Den Kanadensiska regeringen försökte få Europeiska länder att arrestera regimens ökände åklagare Saeed Mortazavi när denne som gäst besökte Genève och deltog i invigningsceremonierna för FN´s nybildade råd för mänskliga rättigheter!
Kanadas utrikesminister Peter MacKay ska ha försökt få Mortazavi arresterad och anhållen i Frankfurt och utlämnad till Kanada, där han skulle åtalas för sin delaktighet på mordet på den Iransk-Kanadensiska journalisten Zahra Kazemi.
Nu lyckades inte Peter MacKay eftersom hans Europeiska kollegor var för upptagna med att leka goda värdar och oroa sig för framtida förhandlingar med regimen, men MacKay ska ändå ha en enorm eloge för sin insats. För nu är Mortazavi väl upplyst om hur långt, i alla fall en västerländsk regering, är villig att gå för att bestraffa honom för hans brott mot de mänskliga rättigheterna. Det kommer att ta en lång tid innan Mortazavi vågar sätta sin fot utanför Iran.
torsdag, juni 29, 2006
Revolutionsgardet får en allt större roll i Iran...
Revolutionsgardet tar en allt större roll i den Iranska politiken och ekonomin. Nyligen gick revolutionsgardet in i olja och gas branschen då man belönades med ett kontrakt för att bygga och utveckla en stor oljeplattform som regimen har i samarbete med Qatar. Projektet anses vara värt 2,09 miljarder dollar som kommer att gå till att stärka Revolutionsgardets krigskassa. För någon månad sen fick Revolutionsgardet också 1,31 miljarder dollar för att bygga en 900 kilometer lång pipeline i området.
Men det är inte bara i olja och gas sektorn som Ahmadinejad belönar Revolutionsgardet, förra veckan fick de ett kontrakt värt 2 miljarder dollar för att bygga och utveckla Tehrans tunnelbanesystem. Under sin tid som borgmästare gav Ahmadinejad ständigt nya utveckling och byggkontrakt till Revolutionsgardet och han belönades med presidentposten. Förmodligen stärks nu kassan för att kunna hjälpa Mesbah-Yazdi och Ahmed Jannati vinna valet till expertrådet senare i år.
Noter också att förr i tiden så gick nästan alla dessa stora kontrakt och order till företag och personer som på något sätt mutat eller ägdes av Rafsanjani. Min gissning är att Rafsanjani just nu känner sig oerhört trängd i Iran och snart kommer att försöka hitta ett sätt att komma utifrån Iran...
Men det är inte bara i olja och gas sektorn som Ahmadinejad belönar Revolutionsgardet, förra veckan fick de ett kontrakt värt 2 miljarder dollar för att bygga och utveckla Tehrans tunnelbanesystem. Under sin tid som borgmästare gav Ahmadinejad ständigt nya utveckling och byggkontrakt till Revolutionsgardet och han belönades med presidentposten. Förmodligen stärks nu kassan för att kunna hjälpa Mesbah-Yazdi och Ahmed Jannati vinna valet till expertrådet senare i år.
Noter också att förr i tiden så gick nästan alla dessa stora kontrakt och order till företag och personer som på något sätt mutat eller ägdes av Rafsanjani. Min gissning är att Rafsanjani just nu känner sig oerhört trängd i Iran och snart kommer att försöka hitta ett sätt att komma utifrån Iran...
480 regimkritiska demonstrationer i Iran under förra månaden..
Under den förra månaden hölls det 480 regimkritiska demonstrationer runt om i Iran. Studenter är fortfarande den mest kritiska och aktivaste gruppen med hela 136 demonstrationer. Den största var den 100 000 man starka demonstrationen som hölls i staden Tabriz. 9 personer uppges ha dödats i samband med demonstrationerna och flera hundra arresterade och skadade.
Tyskland viker sig för regimen...
Nu har den första europeiska landet gett vika för regimen. Det är Tyskland som nu kan tänka sig låta regimen anrika uran under övervakning av FN. Oj, FN, det låter tryggt! Det enligt Tysklands försvarsminister Franz Josef Jung. Inte helt oväntat får denna linje också stöd av Kina och Ryssland.
onsdag, juni 28, 2006
Regimen och oljan...
Regimen räknar med att tjäna runt 60 miljarder dollar på oljeexporten mellan mars 2006 – mars 2007. Det är en ökning med runt 10 miljarder dollar från förra året, enligt regimens oljeminister Kazem Vaziri-Hamaneh.
Regimen har också till skillnad från andra Gulf stater dragit ner på sin oljeexport, från 2,3 – 2,4 miljoner fat per dag till 2,25 miljoner fat. Däremot har man ökat produktionen till ca: 4,125 miljoner fat per dag. Iran är världens fjärdestörsta oljeproducent och tvåa i OPEC.
Samtidigt meddelade regimen att man inom kort kommer att införa ransoner på bensin, det på grund av att regimen måste importera enorma mängder bensin till skyhöga kostnader. Eftersom man saknar möjligheter att bearbeta oljan.
Regimen har också till skillnad från andra Gulf stater dragit ner på sin oljeexport, från 2,3 – 2,4 miljoner fat per dag till 2,25 miljoner fat. Däremot har man ökat produktionen till ca: 4,125 miljoner fat per dag. Iran är världens fjärdestörsta oljeproducent och tvåa i OPEC.
Samtidigt meddelade regimen att man inom kort kommer att införa ransoner på bensin, det på grund av att regimen måste importera enorma mängder bensin till skyhöga kostnader. Eftersom man saknar möjligheter att bearbeta oljan.
Fler hot från regimen..
