project its own brand of Stalinism throughout Latin America resulting in the deaths of thousands of innocent civilians. More recently, the Chinese menace has identified Cuba as a “prize” in the game of global strategic positioning. Now Iran, a U.S. antagonist, sponsor of terror and weapons proliferator is attempting to solidify its grip on Cuba.
To ensure a safe future for our nation, Washington must recognize the “gathering storm” on our borders and take action in our hemisphere against tyrants such as Castro and Ahmadinejad who so frequently attack freedom, peace and democracy.
Given Castro and Ahmadinejad’s mutual distaste for the U.S. and Western-styled democracy, increased bilateral cooperation between the two countries presents serious national security concerns for the U.S. This month, Iranian Expediency Council Chairman Akbar Hashemi Rafsanjani noted the importance of expanding Tehran-Havana relations saying both countries must come together to confront unilateralism of “the big power” -- an obvious reference to the U.S.
In the past year, Rafsanjani has noted Iran’s desire to play a role in meeting the “technical and engineering requirements” of Cuba and other states in Latin America. Rafsanjani has also called Castro, “An impressive character in contemporary history,” praising the Cuban leader for his resistance to the “hegemonic policies of the U.S. and anti-imperialism.” Not surprisingly, Cuban Ambassador to Iran Fernando Garcia pledged his country’s support for Iran’s right to use nuclear energy earlier this month.
In a disquieting development, Castro visited Tehran in November where he given sacred Islamic texts in Spanish and was invited by Iran’s religious leadership to convert to Islam. “We spoke to Castro for several hours and I think we even almost managed to convince him to convert to Islam,” said one source close to the meeting. “Castro is certain that the Cuban people are suffering from a lack of spiritually, and seems interested in Islam, above all the writings of Iranian leader Khomeini,” the source said.
But Castro’s initial interest in Islam actually surfaced many years ago. Shortly after Ayatollah Khomeini’s followers drove the Shah into exile in 1979, Castro dispatched Cuban envoys to Tehran to rekindle bilateral relations, professing his admiration for the “revolutionary role of Islam.”
The thoughts of an Islamic terrorist state located 90 miles off of the Florida coast are enough to keep President George Bush up for weeks.
Before his most recent trip to Tehran, Castro met with Iranian leader Ayatollah Khamenehi in 2001. At that time, both leaders agreed that together they could topple the U.S. “hand in hand.” Afterward, Castro said he left Tehran with “unforgettable memories,” while Iranian president Mohammad Khatami fondly noted, “The more one befriends Mr. Castro, the more one becomes interested in him.”
Bilateral cooperation in the area of biotechnology research and production and the transfer of Cuban biological and chemical know-how to Iranian institutions, continue to attract Washington’s attention. Of course, Castro has rejected allegations of involvement with Iran in the manufacture of biological and chemical weapons, saying that joint operations are instead devoted to eradicating hunger and disease on the impoverished island.
In addition to biotechnology cooperation, Iran has used Cuba’s electronic transmissions jamming expertise and the Chinese equipped electronic warfare base near Havana, to interfere with U.S. sponsored pro-democracy broadcasts into Tehran. Intelligence reports over the past year have also uncovered covert cooperation between the two countries in the development and testing of electromagnetic weapons that have the capacity to disrupt telecommunication networks, cut power supplies and damage sophisticated computers. During a time of international crisis, these “e-bombs” can be delivered by cruise missiles, unmanned aerial vehicles or aerial bombs to the U.S. mainland. Russian, Chinese and Iranian scientists are currently working side-by-side with Cuban scientists to develop these weapons for eventual use against the U.S. communications and military infrastructure.
Finally, like other nations in the Western Hemisphere, Cuba has become increasingly dependent on Iranian oil for its daily survival. A cash-strapped Castro has already accepted a generous Iranian trade credit line with liberal repayment terms. In return, Castro has agreed to provide Iran with a strategic outpost to gather intelligence on U.S. movements in the region.
Fears are beginning to grow that Ahmadinejad sees himself as a modern day Cyrus the Great, founder of the Persian Empire, who called himself “King of Iran and beyond” -- a torch bearer of an Islamic world revolution and ordained leader of a revitalized Middle East. Rich with abundant energy resources and emboldened by powerful allies such as Russia and China, Tehran will continue to make a determined push in the Western Hemisphere. The possibility of a rogue nation such as Iran offering nuclear technology to friendly nations based upon preconceived prejudices, common religious or ideological differences or temporary alliances, makes the Castro-Ahmadinejad relationship even more dangerous for the U.S.
To address emerging national security concerns related to the Cuba-Iran relationship, the U.S. must first recognize the existence of dangerous regional and global anti-U.S. alliances. Second, Washington must announce to the American people and the world what it sees as a concerted effort by certain countries such as Cuba and Iran, to actively foster strategic alliances designed to undermine U.S. democratic world authority. In this regard, top U.S. diplomat to Havana Michael Parmly’s courageous comments last month condemning Castro’s use of what he termed “Brown Shirts” to assault government dissidents was right on the mark.
Third, influential nations such as Mexico, Columbia, Brazil and Argentina must be persuaded that it is in their best interests to assume key roles in the fight against a new breed of “leftist revolutionaries” such as Venezuela’s Hugo Chavez and Bolivia’s Eva Morales, both of whom now threaten to poison significant parts of Latin America. Finally, U.S. political, economic, intelligence and military assets should be mobilized to address the expanding “quiet war” that Iran, Cuba and others are so deftly waging in the Western Hemisphere without a hint of reprisal from the U.S.
The result of this several-tiered U.S. foreign policy will not be global hegemony; rather, it will be the deployment of a revised “Monroe Doctrine” to address the Cuba-Iran alliance and other emerging threats to the U.S. that may arise in the near future.
For decades, Soviet defense, economic and intelligence assistance allowed Fidel Castro’s Cuba to project its own brand of Stalinism throughout Latin America resulting in the deaths of thousands of innocent civilians. More recently, the Chinese menace has identified Cuba as a “prize” in the game of global strategic positioning. Now Iran, a U.S. antagonist, sponsor of terror and weapons proliferator is attempting to solidify its grip on Cuba.
To ensure a safe future for our nation, Washington must recognize the “gathering storm” on our borders and take action in our hemisphere against tyrants such as Castro and Ahmadinejad who so frequently attack freedom, peace and democracy.
torsdag, januari 19, 2006
Revolutionsgardet hotar journalister...
Igår uttalade regimen ett av de mer allvarliga hoten som riktats mot media och journalister som verkar i Iran. Det var revolutionsgardet som hotade journalister med allvarliga konsekvenser om de skrev artiklar som kunde upplevas som negativa om just revolutionsgardet.
Hotet framfördes av majoren Safavi som menade det finns journalister och tidningar i Iran som försöker att försvaga regimen genom att svartmåla landets revolutionsgarde. Safavi menade också att revolutionsgardet kommer att agera mot journalister och tidningar som försökte svartmåla revolutionsgardet.
Sedan Ahmadinajed kom till makten har revolutionsgardet fått en allt större och viktigare roll i den Iranska politiken och samhället. Deras roll tonades ner under Rafsanjani och Khatamis tid men med Ahmadinejads presidentskap har revolutionsgardet åter fått helt fria händer för att terrorisera kvinnor, oppositionella och oberoende journalister.
Hotet framfördes av majoren Safavi som menade det finns journalister och tidningar i Iran som försöker att försvaga regimen genom att svartmåla landets revolutionsgarde. Safavi menade också att revolutionsgardet kommer att agera mot journalister och tidningar som försökte svartmåla revolutionsgardet.
Sedan Ahmadinajed kom till makten har revolutionsgardet fått en allt större och viktigare roll i den Iranska politiken och samhället. Deras roll tonades ner under Rafsanjani och Khatamis tid men med Ahmadinejads presidentskap har revolutionsgardet åter fått helt fria händer för att terrorisera kvinnor, oppositionella och oberoende journalister.
tisdag, januari 17, 2006
Andreas Malms vilsna argumentation...
Under en debatt på p1 morgon fredag den 13/1 med Lisa Abramovicz från svensk-israel information lyckades Andreas Malm, journalist på tidningen arbetaren, inte bara med konststycket att ge sitt stöd till Ahmadinejads kärnvapenambitioner utan förvrängde också sanningen på en rad punkter.
Under debatten framförde Andreas Malm följande teser:
1) ”Det finns inget moraliskt argument mot att Iran skaffar
kärnvapen”.
Argumentationen påminner starkt om den som Ahmadinejad använder sig av när han pekar på att den ”Iranska nationen” blir orättvist behandlad av omvärlden. Självklart finns det klara moraliska argument mot att en aggressiv diktatur som idag domineras av galna fanatiker får tillgång till kärnvapen. Det finns också moraliska argument mot att en regim som i sin konstitution fastställt att dess viktigaste mål är att sprida den islamiska revolutionen till resten av världen får tillgång till kärnvapen. Andreas Malm verkar ha svårt att förstå den grundläggande skillnaden mellan demokrati och diktatur, och vilka värderingar dessa två ”styrelseskick” står för.
