Om relationerna mellan Sverige och Iran...

Det finns en del länder där första maj i år hade stor betydelse, ett sånt exempel är Iran. I år så trotsade tusentals människor regimen och gick ut på gator och torg och protesterade mot regimen och för demokrati och mänskliga rättigheter. I Teheran skanderade 20 000 demonstranter ”folkomröstning, folkomröstning, folkomröstning, det är vad vårt folk vill ha”, och krävde att det Iranska folket skulle få säga sitt om landets konstitution och mullornas styre. De demonstrerade mot verkliga orättvisor, med sina liv som insats.

Under april månad så pågick det stora demonstrationer i provinsen Khuzestan mot regimen. Enligt rapporter så greps runt 1000 personer, 500 skadades och 70 har dödats av regimen, varav flera avrättades på demonstrationsplatsen av revolutionsgardet. De flesta döda var mellan 18-22 år gamla. Senaste offret var en ung demonstrant som avrättades den andra maj, efter att ha dömts till döden för att ha ”agerat mot staten”.

En vecka efter demonstrationerna och tre dagar efter att Amnesty kommer ut med skarp kritik om att regimen arresterat och torterat 130 demokratikämpar så träffar Jämställdhetsminister Jens Orback Irans ambassadör Hassan Ghasghavi. Istället för att diskutera demokrati och istället för att kritisera regimens brutalitet, handlar samtalet dem i mellan istället om Ghasghavis förslag om att redigera svenska läroböcker för att lyfta fram framstående Iranska politiker och ekonomer. Detta alltså bara några dagar efter att ungdomar och demokratikämpar regelrätt avrättats på Irans gator av de styrkor som Gashghavi representerar. Det finns ingen som helst notering av att varken Laila Freivalds eller Jens Orback ska ha framfört någon form av offentlig kritik mot regimen eller till ambassadören.

Tvärtom så blomstrar just nu relationerna mellan mullorna i Iran och den svenska regeringen. Den Iranske ambassadören reser just nu runt i Sverige för att fika och äta middagar med ministrar, landshövdingar och universitetsrektorer, utan att vara rädd för att behöva möta någon som helst kritik för det förtryck som hans regim står för. I Linköping så bjöds ambassadören på hallonsaft och middag hos landshövding Björn Eriksson. För två veckor sen befann sig Ghashghavi på Borås universitet och återigen ingen kritik, ingen som frågade varför 18-åriga demonstranter som bara önskade demokrati var tvungna att dö.

Det verkar som om Sverige helt har gett upp den kritiska linjen mot regimen i Iran, för att istället gulla med regimen. Det verkar som om den svenska regeringen inte vågar göra det som Iranier gör med sitt liv som insats, att protestera mot regimen. Istället så diskuterar man innehållet i svenska skolböcker istället för de frågor som är viktiga för det Iranska folket, även för dem i exil, nämligen demokrati och frihet.