Förra veckan hotade regimen att låta drogsmugglare få en frilejd genom Iran till Europa om inte FN godtar regimens ansökan på 500 miljoner dollar till bekämpning av droger. Den som leder regimen antidrogkampanj är Fada-Hossein Maleki och under en presskonferens förra veckan sa han att regimen just nu gör sitt bästa för att stoppa drogerna vid gränsen, men om regimen inte får de pengar som den ansökt om kommer man att ”omvärdera situationen”. Han fortsatte presskonferensen med att säga att Europa skulle ha mycket att förlora om regimen valde att byta taktik.
Förra året fick regimen 13 miljoner dollar och anslaget för 2006 kan komma att bli 22 miljoner, alltså långt ifrån de 500 miljoner som regimen kräver. Det är främst kampen mot det opium som väller över från Afghanistan som regimen oroar sig över. Samtidigt så beräknas över 2 miljoner Iranier vara beroende samtidigt som antalet HIV/Aids fall ökar i landet. Drogsmugglare riskerar avrättning, långa fängelsestraff och prygelstraff.
Förra året fick regimen 13 miljoner dollar och anslaget för 2006 kan komma att bli 22 miljoner, alltså långt ifrån de 500 miljoner som regimen kräver. Det är främst kampen mot det opium som väller över från Afghanistan som regimen oroar sig över. Samtidigt så beräknas över 2 miljoner Iranier vara beroende samtidigt som antalet HIV/Aids fall ökar i landet. Drogsmugglare riskerar avrättning, långa fängelsestraff och prygelstraff.
Khamenei tar ett hårdare grepp om utrikespolitiken..
Idag bitchslapade Irans ”andlige ledare” och übermulla, Khamenei, den före detta presidenten Rafsanjani och den nuvarande presidenten Ahmadinejad. Det gjorde han offentligt och genom att utse ett nytt råd som ska ta hand om relationer med andra länder, som ordförande tillsatte han Kamal Kharrazi. Detta nya råd ska enligt Khamenei fylla upp den lucka som finns när det kommer till regimens utrikespolitiska relationer.
Enligt Khamenei så tycker han att den Iranska utrikespolitiken under lång tid saknat strategi och brustit i implementeringen. Utrikespolitiken i Iran (innan det här rådet bildades) sattes ihop av Rafsanjanis organ (The Expediency Council), godkändes av Khamenei och skulle implementeras av presidenten och utrikesministern.
Detta innebar att Khamenei satt i knäna på rivalerna Ahmadinejad och Rafsanjani samtidigt så ledde det här till en stor förvirring och ledde oftast till att presidenterna och Rafsanjani tog sig större friheter än vad Khamenei ville ge dem. Med det här rådet vill Khamenei knyta utrikespolitiken närmare sig själv och längre bort från Ahmadinejad och Rafsanjani. Nu får han också kontroll över implementeringen och strategin.
Rådet självt får dock ingen större beslutandemakt, utan alla beslut och strategier ska godkännas av och presenteras för Khamenei. Detta får nog inte heller någon större effekt på regimens atomprogram och det diplomatiska spelet kring det eftersom atomprogrammet och förhandlingar redan ligger på regimens ”säkerhetsråd” som redan idag får sina order direkt från Khamenei. Men det nya rådet får komma med förslag till Khamenei.
Rafsanjani och Khamenei har befunnit sig i en bitter maktkamp under de senaste 16 åren.
Rådet har en mandatperiod på femår och består utav;
Ordförande:
Kamal Kharrazi, utrikesminister under president Mohammad Khatami och även Irans representant i FN mellan 1989 till 1997. Kharrazi har också massmedial erfarenhet, eftersom hans bossade över regimens nyhetsbyrå IRNA mellan 1980-1989. Han tillhörde också regimens innersta cirkel under Iran-Irak kriget,
Ledamöter:
Ali Akbar Velayati, konservativ parlamentsledamot samt en av de mäktigaste parlamentsledamöterna. Är den som suttit längst som utrikesminister, 16 år mellan 1981-1997. Alltså utrikesminister åt både Khamenei och Rafsanjani. Avböjde sin kandidatur till presidentvalet för att stödja Rafsanjani.
Ali Shamkhani, amiral och försvarsminister under Khatami. Har starka band till revolutionsgardet och Ahmadinejad.
Mohammad Shariatmadari är en före detta handelsminister samt Mohammad Hossein Taromi som är ordförande för ”Tehrans Centre for Contemporary historic studies”.
Enligt Khamenei så tycker han att den Iranska utrikespolitiken under lång tid saknat strategi och brustit i implementeringen. Utrikespolitiken i Iran (innan det här rådet bildades) sattes ihop av Rafsanjanis organ (The Expediency Council), godkändes av Khamenei och skulle implementeras av presidenten och utrikesministern.
Detta innebar att Khamenei satt i knäna på rivalerna Ahmadinejad och Rafsanjani samtidigt så ledde det här till en stor förvirring och ledde oftast till att presidenterna och Rafsanjani tog sig större friheter än vad Khamenei ville ge dem. Med det här rådet vill Khamenei knyta utrikespolitiken närmare sig själv och längre bort från Ahmadinejad och Rafsanjani. Nu får han också kontroll över implementeringen och strategin.
Rådet självt får dock ingen större beslutandemakt, utan alla beslut och strategier ska godkännas av och presenteras för Khamenei. Detta får nog inte heller någon större effekt på regimens atomprogram och det diplomatiska spelet kring det eftersom atomprogrammet och förhandlingar redan ligger på regimens ”säkerhetsråd” som redan idag får sina order direkt från Khamenei. Men det nya rådet får komma med förslag till Khamenei.
Rafsanjani och Khamenei har befunnit sig i en bitter maktkamp under de senaste 16 åren.