2) Andreas Malm anser att om Iran skaffar kärnvapen så skapas det en ”terrorbalans” som är mycket bättre än om bara en part har kärnvapen.
Det här måste vara det mest uppseendeväckande uttalandet av alla. Andreas Malm vill alltså i ”sin kamp” mot Israel och USA, två oavsett vad han tycker demokratier, beväpna galna diktaturer med kärnvapen. Jag själv kan inte tänka mig ett värre scenario än att ett gäng galna fanatiker med stormaktsambitioner får tillgång till kärnvapen.
3) Israel hotas inte av utplåning av Iran. Iran skulle aldrig attackera Israel. Om Iran skulle göra det så skulle det vara självmord, den iranska regimen inte är självmordsbenägen.
Här visar Andreas Malm på en grundläggande naivitet och okunskap om regimen. Sedan Ahmadinejad tog över så har regimen dunkat ut budskapet om martyrdom och självuppoffring. Redan nu har regimen börjat rekrytera självmordsbombare för att ”försvara nationen” i tid av krig”.
Ahmadinejad är den farligaste mannen på jorden idag, under revolutionens 27 år så är Ahmadinejad den klart överlägset mest fanatiske president Iran har haft. Khomeini som är Ahmadinejad stora idol var jämfört med Ahmadinejad en pragmatiker. Ahmadinejad är däremot en strikt fundamentalist, socialt och kulturellt är hans mål att dra tillbaka landet till början av revolutionen genom att förbjuda kvinnor att arbeta, förbjuda musik och ickeislamiska högtider. Något Khomeini också försökte åstadkomma men senare backade ifrån. Skillnaden är att Khomeini förstod precis hur långt han kunde gå, Ahmadinejad ser inga gränser.
Samtidigt så skiljer Ahmadinejad sig ifrån Khomeini på en väldigt viktig punkt. Det är synen på Mahdis återkomst (den 13:e imamen, som är shiamuslimernas svar på Messias). Detta är idag en väldigt viktig aspekt att ha med sig när man bedömer Ahmadinejads agerande och de hårdföra mullornas agerande i Iran idag.
Enligt shiamuslimerna så kommer Mahdis återkomst att leda till att ett paradis skapas på jorden för de trogna. Khomeini trodde aldrig riktigt på det här, det var också hans motiv med den islamiska revolutionen. Medan shiamuslimska präster runt om i världen väntade på att Mahdi skulle återuppstå och skapa paradiset så valde Khomeini att skippa Mahdis återkomst och själv skapa en islamisk paradis. Ahmadinejad tror tvärtom starkt på Mahdis återkomst, något som han gång på gång upprepar. Under valrörelsen så menade Ahmadinejad att målet för hans presidentskap var Mahdis återkomst.
Vad har Mahdi med det hela att göra? Jo, Mahdis återuppståndelse ska föregås av en Armageddon. En tid av krig, kaos och lidande kommer att råda på jorden innan Mahdi till slut återuppstår för att bringa fred och rättvisa. Detta förespråkas av Ahmadinejads teologiske mentor ayatollah Mesbah-Yazdi, som också senare i år kommer att göra sitt bästa för att säkra sin position som Irans nästa ”andlige ledare”.
Att Ahmadinejad inte skulle vara självmordsbenägen stämmer inte. Det som idag håller tillbaka Ahmadinejad är troligen ett gäng mer moderata och gamla mullor. Men om dessa skulle förlora kontrollen över landet som det finns en stor chans till att de kan göra redan i oktober i år när ett nytt expertråd ska utses ligger hela världen illa till. Expertrådet är det organ som kan avsätta och tillsätta landets ”andlige ledare”, består av 86 mullor och där tre starka grupper gör upp. En av de grupper som i år hårdsatsar för att kunna få sin kandidat vald är den grupp av mullor som stödjer ayatollan Mesbah-Yazdi.
4) Iran har aldrig sagt att man ska utplåna Israel med våld.
Inte alls sant. Det har upprepats vid ett flertal tillfällen från olika personer inom regimen. Redan Khomeini från revolutionens början krävde att ”Israel skulle försvinna från kartan”. Det är precis samma retorik som Ahmadinejad använder sig av, fast kom ihåg att Ahmadinejad är galnare än Khomeini som trots sin retorik ändå köpte vapen av Israel under Iran-Irak kriget. Sen så är listan på antalet mullor inom regimen som använt fredagsböner för att kräva Israels utplåning rätt lång.
5) Iran har inga territoriella dispyter med några länder och Irans gränser ligger säkra sen århundraden.
Det där en sanning med modifikation. De största fienderna till regimen just nu är de olika minoritetsgrupperna i landet som vill ha självständighet, det från kurderna i norr till den arabiska minoriteten i söder. Så påståendet att ”Irans gränser ligger säkra sen århundraden” är inte helt sant. Dessutom så har Iran under åren haft en rad territoriella dispyter med sina grannländer, just nu ligger Iran i konflikt med Förenade arabemiraten över Tunb öarna samt Abu Musa ön. Dessutom var Iran väldigt nära att hamna i en militär konflikt med Talibanerna i Afghanistan innan 11/9 2001.
6) Iran är inte en aggressiv vargstat.
Andreas Malm måste ha en mycket konstig definition på aggressiv om han inte betecknar mullorna och Ahmadinejad som aggressiv. Iran är just nu världens största sponsor av terrorism, grupper som Al-aqsa martyrerna, Hezbollah och Hamas får varje år enorma summor pengar och resurser från den Iranska regimen. Att regimen sponsrar terrorgrupper ingår i visionen att sprida den islamiska revolutionen till världens alla länder. Regimen i Iran är en aggressiv sådan med stormaktsambitioner, den värsta sorten av dem alla.
7) Kampen mot diktatur försvåras av omvärldens hyckleri, den Iranske presidenten kan med goda skäl framställa sig som utsatt för hyckleri från stormakternas sida. På så sätt kan han vinna stöd och slå ner på oppositions grupper genom att ta utländsk intervention som ursäkt och påstå att utländska grupper är allierade med den yttre fienden.
Kampen mot regimen i Iran försvåras varje gång någon som påstår sig stå för demokratiska värderingar väljer regimen sida och argumentation. Oppositionen slogs ner under den tid då omvärldens relationer med Iran var goda, under president Khatamis tid. Studentrörelsen och den demokratiska rörelsen led sina svåraste nederlag i början av år 2000 då studenter fängslades och över 100 oberoende tidningar stängdes ner. Detta innan Afghanistan kriget och under den period då omvärldens relationer med regimen var bättre än någon gång tidigare under de senaste 27 åren. Vid tidpunkten för både kriget i Afghanistan var student och demokratirörelsen i Iran kraftigt försvagad i en våg av arresteringar, däribland arresteringen av journalisten Akbar Ganji och de oberoende tidningarna var redan nedlagda.
Med en dålig förståelse för den Iranska befolkningen och dess strävan efter frihet och demokrati utmålar Andreas Malm en bild som inte är verklig. De sista oberoende opinionsundersökningar i Iran som kom ut 2003, innan de helt förbjöds, visar nämligen en helt annan bild än den Andreas Malm gör. Den ena visade att 75 % av befolkningen ville ha goda relationer med USA, detta mitt under den värsta upptakten av Irak kriget och två år efter kriget mot Afghanistan. Den andra undersökningen visade att bara 13 % av befolkningen stödde det politiska systemet i Iran. Alltså under den tid som mullorna som värst hetsade mot USA och västvärlden och spelade just på kortet den yttre fienden. Till allt detta kan man tillägga att en stor majoritet av Irans unga inte längre vill vara kvar i Iran, det är USA och Europa som är målet. Nike kläder och hipphopp är det senaste modet i Iran.
Debatten går att lyssna på här.
Under debatten framförde Andreas Malm följande teser:
1) ”Det finns inget moraliskt argument mot att Iran skaffar
kärnvapen”.
Argumentationen påminner starkt om den som Ahmadinejad använder sig av när han pekar på att den ”Iranska nationen” blir orättvist behandlad av omvärlden. Självklart finns det klara moraliska argument mot att en aggressiv diktatur som idag domineras av galna fanatiker får tillgång till kärnvapen. Det finns också moraliska argument mot att en regim som i sin konstitution fastställt att dess viktigaste mål är att sprida den islamiska revolutionen till resten av världen får tillgång till kärnvapen. Andreas Malm verkar ha svårt att förstå den grundläggande skillnaden mellan demokrati och diktatur, och vilka värderingar dessa två ”styrelseskick” står för.