Rådet har en mandatperiod på femår och består utav;
Ordförande:
Kamal Kharrazi, utrikesminister under president Mohammad Khatami och även Irans representant i FN mellan 1989 till 1997. Kharrazi har också massmedial erfarenhet, eftersom hans bossade över regimens nyhetsbyrå IRNA mellan 1980-1989. Han tillhörde också regimens innersta cirkel under Iran-Irak kriget,
Ledamöter:
Ali Akbar Velayati, konservativ parlamentsledamot samt en av de mäktigaste parlamentsledamöterna. Är den som suttit längst som utrikesminister, 16 år mellan 1981-1997. Alltså utrikesminister åt både Khamenei och Rafsanjani. Avböjde sin kandidatur till presidentvalet för att stödja Rafsanjani.
Ali Shamkhani, amiral och försvarsminister under Khatami. Har starka band till revolutionsgardet och Ahmadinejad.
Mohammad Shariatmadari är en före detta handelsminister samt Mohammad Hossein Taromi som är ordförande för ”Tehrans Centre for Contemporary historic studies”.
Regimen skapar en ny generation av missiler..
Försvarsministern Mostafa Mohammad Najjar meddelade under tisdagen att Iran nu är självförsörjande när det kommer till byggandet av en ny generation av missiler mot bepansrade fordon. Najjar sa också att Iran nu tillhör en av de sex länder som har tillgång till ett liknande vapen.
Samtidigt befinner sig utrikesminister Manouchehr Mottaki i New York för att delta i FNs konferens mot handeldvapen. Där ska han hålla ett tal där han ska fördöma handeldvapen och dess roll i ”utländska makters intervention i Iranska affärer”.
Samtidigt befinner sig utrikesminister Manouchehr Mottaki i New York för att delta i FNs konferens mot handeldvapen. Där ska han hålla ett tal där han ska fördöma handeldvapen och dess roll i ”utländska makters intervention i Iranska affärer”.
måndag, juni 26, 2006
Regimen håller "förintelseförnekar" konferens i November..
Nu är det tydligen klart, regimen kommer att hålla sitt “förintelseförnekar” konferens under novembermånad, det enligt en talesman för det Iranska utrikesdepartementet.
Regimen har ännu inte sagt vilka den kommer att bjuda in, men namn som David Duke, Israel Shamir och Ahmed Rami finns säkerligen med.
Vi vill också påminna om den här bloggposten, när regimens män på ambassaden i Stockholm tidigare i år letade efter svenska förintelseförnekare.
Regimen har ännu inte sagt vilka den kommer att bjuda in, men namn som David Duke, Israel Shamir och Ahmed Rami finns säkerligen med.
Vi vill också påminna om den här bloggposten, när regimens män på ambassaden i Stockholm tidigare i år letade efter svenska förintelseförnekare.
Regimen går hårt åt studenterna..
Regimen verkar ta allt hårdare tag mot studenter i Iran, efter de senaste veckornas demonstrationer har regimen gått allt hårdare mot studenterna. Nu har regimen arresterat studentaktivisterna Abed Tavanche och Yashar Ghajar, dessa sitter fängslade på Evin fängelset. Även sju studenter från Shahid Rajai Universitetet har kallats till universitetens disciplinära kommitté för sitt politiska arbete.
Regimen har också ”pensionerat” 40 professorer och lärare från Tehran University som varit platsen för de största och flesta av de regimkritiska demonstrationerna. Ett av Ahmadinejads första utnämningar var att utnämna ayatolla Abbas Ali Ameed-Zanjani till rektor för Teheran University med uppgiften att rensa upp ”icke-islamiska element” inom skolan.
Inte nog med att de 40 professorerna avskedats så hotades professorerna av Ameed-Zanjani med orden; ”att bli pensionerad i den Iranska kulturen är som att dö en förtidig död”. De 40 professorerna ska enligt regimen vara enkla att ersätta.
Regimen har också ”pensionerat” 40 professorer och lärare från Tehran University som varit platsen för de största och flesta av de regimkritiska demonstrationerna. Ett av Ahmadinejads första utnämningar var att utnämna ayatolla Abbas Ali Ameed-Zanjani till rektor för Teheran University med uppgiften att rensa upp ”icke-islamiska element” inom skolan.
Inte nog med att de 40 professorerna avskedats så hotades professorerna av Ameed-Zanjani med orden; ”att bli pensionerad i den Iranska kulturen är som att dö en förtidig död”. De 40 professorerna ska enligt regimen vara enkla att ersätta.
söndag, juni 25, 2006
The Wallstreet Journal: Burning Oil
Iran's new president, Mahmoud Ahmadinejad, has grabbed the world's attention with his bombast over Tehran's nuclear program and saber rattling against Israel. At home, however, the president's popularity is soaring thanks to another reason: his enthusiastic embrace of economic populism.
In recent weeks, he has proposed a $4 billion national school-renovation program and has raised not only salaries for workers in Iran's vast, government-controlled industrial sector but also the minimum wage for everyone else. He doubled government grants for newlyweds and forced banks to lower interest rates by several percentage points.
Mr. Ahmadinejad is emerging as an Iranian version of Venezuela's Hugo Chávez: a pugnacious politician, buoyed by oil money, whose anti-elite message and defiance of the West is causing his popularity to soar. Mr. Ahmadinejad isn't nearly as powerful as Iran's Supreme Leader, Ayatollah Ali Khamenei. But his policies, which interrupt Iran's tentative stabs at economic liberalization, have helped him wield more influence than many thought possible for an Iranian president.
The president's rapidly rising spending also poses a serious threat to the Iranian economy. Many people in the country fear in particular that Mr. Ahmadinejad could be stoking runaway inflation. Moreover, he has created soaring expectations, particularly among Iran's agricultural and working poor, that could be hard to meet.
"It's dangerous," says Ali Naghi Khamoushi, president of the Iran Chamber of Commerce, Industries and Mines. "There's a lot of money coming in, and if it isn't managed well, we'll face a lot of problems."
In the late 1990s, under a series of reform-minded governments, Iran tried to emerge from the economic and political isolation that followed the Islamic revolution and eight years of war with Iraq. In 2001, the government adopted a 20-year plan to boost imports and exports by lowering trade barriers. The ultimate goal was to join the World Trade Organization.
One key to that plan was diversifying an economy heavily dependent on oil revenues. That means implementing a long list of free-market recommendations, including freeing up labor markets and phasing out subsidies. Mr. Ahmadinejad's policies are rapidly reversing that tentative economic liberalization. In addition to his spending plans, his government has spurned foreign investment and recently raised tariffs on mobile-phone handsets by 60%. Another plan: doling out shares -- he calls them "Justice Shares" -- of government-controlled companies to the poor.
In Ghavart, a conservative, working-class town of 9,000 near the Jey industrial center, Mr. Ahmadinejad's pay raises and subsidies have provided relief -- for some. Hamid Kachoui, a grocer, says he's noticed customers buying extra chicken or meat recently."It's much better. People don't have to scrape by," said Mr. Kachoui, 18 years old, standing by a storefront stall packed with rice, bread and other staples. Many food basics are heavily subsidized by Iran's government, using oil money to bridge the gap with international market prices.
Mr. Kachoui credits the improvement to Mr. Ahmadinejad, whom he says nearly everyone in the village supported in last year's election. "With President Ahmadinejad, things will get much better," he says.
Down the road in Jey's industrial center, private biscuit maker Esfahan Farkhondeh Co. has been thrown into a crisis. Last year, the 14-year-old company produced 6,500 tons of biscuits, the kind served with tea and coffee at almost every social gathering in Iran. A few months ago, new laws pushed up the minimum salary for most of the industrial bakery's workers by nearly 50%. The others got 22% raises, according to Mohammed Reza Vaez Shoushtari, an owner and manager.
Meanwhile, the government lowered subsidies on sugar and flour bought by industrial bakers, a nod to Iran's designs on joining the WTO. "Biscuits are not a necessity for people," says Mr. Shoushtari, suggesting a reason why his industry was singled out. The government left subsidies for retail consumers unchanged.
The decision pushed up the price of the two main ingredients in the company's biscuits. The company's bank tightened loan requirements after government-mandated interest-rate cuts and now won't extend additional money to keep the company operating.Pinched, the biscuit concern informed buyers it would raise prices by 15%. They immediately cancelled about 80% of their orders, Mr. Shoushtari says. He figured most were delaying purchases to see if the government will reverse its decision on the subsidies. Without the ability to fire workers, he plans to wait, hoping the business climate stabilizes."When the president changes, the country always becomes a bit chaotic," he says.
For the year that ended March, 2006, Iran is projected to have earned about $49 billion selling oil and natural gas, more than double its take of four years ago, primarily because of rising prices. Much of the president's spending is coming from Iran's Oil Stabilization Fund, which is supposed to pay for long-term infrastructure projects or to buoy the country if oil revenues falter. Iran has dipped into the fund almost every year to fill holes in the government budget. Last year, it spent $7.7 billion from the fund, much of it for government subsidies on basic products, from wheat to gasoline.
All these steps carry the same basic risk: Even with oil revenues running at record levels, the government probably can't afford to pay for all of its initiatives. And Iran's economy may not be able to handle all this oil cash without pushing the country's double-digit inflation even higher."He's making a lot of promises that are going to be difficult for him to keep," says Siamak Namazi, a Tehran business consultant. Still, he says, Mr. Ahmadinejad is "getting a cushion. A lot of his plans that would be disastrous are being patched over with the oil money."Iran's economy has grown by more than 5% in each of past three years, mostly on the back of the rising oil revenues. But Iran's official unemployment rate, which was 10% in 2005, remains unchanged as hundreds of thousands of young people flood the labor market every year. Its total population is almost 70 million. Some economists believe the actual unemployment rate could be more than 20%.
Inflation has also been a persistent problem, running at 15% last year, according to the government. With construction booming across the Persian Gulf, supplies of nearly everything needed for building are short and prices are soaring. It's far from clear that Iran's tiny private sector can direct enough of the oil cash into productive investments to avoid a burst of inflation.
The economy is struggling with competition from low-wage countries such as China, and the looming threat of organized international sanctions is taking a toll, particularly on businesses outside the petroleum sector.
Mr. Ahmadinejad, the former mayor of Tehran, came out of nowhere to win Iran's tightly controlled presidential elections last June. He parlayed a reputation for humble piety and hard work into a stunning runoff victory over a better-known candidate, former president and longtime power broker Hashemi Rafsanjani.
Mr. Ahmadinejad positioned himself as the candidate of the people against a rich and corrupt elite. One campaign ad featured a tour of the opulent mansion belonging to the previous mayor of Tehran, followed by a view of Mr. Ahmadinejad's modest home in a middle-class suburb. Asked whether they have a pool, Mr. Ahmadinejad's son simply points to a backyard too small for one. "See for yourself," he says. "Where's the sauna?" the interviewer asks. The son just shrugs.
Few things appealed more to Iranian voters, especially the working poor, than Mr. Ahmadinejad's promise to "put the oil revenue on the dinner table of every Iranian." Since being elected, he's made frequent trips to Iranian provinces -- political barnstorming previously unheard of in Iran's aloof theocracy. He encourages supporters to write with their requests and has promised funds for thousands of local projects.
His message is giving the Iranian government a boost of desperately needed popularity during a critical period of international tensions, in particular over the country's commitment to developing its nuclear capabilities. In a recent speech to the nation, Iran's Supreme Leader, Ayatollah Khamenei, compared Mr. Ahmadinejad's popularity to President Bush's low poll numbers.