2) Andreas Malm anser att om Iran skaffar kärnvapen så skapas det en ”terrorbalans” som är mycket bättre än om bara en part har kärnvapen.
Det här måste vara det mest uppseendeväckande uttalandet av alla. Andreas Malm vill alltså i ”sin kamp” mot Israel och USA, två oavsett vad han tycker demokratier, beväpna galna diktaturer med kärnvapen. Jag själv kan inte tänka mig ett värre scenario än att ett gäng galna fanatiker med stormaktsambitioner får tillgång till kärnvapen.
3) Israel hotas inte av utplåning av Iran. Iran skulle aldrig attackera Israel. Om Iran skulle göra det så skulle det vara självmord, den iranska regimen inte är självmordsbenägen.
Här visar Andreas Malm på en grundläggande naivitet och okunskap om regimen. Sedan Ahmadinejad tog över så har regimen dunkat ut budskapet om martyrdom och självuppoffring. Redan nu har regimen börjat rekrytera självmordsbombare för att ”försvara nationen” i tid av krig”.
Ahmadinejad är den farligaste mannen på jorden idag, under revolutionens 27 år så är Ahmadinejad den klart överlägset mest fanatiske president Iran har haft. Khomeini som är Ahmadinejad stora idol var jämfört med Ahmadinejad en pragmatiker. Ahmadinejad är däremot en strikt fundamentalist, socialt och kulturellt är hans mål att dra tillbaka landet till början av revolutionen genom att förbjuda kvinnor att arbeta, förbjuda musik och ickeislamiska högtider. Något Khomeini också försökte åstadkomma men senare backade ifrån. Skillnaden är att Khomeini förstod precis hur långt han kunde gå, Ahmadinejad ser inga gränser.
Samtidigt så skiljer Ahmadinejad sig ifrån Khomeini på en väldigt viktig punkt. Det är synen på Mahdis återkomst (den 13:e imamen, som är shiamuslimernas svar på Messias). Detta är idag en väldigt viktig aspekt att ha med sig när man bedömer Ahmadinejads agerande och de hårdföra mullornas agerande i Iran idag.
Enligt shiamuslimerna så kommer Mahdis återkomst att leda till att ett paradis skapas på jorden för de trogna. Khomeini trodde aldrig riktigt på det här, det var också hans motiv med den islamiska revolutionen. Medan shiamuslimska präster runt om i världen väntade på att Mahdi skulle återuppstå och skapa paradiset så valde Khomeini att skippa Mahdis återkomst och själv skapa en islamisk paradis. Ahmadinejad tror tvärtom starkt på Mahdis återkomst, något som han gång på gång upprepar. Under valrörelsen så menade Ahmadinejad att målet för hans presidentskap var Mahdis återkomst.
Vad har Mahdi med det hela att göra? Jo, Mahdis återuppståndelse ska föregås av en Armageddon. En tid av krig, kaos och lidande kommer att råda på jorden innan Mahdi till slut återuppstår för att bringa fred och rättvisa. Detta förespråkas av Ahmadinejads teologiske mentor ayatollah Mesbah-Yazdi, som också senare i år kommer att göra sitt bästa för att säkra sin position som Irans nästa ”andlige ledare”.
Att Ahmadinejad inte skulle vara självmordsbenägen stämmer inte. Det som idag håller tillbaka Ahmadinejad är troligen ett gäng mer moderata och gamla mullor. Men om dessa skulle förlora kontrollen över landet som det finns en stor chans till att de kan göra redan i oktober i år när ett nytt expertråd ska utses ligger hela världen illa till. Expertrådet är det organ som kan avsätta och tillsätta landets ”andlige ledare”, består av 86 mullor och där tre starka grupper gör upp. En av de grupper som i år hårdsatsar för att kunna få sin kandidat vald är den grupp av mullor som stödjer ayatollan Mesbah-Yazdi.
4) Iran har aldrig sagt att man ska utplåna Israel med våld.
Inte alls sant. Det har upprepats vid ett flertal tillfällen från olika personer inom regimen. Redan Khomeini från revolutionens början krävde att ”Israel skulle försvinna från kartan”. Det är precis samma retorik som Ahmadinejad använder sig av, fast kom ihåg att Ahmadinejad är galnare än Khomeini som trots sin retorik ändå köpte vapen av Israel under Iran-Irak kriget. Sen så är listan på antalet mullor inom regimen som använt fredagsböner för att kräva Israels utplåning rätt lång.
5) Iran har inga territoriella dispyter med några länder och Irans gränser ligger säkra sen århundraden.
Det där en sanning med modifikation. De största fienderna till regimen just nu är de olika minoritetsgrupperna i landet som vill ha självständighet, det från kurderna i norr till den arabiska minoriteten i söder. Så påståendet att ”Irans gränser ligger säkra sen århundraden” är inte helt sant. Dessutom så har Iran under åren haft en rad territoriella dispyter med sina grannländer, just nu ligger Iran i konflikt med Förenade arabemiraten över Tunb öarna samt Abu Musa ön. Dessutom var Iran väldigt nära att hamna i en militär konflikt med Talibanerna i Afghanistan innan 11/9 2001.
6) Iran är inte en aggressiv vargstat.
Andreas Malm måste ha en mycket konstig definition på aggressiv om han inte betecknar mullorna och Ahmadinejad som aggressiv. Iran är just nu världens största sponsor av terrorism, grupper som Al-aqsa martyrerna, Hezbollah och Hamas får varje år enorma summor pengar och resurser från den Iranska regimen. Att regimen sponsrar terrorgrupper ingår i visionen att sprida den islamiska revolutionen till världens alla länder. Regimen i Iran är en aggressiv sådan med stormaktsambitioner, den värsta sorten av dem alla.
7) Kampen mot diktatur försvåras av omvärldens hyckleri, den Iranske presidenten kan med goda skäl framställa sig som utsatt för hyckleri från stormakternas sida. På så sätt kan han vinna stöd och slå ner på oppositions grupper genom att ta utländsk intervention som ursäkt och påstå att utländska grupper är allierade med den yttre fienden.
Kampen mot regimen i Iran försvåras varje gång någon som påstår sig stå för demokratiska värderingar väljer regimen sida och argumentation. Oppositionen slogs ner under den tid då omvärldens relationer med Iran var goda, under president Khatamis tid. Studentrörelsen och den demokratiska rörelsen led sina svåraste nederlag i början av år 2000 då studenter fängslades och över 100 oberoende tidningar stängdes ner. Detta innan Afghanistan kriget och under den period då omvärldens relationer med regimen var bättre än någon gång tidigare under de senaste 27 åren. Vid tidpunkten för både kriget i Afghanistan var student och demokratirörelsen i Iran kraftigt försvagad i en våg av arresteringar, däribland arresteringen av journalisten Akbar Ganji och de oberoende tidningarna var redan nedlagda.
Med en dålig förståelse för den Iranska befolkningen och dess strävan efter frihet och demokrati utmålar Andreas Malm en bild som inte är verklig. De sista oberoende opinionsundersökningar i Iran som kom ut 2003, innan de helt förbjöds, visar nämligen en helt annan bild än den Andreas Malm gör. Den ena visade att 75 % av befolkningen ville ha goda relationer med USA, detta mitt under den värsta upptakten av Irak kriget och två år efter kriget mot Afghanistan. Den andra undersökningen visade att bara 13 % av befolkningen stödde det politiska systemet i Iran. Alltså under den tid som mullorna som värst hetsade mot USA och västvärlden och spelade just på kortet den yttre fienden. Till allt detta kan man tillägga att en stor majoritet av Irans unga inte längre vill vara kvar i Iran, det är USA och Europa som är målet. Nike kläder och hipphopp är det senaste modet i Iran.
Debatten går att lyssna på här.
Ryssarna stöder inte Iransanktioner
Enligt TT, så kommer inte Ryssland ställa sig bakom förslaget om sanktioner mot Iran i FN:s säkerhetsråd, det meddelade utrikesministern idag. Fortsatt diplomati väntas, nu måste EU:s topptrio bevisa sin slagkraftighet mot både Ryssland och Kina.
måndag, januari 16, 2006
Regimen hotar med högre oljepriser...
Idag gick den Iranska regimen till attack och menade att sanktioner mot Iran skulle leda till mycket högre oljepriser för väst. Uttalandet kom samtidigt som diplomater från EU-3 länderna, USA, Ryssland och Kina skulle träffas för att diskutera om Irans fall skulle skickas vidare till säkerhetsrådet.Danesh-Jafari uttalanden går i linje med den propaganda som regimen just nu försöker föra ut främst för hemmaopinionens skull.