Indeed, Mr. Ahmadinejad's standing among the poor and working class has allowed him to challenge domestic foes, including many in the clerical establishment, throwing Iran's political establishment off balance in ways few expected. With 17-hour workdays and a reputation for rectitude, Mr. Ahmadinejad has refashioned a post with few formal powers. The parliament, more representative of Iran's conservative establishment, has tried to parry Mr. Ahmadinejad's activism, rejecting three of his candidates for oil minister as well as nominees for other important economic portfolios.But he's stunned Tehran's political elite by winning many battles.
He has replaced several senior clergymen in the Ministry of Culture with non-clerical allies, apparently with the blessing of the Ayatollah Khamenei, a senior cleric himself. While less important than the Supreme Leader, Iran's president holds considerable influence over economic and social policies through his ability to nominate the heads of government ministries. He also appoints the head of the central bank.
To outsiders trying to penetrate Iran's opaque political system, it's still unclear whether the president remains under the control of the clerical establishment or whether this is a genuine bid for power."Everybody's too busy just trying to catch up with him," says Nasser Hadian, a political science professor at Tehran University and childhood schoolmate of Mr. Ahmadinejad. Although he disagrees with many of the president's policies, he grudgingly admires the way he has shaken up Iran's political culture. "He's challenging the entire spectrum of society, from the super-secular to the super-religious."Thanks to generous subsidies, Iranian consumers pay some of the lowest prices in the world for gasoline, filling up for about 40 cents a gallon. Despite being the world's fourth-largest producer of crude oil, the country lacks enough oil refineries to supply itself with fuel, forcing it to import almost half its gasoline. When prices rose last year, the government withdrew $2.9 billion from the oil fund to cover the increased cost.
A looming battle over those subsidies typifies Mr. Ahmadinejad's coming dilemma. In the fall, as part of its WTO obligations, the government plans to limit the amount of subsidized gasoline consumers can buy. Above that level, consumers will have to pay higher prices. That will raise the cost of living for Mr. Ahmadinejad's constituents by pushing up prices of nearly everything else in Iran's gas-guzzling economy. The government is already talking about dipping into the oil fund to continue financing the subsidies.The president hasn't taken a clear public stand on the subsidy-reduction plan, which would be a blow to Iranians such as Jamshid Gerami, 47, who was recently filling his tank at a Tehran gas station while 50 other cars waited in line behind him. "We're already paying more than we should have to," he said.
In Jey, an industrial zone in central Iran, Isfandiar Arab Jafaari, a 32-year-old truck driver, says he's hopeful about the future, even though he hasn't yet benefited from the president's plans. Mr. Ahmadinejad is the first leader "who's really concerned about the poor and about families in Iran," says Mr. Jafaari, who was on his way to deliver a shipment of biscuits.
Meanwhile, Mr. Jafaari's economic indicators are going in the wrong direction. The driver says he was a shepherd until seven years ago, when rising feed costs forced him to sell his 500 sheep. Now he supports his wife and two children driving goods, although he can't afford to insure his truck.Earlier this year, he paid the equivalent of a month's income to buy two new tires. Last year, he replaced the other two at the cost of just half a month's income.
In recent weeks, he has proposed a $4 billion national school-renovation program and has raised not only salaries for workers in Iran's vast, government-controlled industrial sector but also the minimum wage for everyone else. He doubled government grants for newlyweds and forced banks to lower interest rates by several percentage points.
Mr. Ahmadinejad is emerging as an Iranian version of Venezuela's Hugo Chávez: a pugnacious politician, buoyed by oil money, whose anti-elite message and defiance of the West is causing his popularity to soar. Mr. Ahmadinejad isn't nearly as powerful as Iran's Supreme Leader, Ayatollah Ali Khamenei. But his policies, which interrupt Iran's tentative stabs at economic liberalization, have helped him wield more influence than many thought possible for an Iranian president.
The president's rapidly rising spending also poses a serious threat to the Iranian economy. Many people in the country fear in particular that Mr. Ahmadinejad could be stoking runaway inflation. Moreover, he has created soaring expectations, particularly among Iran's agricultural and working poor, that could be hard to meet.
"It's dangerous," says Ali Naghi Khamoushi, president of the Iran Chamber of Commerce, Industries and Mines. "There's a lot of money coming in, and if it isn't managed well, we'll face a lot of problems."
In the late 1990s, under a series of reform-minded governments, Iran tried to emerge from the economic and political isolation that followed the Islamic revolution and eight years of war with Iraq. In 2001, the government adopted a 20-year plan to boost imports and exports by lowering trade barriers. The ultimate goal was to join the World Trade Organization.
One key to that plan was diversifying an economy heavily dependent on oil revenues. That means implementing a long list of free-market recommendations, including freeing up labor markets and phasing out subsidies. Mr. Ahmadinejad's policies are rapidly reversing that tentative economic liberalization. In addition to his spending plans, his government has spurned foreign investment and recently raised tariffs on mobile-phone handsets by 60%. Another plan: doling out shares -- he calls them "Justice Shares" -- of government-controlled companies to the poor.
In Ghavart, a conservative, working-class town of 9,000 near the Jey industrial center, Mr. Ahmadinejad's pay raises and subsidies have provided relief -- for some. Hamid Kachoui, a grocer, says he's noticed customers buying extra chicken or meat recently."It's much better. People don't have to scrape by," said Mr. Kachoui, 18 years old, standing by a storefront stall packed with rice, bread and other staples. Many food basics are heavily subsidized by Iran's government, using oil money to bridge the gap with international market prices.
Mr. Kachoui credits the improvement to Mr. Ahmadinejad, whom he says nearly everyone in the village supported in last year's election. "With President Ahmadinejad, things will get much better," he says.
Down the road in Jey's industrial center, private biscuit maker Esfahan Farkhondeh Co. has been thrown into a crisis. Last year, the 14-year-old company produced 6,500 tons of biscuits, the kind served with tea and coffee at almost every social gathering in Iran. A few months ago, new laws pushed up the minimum salary for most of the industrial bakery's workers by nearly 50%. The others got 22% raises, according to Mohammed Reza Vaez Shoushtari, an owner and manager.