Människor i Iran är idag väldigt oroliga över kommande sanktioner, det har också kommit rapporter om att människor runt om i landet har börjat hamstra varor i rädsla för sanktioner. För att lugna befolkningen försöker regimen nu spela på en nationalistisk retorik och säger att Iran klarar sig helt själva. Redan igår sa Ahmadinejad bland annat att Iran inte behöver väst medan västvärlden är beroende av den ”Iranska nationen”.
Men dessa uttalanden visar på en stor desperation hos regimen, för den vet lika väl som omvärlden att regimen är helt beroende av oljeindustrin för att upprätthålla staten. Eftersom det är oljeindustrin som upprätthåller den Iranska ekonomin från en fullständig kollaps. Därför är det också fullständigt otroligt att regimen, som svar på sanktioner, slutar att producera och sälja olja.
Människor i Iran är idag väldigt oroliga över kommande sanktioner, det har också kommit rapporter om att människor runt om i landet har börjat hamstra varor i rädsla för sanktioner. För att lugna befolkningen försöker regimen nu spela på en nationalistisk retorik och säger att Iran klarar sig helt själva. Redan igår sa Ahmadinejad bland annat att Iran inte behöver väst medan västvärlden är beroende av den ”Iranska nationen”.
Men dessa uttalanden visar på en stor desperation hos regimen, för den vet lika väl som omvärlden att regimen är helt beroende av oljeindustrin för att upprätthålla staten. Eftersom det är oljeindustrin som upprätthåller den Iranska ekonomin från en fullständig kollaps. Därför är det också fullständigt otroligt att regimen, som svar på sanktioner, slutar att producera och sälja olja.
Ahmadinejads "nya" retorik...
Under en presskonferens igår gick president Mahmoud Ahmadinejad till attack mot västvärlden och menade att Västvärlden mentalt var kvar i medeltiden och menade att om väst inte godkände regimens rätt till urananrikning så skulle det få konsekvenser. Ahmadinejad har börjat använda sig av en mer nationalistisk retorik för att samla nationen, tydligen så har han insett att Islam inte längre samlar det Iranska folket.
Vid ett flertal tillfällen under presskonferensen upprepade Ahmadinejad den Iranska nationens rätt till urananrikning och att ingen utländskt makt skulle kunna ändra på det. Ahmadinejad sa bland annat:
“You need us more than we need you. All of you today need the Iranian nation…Why are you putting on airs? You don't have that might.”
Han försökte också utmåla Iran som en stormakt och menade at tom västvärlden fortsätter att motsätta sig den “Iranska nationens rätt” så har landet sina egna sätt att säkra sina rättigheter.
”If they want to deny us our rights, we have ways to secure those rights.”
Däremot försvarade Ahmadinejad FN och säkerhetsrådet och menade att dessa forum utnyttjades av västvärlden för att uppnå sina egna intressen. ”Why are you damaging the good name of the security council and IAEA for you own political purposes...Don't take away the credibility of legitimate forums. Your arsenals are full to the brim, yet when it's the turn of a nation such as mine to develop peaceful nuclear technology you object and resort to threat”.
Ahmadinejad har även tidigare haft en nationalistisk retorik, men det nya är Islam och religionens frånvaro. Istället för hänvisa till profeten så är det den "Iranska nationen" som gäller nu. En förändring som kan vara intressant att notera, känner Ahmadinejad av en sviktande folklig förtroende?
Vid ett flertal tillfällen under presskonferensen upprepade Ahmadinejad den Iranska nationens rätt till urananrikning och att ingen utländskt makt skulle kunna ändra på det. Ahmadinejad sa bland annat:
“You need us more than we need you. All of you today need the Iranian nation…Why are you putting on airs? You don't have that might.”
Han försökte också utmåla Iran som en stormakt och menade at tom västvärlden fortsätter att motsätta sig den “Iranska nationens rätt” så har landet sina egna sätt att säkra sina rättigheter.
”If they want to deny us our rights, we have ways to secure those rights.”
Däremot försvarade Ahmadinejad FN och säkerhetsrådet och menade att dessa forum utnyttjades av västvärlden för att uppnå sina egna intressen. ”Why are you damaging the good name of the security council and IAEA for you own political purposes...Don't take away the credibility of legitimate forums. Your arsenals are full to the brim, yet when it's the turn of a nation such as mine to develop peaceful nuclear technology you object and resort to threat”.
Ahmadinejad har även tidigare haft en nationalistisk retorik, men det nya är Islam och religionens frånvaro. Istället för hänvisa till profeten så är det den "Iranska nationen" som gäller nu. En förändring som kan vara intressant att notera, känner Ahmadinejad av en sviktande folklig förtroende?
LUF Prm: Iran bjuder in Svenska förintelseförnekare?
Igår offentliggjorde den iranska regimen att man planerar att hålla en konferens för Förintelseförnekare. Liberala ungdomsförbundet kan idag avslöja att Sverige blivit det land där Ahmadinejad hämtar sina främsta supportrar.
– Den 28: e december tittade vi på besökarloggen på den blogg som Liberala Studenter driver (Friairanvanner.blogspot.com), då upptäckte vi att den iranska ambassaden i Sverige via sökmotorn Eniro.se, sökt efter ”holocaust denier in Sweden". Det säger Fredrik Malm, ordförande för Liberala ungdomsförbundet.
– Sedan Ahmadinejads tillträde har den iranska regimen trappat upp den antisemitiska retoriken och presidenten Ahmadinejad har vid ett flertal tillfällen förnekat att Förintelsen ska ha ägt rum, fortsätter Fredrik Malm.
För några veckor sedan publicerade regimens nyhetsbyrå IRNA uttalanden från fyra
judehatare och Förintelseförnekare som stöder Ahmadinejad. Två av dessa verkar i Sverige.
– Risken är stor att det är den iranska ambassaden i Sverige som hittat både Israel Shamir och Ahmed Rami. Detta bevisar också att Sverige blivit en bas för antisemitiska åsikter och propaganda. Så länge den svenska regeringen inte tar frågan om antisemitism på allvar så kommer Sverige fortsätta att vara bland Ahmadinejads främsta supportrar, avslutar Fredrik Malm.
Blogginlägget som avslöjar den iranska ambassadens verksamhet finns på;
http://friairanvanner.blogspot.com/2005/12/ahmadinejad-sker-vnner-i-sverige.html
Länken från den iranska nyhetsbyrån IRNA som visar Ahmed Rami och Israel Shamirs hyllningar till president Ahmadinejad; http://www.irna.ir/en/news/view/line-22/0601048572152031.htm
– Den 28: e december tittade vi på besökarloggen på den blogg som Liberala Studenter driver (Friairanvanner.blogspot.com), då upptäckte vi att den iranska ambassaden i Sverige via sökmotorn Eniro.se, sökt efter ”holocaust denier in Sweden". Det säger Fredrik Malm, ordförande för Liberala ungdomsförbundet.
– Sedan Ahmadinejads tillträde har den iranska regimen trappat upp den antisemitiska retoriken och presidenten Ahmadinejad har vid ett flertal tillfällen förnekat att Förintelsen ska ha ägt rum, fortsätter Fredrik Malm.
För några veckor sedan publicerade regimens nyhetsbyrå IRNA uttalanden från fyra
judehatare och Förintelseförnekare som stöder Ahmadinejad. Två av dessa verkar i Sverige.
– Risken är stor att det är den iranska ambassaden i Sverige som hittat både Israel Shamir och Ahmed Rami. Detta bevisar också att Sverige blivit en bas för antisemitiska åsikter och propaganda. Så länge den svenska regeringen inte tar frågan om antisemitism på allvar så kommer Sverige fortsätta att vara bland Ahmadinejads främsta supportrar, avslutar Fredrik Malm.
Blogginlägget som avslöjar den iranska ambassadens verksamhet finns på;
http://friairanvanner.blogspot.com/2005/12/ahmadinejad-sker-vnner-i-sverige.html
Länken från den iranska nyhetsbyrån IRNA som visar Ahmed Rami och Israel Shamirs hyllningar till president Ahmadinejad; http://www.irna.ir/en/news/view/line-22/0601048572152031.htm
söndag, januari 15, 2006
Ahmadinejad håller förintelsekonferans..
I slutet av december 2005 gjorde vi på den här bloggen en makaber upptäckt. Någon på den Iranska ambassaden i Sverige letade sökte efter svenska förintelseförnekare. Redan då misstänkte vi vad regimen sysslade med och idag blev det offentligt. Det Iranska utrikesdepartementet kommer i dagarna att arrangera en förintelsekonferans, där historierevisionister och förintelseförnekare ska diskutera om förintelsen ägde rum eller inte.
lördag, januari 14, 2006
SVD Brännpunkt: Var är Freivalds i Iranfrågan?
I torsdags beslutade EU:s topptrio Storbritannien, Tyskland och Frankrike att Irans kärnforskningsprogram, ska bli ett ärende för FN:s säkerhetsråd. USA har ställt sig bakom detta. Den iranska regimen har regerat starkt och hotar nu att bryta allt internationellt samarbete och strypa oljeproduktionen. Iran befinner sig i sitt allvarligaste skede sedan revolutionen 1979. Aldrig tidigare har världssamfundet varit mer enigt.
Det som är mindre glädjande är att EU:s tre mäktiga talar för hela unionen, medan den svenska regeringen duckar och lyser med sin frånvaro i debatten. Var är Laila Freivalds fördömanden mot Irans atomprogram? Om Iran fälls i säkerhetsrådet får det följder för diktaturen som är på jakt efter utländska investeringar. Teheranbörsen har fallit med över 20 procent sedan Mahmoud Ahmadinejad tog över presidentämbetet. Beslut om sanktioner kan innebära att regimen stärks. Men sanktioner i kombination med moraliskt och ekonomiskt stöd för den iranska oppositionen som söker regimskifte kan innebära ett slut för diktaturen.
Fler länder måste ställa sig bakom EU-trion och USA. Det handlar om enskilda länder som vågar stå upp för de mänskliga rättigheterna oavsett var de kränks. I stället för att skriva på investeringsskyddsavtal med Iran bör regeringen ansluta sig till de länder som verkar för ett regimskifte i landet.
MAKAN AFSHINNEJAD generalsekreterare, Liberala studenter, Majed Safaee, styrelseledamot, Liberala ungdomsförbundet
Det som är mindre glädjande är att EU:s tre mäktiga talar för hela unionen, medan den svenska regeringen duckar och lyser med sin frånvaro i debatten. Var är Laila Freivalds fördömanden mot Irans atomprogram? Om Iran fälls i säkerhetsrådet får det följder för diktaturen som är på jakt efter utländska investeringar. Teheranbörsen har fallit med över 20 procent sedan Mahmoud Ahmadinejad tog över presidentämbetet. Beslut om sanktioner kan innebära att regimen stärks. Men sanktioner i kombination med moraliskt och ekonomiskt stöd för den iranska oppositionen som söker regimskifte kan innebära ett slut för diktaturen.
Fler länder måste ställa sig bakom EU-trion och USA. Det handlar om enskilda länder som vågar stå upp för de mänskliga rättigheterna oavsett var de kränks. I stället för att skriva på investeringsskyddsavtal med Iran bör regeringen ansluta sig till de länder som verkar för ett regimskifte i landet.
MAKAN AFSHINNEJAD generalsekreterare, Liberala studenter, Majed Safaee, styrelseledamot, Liberala ungdomsförbundet
fredag, januari 13, 2006
Revolutionsgardet orolig över utvecklingen i Libanon och Syrien..
Den politiska delen i revolutionsgardet avslöjar i en hemlig intern rapport som läckt ut att man är orolig över utvecklingen i Libanon och Syrien och tror att detta även kan komma att påverka regimen i Iran på ett negativt sätt. I rapporten så står det bland annat: "...From a strategic standpoint any change or weakening within Syria, will undermine or defeat the Islamic Republic's calculations and access in the face of threats from the Zionist leadership. This very construct has taken place in Lebanon with gradual measures taken for change within the political formation, the transition of command and its upshot is that Hezbollah is being faced with having to accept results that is forced upon them..."
torsdag, januari 12, 2006
Som man bäddar får man ligga..
Storbritannien, Frankrike och Tyskland beslöt idag att ta de första stegen mot att kräva internationella sanktioner mot Iran på grund av regimens kärnvapenprogram. De tre EU-länderna som skött de misslyckade förhandlingarna med Iran kommer nu att begära ett extrainsatt möte i FN organet IAEA och där kräva att Irans fall skickas vidare till FNs säkerhetsråd. Detta beslut tvingades EU länderna att ta efter att regimen tidigare i veckan meddelat att man kommer att återuppta sitt urananrikningsprogram i staden Natanz.
Själv har jag väldigt svårt att tro att Internationella sanktioner kommer att påverka regimen. Ekonomiska sanktioner har Iran levt med sedan 1979 och dessutom så handlar det om en regim som en isolering från väst som en fjäder i hatten, något att vara stolt över. Samtidigt ska man också komma ihåg att Iran bortsett från oljan inte har några värdefulla exportvaror och oljan kommer regimen alltid att kunna sälja till länder som Ryssland, Kina, Indien, Syd Afrika oavsett sanktioner eller ej. Kanske till och med Sverige då Thomas Östros (s) mitt i EU-ländernas hot om sanktioner mot regimen valde att skriva på ett investeringsskyddsavtal med regimen.
Att vi är i den här situationen kan, enligt mig, skyllas på tafatta regeringar runt om i den demokratiska världen, ordspråket ”som man bäddar ……” passar väldigt bra nu.
Iran kärnvapen program är inget nytt, det är inget som kommit till under Ahamdinejads presidentskap utan något regimen utvecklat under många, många år. Samtidigt som omvärlden hyllade president Khatami och samtidigt som den demokratiska världen tyst såg på när regimen förtryckte och fängslade sina invånare så utvecklade regimen sitt kärnvapenprogram. Under en kort tidsperiod som varade till bara för något år sen hade västvärlden en möjlighet att förändra situationen i Iran och stödja en demokratisering.
Genom att helhjärtat stödja studentrörelsen och den opposition som fanns hade det varit möjligt få en demokratisk utveckling och ett land som inte eftersträvar kärnvapen, Israels utplåning eller terrorism. Men istället blundade man för övergreppen och gullade med regimen och när regimen brutalt slog ner all opposition så förlorade den demokratiska världen möjligheten att förändra Iran för en lång tid framöver.
Själv har jag väldigt svårt att tro att Internationella sanktioner kommer att påverka regimen. Ekonomiska sanktioner har Iran levt med sedan 1979 och dessutom så handlar det om en regim som en isolering från väst som en fjäder i hatten, något att vara stolt över. Samtidigt ska man också komma ihåg att Iran bortsett från oljan inte har några värdefulla exportvaror och oljan kommer regimen alltid att kunna sälja till länder som Ryssland, Kina, Indien, Syd Afrika oavsett sanktioner eller ej. Kanske till och med Sverige då Thomas Östros (s) mitt i EU-ländernas hot om sanktioner mot regimen valde att skriva på ett investeringsskyddsavtal med regimen.
Att vi är i den här situationen kan, enligt mig, skyllas på tafatta regeringar runt om i den demokratiska världen, ordspråket ”som man bäddar ……” passar väldigt bra nu.
Iran kärnvapen program är inget nytt, det är inget som kommit till under Ahamdinejads presidentskap utan något regimen utvecklat under många, många år. Samtidigt som omvärlden hyllade president Khatami och samtidigt som den demokratiska världen tyst såg på när regimen förtryckte och fängslade sina invånare så utvecklade regimen sitt kärnvapenprogram. Under en kort tidsperiod som varade till bara för något år sen hade västvärlden en möjlighet att förändra situationen i Iran och stödja en demokratisering.
Genom att helhjärtat stödja studentrörelsen och den opposition som fanns hade det varit möjligt få en demokratisk utveckling och ett land som inte eftersträvar kärnvapen, Israels utplåning eller terrorism. Men istället blundade man för övergreppen och gullade med regimen och när regimen brutalt slog ner all opposition så förlorade den demokratiska världen möjligheten att förändra Iran för en lång tid framöver.
Ännu en flygolycka...
Idag inträffade ännu en flygolycka där högtuppsatta officerare dog. Den här gången var det Revolutionsgardets överbefälhavare för armén och 10 andra som dog. Det här var den andra olyckan den här veckan där högtuppsatta revolutionsgardister dött. Än så länge har regimen inte uppgett vad orsaken till olyckorna kan ha varit.
onsdag, januari 11, 2006
Flygolyckan ingen olycka?
Nu börjar det komma teorier om att sabotage låg bakom den flygolycka som i måndags krävde livet på ett dussin högtuppsatta officerare i landets revolutionsgarde, däribland brigad generalen för revolutionsgardets markstyrkor, Brigad General Ahmad Kazemi. Officiellt har regimen skylt på dåligt väder, men samtidigt är olyckan märklig. Väderförhållandena var vid tiden för olyckan var inte så hårda att det skulle kunna vara en godtagbar orsak, det snöade lätt i området och var – 2.5 Grader. Olyckan är också märklig ur det synpunkt att det var den andra olyckan på mindre än en månad där högtuppsatta personer nära president Ahmadinejad omkommer. I mitten av december utsattes som vi kunde berätta Ahmadinejads bilkortege för ett attentat och där en av hans livvakter dog.