Meanwhile, the government lowered subsidies on sugar and flour bought by industrial bakers, a nod to Iran's designs on joining the WTO. "Biscuits are not a necessity for people," says Mr. Shoushtari, suggesting a reason why his industry was singled out. The government left subsidies for retail consumers unchanged.
The decision pushed up the price of the two main ingredients in the company's biscuits. The company's bank tightened loan requirements after government-mandated interest-rate cuts and now won't extend additional money to keep the company operating.Pinched, the biscuit concern informed buyers it would raise prices by 15%. They immediately cancelled about 80% of their orders, Mr. Shoushtari says. He figured most were delaying purchases to see if the government will reverse its decision on the subsidies. Without the ability to fire workers, he plans to wait, hoping the business climate stabilizes."When the president changes, the country always becomes a bit chaotic," he says.
For the year that ended March, 2006, Iran is projected to have earned about $49 billion selling oil and natural gas, more than double its take of four years ago, primarily because of rising prices. Much of the president's spending is coming from Iran's Oil Stabilization Fund, which is supposed to pay for long-term infrastructure projects or to buoy the country if oil revenues falter. Iran has dipped into the fund almost every year to fill holes in the government budget. Last year, it spent $7.7 billion from the fund, much of it for government subsidies on basic products, from wheat to gasoline.
All these steps carry the same basic risk: Even with oil revenues running at record levels, the government probably can't afford to pay for all of its initiatives. And Iran's economy may not be able to handle all this oil cash without pushing the country's double-digit inflation even higher."He's making a lot of promises that are going to be difficult for him to keep," says Siamak Namazi, a Tehran business consultant. Still, he says, Mr. Ahmadinejad is "getting a cushion. A lot of his plans that would be disastrous are being patched over with the oil money."Iran's economy has grown by more than 5% in each of past three years, mostly on the back of the rising oil revenues. But Iran's official unemployment rate, which was 10% in 2005, remains unchanged as hundreds of thousands of young people flood the labor market every year. Its total population is almost 70 million. Some economists believe the actual unemployment rate could be more than 20%.
Inflation has also been a persistent problem, running at 15% last year, according to the government. With construction booming across the Persian Gulf, supplies of nearly everything needed for building are short and prices are soaring. It's far from clear that Iran's tiny private sector can direct enough of the oil cash into productive investments to avoid a burst of inflation.
The economy is struggling with competition from low-wage countries such as China, and the looming threat of organized international sanctions is taking a toll, particularly on businesses outside the petroleum sector.
Mr. Ahmadinejad, the former mayor of Tehran, came out of nowhere to win Iran's tightly controlled presidential elections last June. He parlayed a reputation for humble piety and hard work into a stunning runoff victory over a better-known candidate, former president and longtime power broker Hashemi Rafsanjani.
Mr. Ahmadinejad positioned himself as the candidate of the people against a rich and corrupt elite. One campaign ad featured a tour of the opulent mansion belonging to the previous mayor of Tehran, followed by a view of Mr. Ahmadinejad's modest home in a middle-class suburb. Asked whether they have a pool, Mr. Ahmadinejad's son simply points to a backyard too small for one. "See for yourself," he says. "Where's the sauna?" the interviewer asks. The son just shrugs.
Few things appealed more to Iranian voters, especially the working poor, than Mr. Ahmadinejad's promise to "put the oil revenue on the dinner table of every Iranian." Since being elected, he's made frequent trips to Iranian provinces -- political barnstorming previously unheard of in Iran's aloof theocracy. He encourages supporters to write with their requests and has promised funds for thousands of local projects.
His message is giving the Iranian government a boost of desperately needed popularity during a critical period of international tensions, in particular over the country's commitment to developing its nuclear capabilities. In a recent speech to the nation, Iran's Supreme Leader, Ayatollah Khamenei, compared Mr. Ahmadinejad's popularity to President Bush's low poll numbers.
Indeed, Mr. Ahmadinejad's standing among the poor and working class has allowed him to challenge domestic foes, including many in the clerical establishment, throwing Iran's political establishment off balance in ways few expected. With 17-hour workdays and a reputation for rectitude, Mr. Ahmadinejad has refashioned a post with few formal powers. The parliament, more representative of Iran's conservative establishment, has tried to parry Mr. Ahmadinejad's activism, rejecting three of his candidates for oil minister as well as nominees for other important economic portfolios.But he's stunned Tehran's political elite by winning many battles.
He has replaced several senior clergymen in the Ministry of Culture with non-clerical allies, apparently with the blessing of the Ayatollah Khamenei, a senior cleric himself. While less important than the Supreme Leader, Iran's president holds considerable influence over economic and social policies through his ability to nominate the heads of government ministries. He also appoints the head of the central bank.
To outsiders trying to penetrate Iran's opaque political system, it's still unclear whether the president remains under the control of the clerical establishment or whether this is a genuine bid for power."Everybody's too busy just trying to catch up with him," says Nasser Hadian, a political science professor at Tehran University and childhood schoolmate of Mr. Ahmadinejad. Although he disagrees with many of the president's policies, he grudgingly admires the way he has shaken up Iran's political culture. "He's challenging the entire spectrum of society, from the super-secular to the super-religious."Thanks to generous subsidies, Iranian consumers pay some of the lowest prices in the world for gasoline, filling up for about 40 cents a gallon. Despite being the world's fourth-largest producer of crude oil, the country lacks enough oil refineries to supply itself with fuel, forcing it to import almost half its gasoline. When prices rose last year, the government withdrew $2.9 billion from the oil fund to cover the increased cost.