Regimen kan inte heller som tidigare skylla på att sanktionerna gjort att man inte kan köpa flygplansdelar och reparera sina plan. Flygplanet som i måndags kraschade var en Falcon 20E tillverkat av det franska bolaget Dassault Aviation som har en auktoriserad service center i Iran och ett plan som ska transportera så högt uppsatta personer inom regimen borde nog vara en av de mer säkraste och pålitligaste i landet.
Men att ett flertal högtuppsatta ledare inom revolutionsgardet med nära band till president Ahmadinejad dör just nu behöver inte bara vara ett sammanträffande. Ahmadinejads presidentskap har inte setts med gillande ögon hos en del väldigt mäktiga personer inom regimen, däribland den förre presidenten Rafsanjani.
Ahmadinejad själv var en högtuppsatt officer inom revolutionsgardet vars medlemmar under hans presidentskap kommit att få allt mer inflytande i Iran samtidigt som ledarskitet inom revolutionsgardet har förändrat radikalt åt det mer fundamentalistiska hållet. Ahmed Kazemi fick sin post av Irans ”andlige ledare” Khamenei efter en rekommendation av Ahmadinejad. Kazemi måste alltså ha varit en betydelsefull person för Ahmadinejad och en person som Ahmadinejad litade på. Därmed är hand och ett flertal andra högtuppsatta revolutionsgardisters död ett hårt slag mot Ahmadinejads starkaste fäste, revolutionsgardet.
Om det skulle stämma att flygolyckan egentligen inte är en flygolycka utan ett sabotage så betyder det att konflikterna inom regimen är på väg att nå samma nivåer som direkt efter revolutionen där en rad högtuppsatta personer dog i mystiska olyckor och attentat. Samt att någon har börjat utmana och utradera Ahmadinejads starkaste maktbas. Dessa konflikter är självklart oroande för regimen med tanke på dess kärnvapen och stormaktsambitioner.
Regimen kan inte heller som tidigare skylla på att sanktionerna gjort att man inte kan köpa flygplansdelar och reparera sina plan. Flygplanet som i måndags kraschade var en Falcon 20E tillverkat av det franska bolaget Dassault Aviation som har en auktoriserad service center i Iran och ett plan som ska transportera så högt uppsatta personer inom regimen borde nog vara en av de mer säkraste och pålitligaste i landet.
Men att ett flertal högtuppsatta ledare inom revolutionsgardet med nära band till president Ahmadinejad dör just nu behöver inte bara vara ett sammanträffande. Ahmadinejads presidentskap har inte setts med gillande ögon hos en del väldigt mäktiga personer inom regimen, däribland den förre presidenten Rafsanjani.
Ahmadinejad själv var en högtuppsatt officer inom revolutionsgardet vars medlemmar under hans presidentskap kommit att få allt mer inflytande i Iran samtidigt som ledarskitet inom revolutionsgardet har förändrat radikalt åt det mer fundamentalistiska hållet. Ahmed Kazemi fick sin post av Irans ”andlige ledare” Khamenei efter en rekommendation av Ahmadinejad. Kazemi måste alltså ha varit en betydelsefull person för Ahmadinejad och en person som Ahmadinejad litade på. Därmed är hand och ett flertal andra högtuppsatta revolutionsgardisters död ett hårt slag mot Ahmadinejads starkaste fäste, revolutionsgardet.
Om det skulle stämma att flygolyckan egentligen inte är en flygolycka utan ett sabotage så betyder det att konflikterna inom regimen är på väg att nå samma nivåer som direkt efter revolutionen där en rad högtuppsatta personer dog i mystiska olyckor och attentat. Samt att någon har börjat utmana och utradera Ahmadinejads starkaste maktbas. Dessa konflikter är självklart oroande för regimen med tanke på dess kärnvapen och stormaktsambitioner.
Iran inför FN:s säkerhetsråd?
På tisdagen meddelade Storbrittanien, Tyskland och Frankrike att man tillsammans med EU:s utrikestalesman kommer att diskutera huruvida det är nödvändigt eller inte att dra Iran inför FN:s säkerhetsråd. Iran meddelade att man efter två års återhållsamhet beslutat att återuppta forskningsarbetet på atomanläggningen i Natanz.
Går Irans ärende till FN:s säkerhetsråd och man mot alla odds blir fälld, blir det aktuellt för sanktioner.
Idag är Iranfrågan känsligare än någonsin. Den iranska regimen befinner sig i sitt allvarligaste skede sedan sin födelse.
Blickarna vänds mot Ryssland och Kina. Är man beredd att följa EU och USA:s linje i säkerhetsrådet? Tror knappast det.....
Går Irans ärende till FN:s säkerhetsråd och man mot alla odds blir fälld, blir det aktuellt för sanktioner.
Idag är Iranfrågan känsligare än någonsin. Den iranska regimen befinner sig i sitt allvarligaste skede sedan sin födelse.
Blickarna vänds mot Ryssland och Kina. Är man beredd att följa EU och USA:s linje i säkerhetsrådet? Tror knappast det.....
måndag, januari 09, 2006
National review: Michael Ledeen: om generationsskifte i mellanöstern
There's an old Chinese theory according to which the best way to understand historical events is not to reconstruct the sequence of "causes" by which the events were "produced," but rather to look at the unique characteristics of the moment in which the events occurred. I know there's an old Chinese theory for most anything, but this one has stayed with me ever since I first read about it in an essay by Carl Gustav Jung, and back in the Eighties it occurred to me that Pope John Paul II had understood its wisdom.
The pope once remarked that there were times when dramatic change was impossible, and at such moments anyone who tried to achieve it was like the fool beating his head against a stone wall. But there were other times when the acts of a single individual could change the world. He knew he was living at such a time, and he saw his mission as inspiring individuals to take those actions, and change the world for the better. That was one reason why his famous call, "be not afraid," was so right for those times, and why a handful of brave individuals famously changed the world.
This historical moment is not easy to understand, since we are in transition from a relatively stable world, dominated by a handful of major powers, to something we cannot yet define, since it is up to us to shape it. It seems clear, however, that there is a greater rapidity of change, accompanied — inevitably — by the passing of the leaders of the old order. This is particularly clear in the Middle East, where seven key figures have been struck down in the past six years: King Hussein of Jordan in February, 1999. King Hassan of Morocco in July of the same year. Syrian dictator Hafez al Assad in June of 2000. Yasser Arafat of the PLO in April, 2004. King Fahd of Saudi Arabia in May of last year. Ariel Sharon of Israel was incapacitated by a stroke in early January. And, according to Iranians I trust, Osama bin Laden finally departed this world in mid-December. The al Qaeda leader died of kidney failure and was buried in Iran, where he had spent most of his time since the destruction of al Qaeda in Afghanistan.
The Iranians who reported this note that this year's message in conjunction with the Muslim Haj came from his number two, Ayman al-Zawahiri, for the first time.
This remarkable tempo of change is not likely to diminish, as old and/or sick men are in key positions in several countries: Israel's Shimon Peres is 82. King Abdullah of Saudi Arabia is 82 (and his designated successor, Prince Sultan, is 81, and was recently operated for stomach cancer). Iran's Supreme Leader, Ali Khamenei, although probably in his sixties, is said to have serious liver cancer, and is not expected to survive the next year.
And, of course, the patient activities of the Grim Reaper are not the only source of revolutionary change in the region. Saddam was a relatively young man (mid-sixties) when he was toppled by Coalition forces; the deposed Taliban leaders were relatively young as well (Mullah Omar is barely 50); and the likes of Bashar Assad, the Iranian mullahs (Khamenei is probably in his early sixties), and even the legions of the Saudi royal family have to contend with mounting animus from the West, and mounting cries for freedom from their own people.
Much of the demographic component of rapid change comes from the enormous disparity between leaders and people. The wizened ayatollahs of Iran, like the gerontarchs of Saudi Arabia, seek to contain the passions of a population one or two generations younger, which is probably one reason why the mullahs turned to a youngster, the fanatical Mahmoud Ahmadinejad, to crush all potential opposition to the Islamic republic. Most Iranians, two thirds of whom are younger than 35, do not take kindly to the white beard and beturbaned tyrants who have banned Western music and just last week began speaking of segregating the sidewalks of the country by sex; males on one side, females on the other, even as they announced the execution of a woman who dared defend herself against a rapist.
In short, both demography and geopolitics make this an age of revolution, as President Bush seems to have understood. Rarely have there been so many opportunities for the advance of freedom, and rarely have the hard facts of life and death been so favorable to the spread of democratic revolution.
The architect of 9/11 and the creator of Palestinian terrorism are gone. The guiding lights of our terrorist enemies are sitting on cracking thrones, challenged by young men and women who look to us for support. Not just words, and, above all, not promises that the war against the terror masters will soon end with a premature abandonment of what was always a miserably limited battlefield. This should be our moment.
Faster. Please?
— Michael Ledeen, an NRO contributing editor, is most recently the author of The War Against the Terror Masters. He is resident scholar in the Freedom Chair at the American Enterprise Institute
The pope once remarked that there were times when dramatic change was impossible, and at such moments anyone who tried to achieve it was like the fool beating his head against a stone wall. But there were other times when the acts of a single individual could change the world. He knew he was living at such a time, and he saw his mission as inspiring individuals to take those actions, and change the world for the better. That was one reason why his famous call, "be not afraid," was so right for those times, and why a handful of brave individuals famously changed the world.
This historical moment is not easy to understand, since we are in transition from a relatively stable world, dominated by a handful of major powers, to something we cannot yet define, since it is up to us to shape it. It seems clear, however, that there is a greater rapidity of change, accompanied — inevitably — by the passing of the leaders of the old order. This is particularly clear in the Middle East, where seven key figures have been struck down in the past six years: King Hussein of Jordan in February, 1999. King Hassan of Morocco in July of the same year. Syrian dictator Hafez al Assad in June of 2000. Yasser Arafat of the PLO in April, 2004. King Fahd of Saudi Arabia in May of last year. Ariel Sharon of Israel was incapacitated by a stroke in early January. And, according to Iranians I trust, Osama bin Laden finally departed this world in mid-December. The al Qaeda leader died of kidney failure and was buried in Iran, where he had spent most of his time since the destruction of al Qaeda in Afghanistan.
The Iranians who reported this note that this year's message in conjunction with the Muslim Haj came from his number two, Ayman al-Zawahiri, for the first time.
This remarkable tempo of change is not likely to diminish, as old and/or sick men are in key positions in several countries: Israel's Shimon Peres is 82. King Abdullah of Saudi Arabia is 82 (and his designated successor, Prince Sultan, is 81, and was recently operated for stomach cancer). Iran's Supreme Leader, Ali Khamenei, although probably in his sixties, is said to have serious liver cancer, and is not expected to survive the next year.
And, of course, the patient activities of the Grim Reaper are not the only source of revolutionary change in the region. Saddam was a relatively young man (mid-sixties) when he was toppled by Coalition forces; the deposed Taliban leaders were relatively young as well (Mullah Omar is barely 50); and the likes of Bashar Assad, the Iranian mullahs (Khamenei is probably in his early sixties), and even the legions of the Saudi royal family have to contend with mounting animus from the West, and mounting cries for freedom from their own people.
Much of the demographic component of rapid change comes from the enormous disparity between leaders and people. The wizened ayatollahs of Iran, like the gerontarchs of Saudi Arabia, seek to contain the passions of a population one or two generations younger, which is probably one reason why the mullahs turned to a youngster, the fanatical Mahmoud Ahmadinejad, to crush all potential opposition to the Islamic republic. Most Iranians, two thirds of whom are younger than 35, do not take kindly to the white beard and beturbaned tyrants who have banned Western music and just last week began speaking of segregating the sidewalks of the country by sex; males on one side, females on the other, even as they announced the execution of a woman who dared defend herself against a rapist.
In short, both demography and geopolitics make this an age of revolution, as President Bush seems to have understood. Rarely have there been so many opportunities for the advance of freedom, and rarely have the hard facts of life and death been so favorable to the spread of democratic revolution.
The architect of 9/11 and the creator of Palestinian terrorism are gone. The guiding lights of our terrorist enemies are sitting on cracking thrones, challenged by young men and women who look to us for support. Not just words, and, above all, not promises that the war against the terror masters will soon end with a premature abandonment of what was always a miserably limited battlefield. This should be our moment.
Faster. Please?
— Michael Ledeen, an NRO contributing editor, is most recently the author of The War Against the Terror Masters. He is resident scholar in the Freedom Chair at the American Enterprise Institute
högt uppsatta generaler dör i flygolycka..
Under måndagen kraschade ett litet militär plan i nordvästra Iran, i kraschen dödades, General Kazemi, överbefälhavaren för revolutionärgardets marktrupper och ytterligare 12 andra högt uppsatta officerare. Enligt regimen var anledningen till olyckan dåligt väder. Kazemi fick posten i augusti av presidenten Ahmadinejad.
Revolutionsgardet är en militärorganisation som står skilt ifrån resten av statens försvarsmakt och allt sedan Ahmadinejad kom till makten har revolutionsgardet fått en allt mer dominerande ställning i landet.
.
Revolutionsgardet är en militärorganisation som står skilt ifrån resten av statens försvarsmakt och allt sedan Ahmadinejad kom till makten har revolutionsgardet fått en allt mer dominerande ställning i landet.
.
lördag, januari 07, 2006
Intressant och oroande läsning
Analysts watching Iran on a daily basis were not taken by surprise by the Islamic Regime not showing up at the International Atomic Energy Agency on January 05, 2006, since reports out of Tehran have for the past weeks been mentioning President Mahmoud Ahmadi-Nejad's office privately leaking to the Tehran newspapers that Iran already has four nuclear weapons obtained from the Ukraine.
Back in 1991/1992 three nuclear weapon devices the Mullahs had obtained from Kazakhstan were verified on ground in Iran and intelligence further estimates that Iran has totally between eight to 12 nuclear devices from the Soviet era. The press leaks pointed to Iran possibly not proceeding with negotiations, reassuring internal supporters and preparing to confront the West. The final decision to disdain the European meeting was apparently made with the sudden incapacitation of Israel's Ariel Sharon. Concurrently, Iran has suddenly moved a significant number of tanks toward its southern border near Basra, Iraq; has started repositioning naval assets and intercepts show military communications have become very atypical. Is Iran expecting an attack now that the more pragmatic Sharon is out of the picture or has U.S and Coalition information leaked to them of an impending strike to put an end to nuclear weapons falling into the hands of someone like Ahmadi-Nejad.
The new regime in Iran has certainly tried to provoke the USA and Israel beyond the point of endurance. Brigadier-General Mohammad Kossari, head of the Security Bureau of the IRGC has long stated, "Iran intends to become a superpower and will drive all foreign forces out of our region". What was previously sheer hyperbole now has a basis in serious executive policy and planning. Alternatively, is Iran planning to set up a reactive retaliation in the Middle East by the USA from an attack through surrogates like the Hezbollah? The huge one-day increase in fatalities in Iraq appears to be an effort to distract the Coalition Forces, while the Islamic Regime sets up its pieces on the war map. Part of this involves backing up an increasingly under pressure Syria and trying to take advantage of the power vacuum in Israel.
Palestinian confrontation at the Gaza border with Egyptian forces on January 4th, 2006, which drove the Egyptians back a good mile, allowed Iran supported and financed Hezbollah to bring in substantial quantities of high-end weaponry through the gap they had bulldozed in the concrete slab border. Iran, Syria and the Hezbollah can now create havoc in Israel. Either as a starter for a regional conflict or in retaliation for an Israeli strike on the Mullah's nuclear facilities. In addition, perhaps help ward off pressures by Saudi Arabia and Egypt on Syria that would not favor Iranian interests.
Working in Iran's favor is the disagreement between the Saudi desire for a Sunni take over in Syria and Egypt's decades of fighting the Moslem Brotherhood, who would enter the picture if the ruling Alawites of President Bashar al-Assad were overthrown. Cairo has been trying to lobby the French government to give al-Assad another chance despite the latter recently offering asylum to al-Assad's defecting deputy, Abdul Halim Khaddam, who can lay bare all Syria's secrets. Potentially including the location of WMDs that Syria accepted from Iraq both just prior and during U.S. and Coalition Forces invading. Plus, about stockpiles moved to the Beqa'a Valley in Lebanon in anticipation of the invasion and currently guarded by the Hezbollah.
Meanwhile, back home, Ahmadi-Nejad and his spiritual mentor Ayatollah Mesbah Yazdi – both fanatical adherents of the apocalyptic Hojatieh - which promotes Armageddon, pain, suffering, oppression and misery to entice their religious icon, the 12th Imam to return sooner - based on a sufficient quantity of all these for him to bother, now move into the next phase of their power grab. From the day after he was sworn in as President in mid-August, Ahmadi-Nejad has replaced every key position – down to mid and lower levels, with his military Islamic Revolutionary Guard Corp (IRGC) colleagues and their supporters. Despite a few hiccups with his crony choices of amazingly useless candidates for the position of Oil Minister and a couple of other posts, which the Majliss (parliament) refused to ratify, he now has his people deep inside all parts of the power structure. Interestingly enough, the rejection of one person as Oil Minister was because the former deputy minister of Defense was independently rich and therefore unacceptable. The story behind that story was that he had confiscated enormous tracts of property and goods, ostensibly for the benefit of the country, then kept it all himself.