A looming battle over those subsidies typifies Mr. Ahmadinejad's coming dilemma. In the fall, as part of its WTO obligations, the government plans to limit the amount of subsidized gasoline consumers can buy. Above that level, consumers will have to pay higher prices. That will raise the cost of living for Mr. Ahmadinejad's constituents by pushing up prices of nearly everything else in Iran's gas-guzzling economy. The government is already talking about dipping into the oil fund to continue financing the subsidies.The president hasn't taken a clear public stand on the subsidy-reduction plan, which would be a blow to Iranians such as Jamshid Gerami, 47, who was recently filling his tank at a Tehran gas station while 50 other cars waited in line behind him. "We're already paying more than we should have to," he said.
In Jey, an industrial zone in central Iran, Isfandiar Arab Jafaari, a 32-year-old truck driver, says he's hopeful about the future, even though he hasn't yet benefited from the president's plans. Mr. Ahmadinejad is the first leader "who's really concerned about the poor and about families in Iran," says Mr. Jafaari, who was on his way to deliver a shipment of biscuits.
Meanwhile, Mr. Jafaari's economic indicators are going in the wrong direction. The driver says he was a shepherd until seven years ago, when rising feed costs forced him to sell his 500 sheep. Now he supports his wife and two children driving goods, although he can't afford to insure his truck.Earlier this year, he paid the equivalent of a month's income to buy two new tires. Last year, he replaced the other two at the cost of just half a month's income.
torsdag, juni 22, 2006
Dagens blogg...
Regimen kickar ordförande för Irans fotbollsförbund.
Regimen åtalar kvinnorättsaktivister.
Regimens svar kommer i mitten av augusti säger Ahmadinejad.
Iran ekonomi på väg mot kollaps.
Mördare överlägger med Kofi Annan och FNs organ för mänskligarättigheter.
Utdrag från Akbar Ganjis tal.
Regimen åtalar kvinnorättsaktivister.
Regimens svar kommer i mitten av augusti säger Ahmadinejad.
Iran ekonomi på väg mot kollaps.
Mördare överlägger med Kofi Annan och FNs organ för mänskligarättigheter.
Utdrag från Akbar Ganjis tal.
Idiotin fortsätter...
Regimen valde idag att kicka Mohammed Dadkan, ordförande för Irans fotbollsförbund och samtidigt be om ursäkt till ”nationen” för dess ”sårade stolthet” efter att det Iranska fotbollslaget misslyckats med att gå vidare från gruppspelet i årets VM. Samtidigt meddelade Irans tränare Ivan Brankovic att inte förlänga sitt kontrakt som går ut den 1:a juli.
För någon dag sen krävde en drös med Iranska parlamentsledamöter att Ahmadinejad borde sparka Dadkan och Brankovic samt att utreda det Iranska fotbollsförbundet.
För någon dag sen krävde en drös med Iranska parlamentsledamöter att Ahmadinejad borde sparka Dadkan och Brankovic samt att utreda det Iranska fotbollsförbundet.
Regimen åtalar kvinnorättsaktivister..
Ett flertal ledande kvinnorättsaktivister i Iran såsom Noushin Ahmadi Khorasani och Parvin Ardalan har åtalats för att agera ”mot den nationella säkerheten” genom att hålla ”olagliga” demonstrationer och folksamlingar. Åtalen grundar sig på den demonstration som hölls i Iran den 12: e Juni för kvinnors rättigheter.
I mitten av augusit säger Ahmadinejad och USA + EU börjar att lessna...
Igår sa presidenten Ahmadinejad att regimen kommer att ”förhoppningsvis” kunna lämna ett svar på EU-3, Ryssland, USA och Kinas erbjudande i mitten av augusti. Alltså ca: 3 månader efter det att erbjudandet lämnats över till Iran. Enligt Ahmadinejad håller olika ”kommittéer” att begrunda och titta på erbjudandet och dessa behöver mer tid.
Och äntligen verkar USA och EU ha fattat vad Iran håller på med och president Bush anklagade samma dag regimen för att dra ut på sitt svar.
Som vi har tjatat om på denna blogg så handlar det här om taktik, regimen vill bara dra ut på tiden så att den själv hinner organisera sig självt och lösa sina interna maktkonflikter. Samtidigt vill regimen komma så långt i utvecklingen av en A-bomb så att det blir meningslöst att försöka stoppa regimen.
Och äntligen verkar USA och EU ha fattat vad Iran håller på med och president Bush anklagade samma dag regimen för att dra ut på sitt svar.
Som vi har tjatat om på denna blogg så handlar det här om taktik, regimen vill bara dra ut på tiden så att den själv hinner organisera sig självt och lösa sina interna maktkonflikter. Samtidigt vill regimen komma så långt i utvecklingen av en A-bomb så att det blir meningslöst att försöka stoppa regimen.
Irans ekonomi på väg att kollapsa..
Ahmadinejad är på väg mot sitt ettårsjubileum som president, men det lär inte vara en lycklig sådan. För regimen har stora ekonomiska problem, det går rykten om att Ahmadinejad kan tvingas till att införa bensinransoner. Det är dock något som han fått råd om att undvika för att inte späda på inflationen ytterligare.
Just inflationen är det stora problemet, för några veckor sen skrev ett 50-tal av Irans mest kända ekonomer ett brev till Ahmadinejad där de varnade honom att Iran är på väg mot en hyperinflation. Enligt ekonomerna är ett av de största skälen till den kollapsande ekonomin den osäkerhet som Ahmadinejads presidentskap har inneburit.
Just inflationen är det stora problemet, för några veckor sen skrev ett 50-tal av Irans mest kända ekonomer ett brev till Ahmadinejad där de varnade honom att Iran är på väg mot en hyperinflation. Enligt ekonomerna är ett av de största skälen till den kollapsande ekonomin den osäkerhet som Ahmadinejads presidentskap har inneburit.