The internecine struggle and fissure between the old guard Mullahs and the fundamental, neo-Islamic government of Ahmadi-Nejad has also reached boiling point with him and his mentor Ayatollah Mesbah Yazdi fanning the flames. Realizing that the new President controls most strings of government, on paper at least - and also the IRGC – as opposed to the less effective standing army, Mesbah Yazdi has approached the Council of Experts to elect him as Supreme Ruler to replace Ali Khamenei. Ironically, Mesbah Yazdi and the Iraqi born Minister of Justice, Ayatollah Hashemi Shahroodi, were the only two who supported designating Khamenei as a Grand Ayatollah, nobody else would, which was a prerequisite to his being elected Supreme Ruler to replace Khomeini. Incidentally, sabotaging the original Ayatollah whom Khomeini had previously selected as his religious heir.
Now Mesbah Yazdi has apparently recanted and asks the Council to elect him instead. (Khomeini found Mesbah Yazdi's lunatic fringe Hojatieh version of Islam so appalling he eventually drove it underground by refusing to acknowledge or support it). Should this power push succeed, Iran will not only have an incredibly strange President but also an even weirder new Supreme Ruler. As if all this were not enough, Western financial analysts have reluctantly come to accept and write about Iran's neo-Islamic leadership, with its propensity for death and destruction built into its philosophy, to potentially cause a melt down of the world economy. Iran has already threatened to stop oil shipments if Europe goes along with any referral to the UN Security Council and deals its oil in Euros rather than dollars.
Alan Peters Independent Analyst
Kvinnor attackerade i Iran...
Två kvinnliga studenter i tjugoårsåldern skadades idag svårt av medlemmar i den paramilitära gruppen Bassijs som slängde syra i ansiktet på de två kvinnorna. Anledningen till attacken var att de unga studenterna inte följde de strikta klädesregler som finns för kvinnor.
torsdag, januari 05, 2006
Regimen tror på spöken...
Idag “avslöjade” de statliga medierna i Iran att Saudiarabiens förre Kung Abdul-Aziz under ett möte bett den förre amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt att flytta Israel till Europa. Mötet skulle ha ägt rum 1954.
Under mötet ska kungen ha sagt; “The Jews must return to the lands they were driven out of and compensation must be paid to them by those who committed the crime and not those Arabs who were foreign spectators of this episode…What harm have the Arabs done to the Jews of Europe? The Christian Germans were those who took away their homes and lives, so let the Germans pay back for this”.
Ahmadinejad har också flera gånger citerat Kung Abdul-Aziz när han framfört sina krav på att Israel ska flyttas till Europa. Det finns dock ett litet problem med detta avslöjande, 1954 var både Abdul-Aziz och Franklin D. Roosevelt döda, de möttes 1934 och då fanns inte Israel och Abdul-Aziz kan då omöjligt ha krävt att staten Israel skulle flyttas till Europa.
Under mötet ska kungen ha sagt; “The Jews must return to the lands they were driven out of and compensation must be paid to them by those who committed the crime and not those Arabs who were foreign spectators of this episode…What harm have the Arabs done to the Jews of Europe? The Christian Germans were those who took away their homes and lives, so let the Germans pay back for this”.
Ahmadinejad har också flera gånger citerat Kung Abdul-Aziz när han framfört sina krav på att Israel ska flyttas till Europa. Det finns dock ett litet problem med detta avslöjande, 1954 var både Abdul-Aziz och Franklin D. Roosevelt döda, de möttes 1934 och då fanns inte Israel och Abdul-Aziz kan då omöjligt ha krävt att staten Israel skulle flyttas till Europa.
Turkiet säger nej till Ahmadinejad, men ja till USA och Storbrittanien...
Den Turkiska regeringen har tackat nej till ett besök av den Iranske presidenten Ahmadinejad och har meddelat regimen att man inte kan ta emot ett besök från presidenten. Samtidigt så meddelade den Turkiska regeringen att landet kommer att ta emot en rad officiella besök från USA och Storbritannien däribland högtuppsatta personer ur det Amerikanska flygvapnet. Den Turkiska regeringen har tidigare deklarerat att Iranska kärnvapen är oacceptabla.
Ahmadinejad uttalar sig om Sharon...
Den Iranske presidenten, Ahmadinejad, sa under ett möte med teologistudenter i staden Qom att den Israeliske premiärministern Ariel Sharon "förenats med sina förfäder och att fler skulle följa honom". Ahmadinejads uttalande om att Sharon är död kom samtidigt som rapporterna om att Sharon drabbats av en massiv stroke. Statliga medier har följt Sharon hälsa minutiöst och bland annat skrivit att Sharons död kommer att bringa ”stor glädje för alla muslimer”.
Under talet menade Ahmadinejad att Islam inte känner några geografiska hinder och nu är redo att styra världen. Ahmadinejad uppehöll sig också vid att shiiternas svar på Messias, den trettonde imamen, snart kommer att återuppstå och att muslimer runt om i världen måste förbereda sig inför det. Som ett tecken på Messias återkomst pekade Ahmadinejad på USA´s ”ockupation” av Afghanistan och Irak.
Under talet menade Ahmadinejad att Islam inte känner några geografiska hinder och nu är redo att styra världen. Ahmadinejad uppehöll sig också vid att shiiternas svar på Messias, den trettonde imamen, snart kommer att återuppstå och att muslimer runt om i världen måste förbereda sig inför det. Som ett tecken på Messias återkomst pekade Ahmadinejad på USA´s ”ockupation” av Afghanistan och Irak.
onsdag, januari 04, 2006
Iran näst mest förtryckt, bara Nordkorea är sämre…
Idag kom den amerikanska tankesmedjan Heritage Foundation med sin årliga ranking over världens ekonomier bedöms efter skattenivåer, skyddet för äganderätt och statlig inblandning i ekonomin. Som vanligt så återfinns Iran i botten av undersökningen och Irans ekonomi stämplas som ”repressed”.
Iran får det nästa sämsta betyget, bara Nordkorea är sämre, andra länder som får stämpeln ”repressed” är Nordkorea, Vitryssland och Turkmenistan.
Iran får det nästa sämsta betyget, bara Nordkorea är sämre, andra länder som får stämpeln ”repressed” är Nordkorea, Vitryssland och Turkmenistan.
Historierevisionister hyllar Ahmadinejad..
Idag rapporterade Iranska medier att Ahmadinejad får stöd av ”välrenomerade historiker” i sitt förnekande av förintelsen. Historierevisionisten Serge Thion citerades med att säga att Ahmadinejads förnekelse av förintelsen var korrekt och att hans uppmaning att flytta Israel till Europa var vettigt. Till dem som hyllat Ahmadinejad tillhör också författaren John Kamniski som inte bara gjort sig känd för att förnekelse av förintelsen utan som också menar att terrorattackerna vid 9/11 inte ägde rum i verkligheten. En annan galning föreslår att president Ahmadinejad anordnar en konferens i Iran i frågan och ger historierevisionister runt om i världen ett forum för att framföra sina åsikter.
Under den senaste tiden har statlig media allt mer försvarat och lyft fram Ahmadinejads förnekelse av förintelsen. Ahmadinejad utmålas som en sanningssägare och att det egentligen är västvärlden som förtrycker yttrandefriheten. Till det ska läggas att man utmålar förintelseförnekare och historierevisionister som förföljda i väst av den ”judiska staten” och ”judiska lobbyster”.
Under den senaste tiden har statlig media allt mer försvarat och lyft fram Ahmadinejads förnekelse av förintelsen. Ahmadinejad utmålas som en sanningssägare och att det egentligen är västvärlden som förtrycker yttrandefriheten. Till det ska läggas att man utmålar förintelseförnekare och historierevisionister som förföljda i väst av den ”judiska staten” och ”judiska lobbyster”.
tisdag, januari 03, 2006
Ahmadinejad: Muslimer runt om i världen stödjer Irans sak..
I ett tal inför parlamentet menade presidenten Ahmadinejad att hans uppmaning om ”Israels utplåning” och ifrågasättandet av förintelsen djupt påverkat muslimer runt om i världen. Ahmadinejad menar att han har lyckats väcka muslimer runt om i världen ur deras sömn genom sina uttalanden och att muslimer runt om i världen nu stödjer regimens sak.
Ahmadinejad har tidigare påstått att han har haft en plan med sina uttalanden, inför ett gäng studenter förra veckan sa Ahmadinejad:
“Some in Iran and abroad thought that we were making these speeches without a specific plan and policy, but we have been pursuing a specific strategy in this regard… The wave [that these speeches created] has a lot of supporters among young people in the Muslim world and it will continue to move forward”.
Ahmadinejad har tidigare påstått att han har haft en plan med sina uttalanden, inför ett gäng studenter förra veckan sa Ahmadinejad:
“Some in Iran and abroad thought that we were making these speeches without a specific plan and policy, but we have been pursuing a specific strategy in this regard… The wave [that these speeches created] has a lot of supporters among young people in the Muslim world and it will continue to move forward”.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)