Mördare överlägger med Kofi Annan och FNs organ för mänskliga rättigheter..
Tehrans ökände åklagare Saeed Mortazavi har under de senaste två dagarna befunnit sig i Genève som gäst och deltagare i FN’s nya organ för mänskliga rättigheter. Mortazavi blev känd för att bedriva en hänsynslös jakt på dissidenter och journalister, han hade också en nyckelroll i mordet på den Iranskkanadensiske journalisten Zahra Kazemi och mörkläggningen av mordet.
Den Iranska delegationen ska under tiden i Genève ha deltagit i diskussioner med en rad andra länder samt FN's generalsekreterare Kofi Annan.
Den Iranska delegationen ska under tiden i Genève ha deltagit i diskussioner med en rad andra länder samt FN's generalsekreterare Kofi Annan.
Akbar Ganji
Några urdrag från Akbar Ganjis tal i Italien..
“During Hitler’s fascism the Gestapo was created to control and spy on the opposition, Stalin created the KGB for this purpose and Italy a special organization too was formed. But controlling people through the police is the worst way. A simpler way is to give freedom to people. I mean freedom as a process to gain information. If we reverse this we will arrive at the relationship between the public and freedom. In a free society, people behave freely to gain information whereas if society is not free, people can hardly gain information. Now how does the Iranian government look at this? I will mention freedom of the press. The debate that the Iranian government has formed centres on the issue of an ‘enemy.’ Iranian officials argue that Iran has an external enemy which plans to attack the country. The way this enemy wishes to accomplish its goal is through cultural invasion for which it needs a domestic base. The Iranian press is that domestic base. Therefore, officials argue, journalists are agents for the enemy, and suppressing them is a national measure.”
”The legal structure and the real structure of the regime. The legal structure, which is based on the constitution, almost all the power rests with the leader and institutions under his control. Even though separation of powers is provided for in the constitution, this is not the actual arrangement. You may think of a referendum about the regime, as this is provided for in the constitution too. But in reality a referendum must be approved by the Guardians Council which we know will veto it. Another way is to amend the constitution which is also provided for in the constitution. But this very document also says that any change of the constitution must be carried out through the supervision of the leader. Furthermore, members of the Constitution Amendment Council too are appointed by the leader. Currently, the general plans of the regime in all fields are determined by the State Expediency Council, whose members are all appointed by the leader as well. As you see, there is absolutely no possibility to reform the system under its legal structure. This is true only if the reforms are for democracy and freedoms. So if we returned to the events of 8 years ago, the same results would be produced."
“The real structure – as opposed to the legal one – is even worse. The military and security agencies are very strong and they interfere in all facets of life. The power of the leader and institutions associated with him are ten times more powerful than the legal provisions. There is no possibility for any action. On the other hand, we are faced with meaningless concepts. We have a parliament, but in fact this is not a true parliament. We have a president, but in fact he is only the office manager for the leader. So when we hear the president say something, it is really the leaders speaking through the president’s voice. All the things that are said about the nuclear issue are the views of the leader which are stated by others.”
‘We do not want war, we want peace. But to achieve it we must talk” … “The requirement for world peace is world disarmament. Is Europe ready to defend a general disarmament? From the view of Iranian intellectuals, the position of the Iranian government regarding nuclear energy is not a wise one. They argue that because Israel, Russia, China, the US and Pakistan have nuclear weapons it is our right to have them too. But this is pouring fuel on fire and promoting war. Instead, we should spread the word of disarmament. Another step for us is to defend direct talks with the US. Iran can protect its interests better if it engages in direct talks.”
“I am against revolution and view myself as a reformist. I agree with civil disobedience. This is a method that is used all over the world But in Iran civil disobedience bears a very high price. We need the spiritual support of Europe and the world. Human rights are not an internal issue, but a human issue and the concern of the whole world. I criticize Europe for not well treating exiled Iranian journalists. These journalists are under pressure who continue to be viewed as foreigners. Europe must take more steps in the direction of changing this situation. I can raise even more demands but am sure I will receive negative responses. This is why I will stay content with spiritual support.
“During Hitler’s fascism the Gestapo was created to control and spy on the opposition, Stalin created the KGB for this purpose and Italy a special organization too was formed. But controlling people through the police is the worst way. A simpler way is to give freedom to people. I mean freedom as a process to gain information. If we reverse this we will arrive at the relationship between the public and freedom. In a free society, people behave freely to gain information whereas if society is not free, people can hardly gain information. Now how does the Iranian government look at this? I will mention freedom of the press. The debate that the Iranian government has formed centres on the issue of an ‘enemy.’ Iranian officials argue that Iran has an external enemy which plans to attack the country. The way this enemy wishes to accomplish its goal is through cultural invasion for which it needs a domestic base. The Iranian press is that domestic base. Therefore, officials argue, journalists are agents for the enemy, and suppressing them is a national measure.”
”The legal structure and the real structure of the regime. The legal structure, which is based on the constitution, almost all the power rests with the leader and institutions under his control. Even though separation of powers is provided for in the constitution, this is not the actual arrangement. You may think of a referendum about the regime, as this is provided for in the constitution too. But in reality a referendum must be approved by the Guardians Council which we know will veto it. Another way is to amend the constitution which is also provided for in the constitution. But this very document also says that any change of the constitution must be carried out through the supervision of the leader. Furthermore, members of the Constitution Amendment Council too are appointed by the leader. Currently, the general plans of the regime in all fields are determined by the State Expediency Council, whose members are all appointed by the leader as well. As you see, there is absolutely no possibility to reform the system under its legal structure. This is true only if the reforms are for democracy and freedoms. So if we returned to the events of 8 years ago, the same results would be produced."
“The real structure – as opposed to the legal one – is even worse. The military and security agencies are very strong and they interfere in all facets of life. The power of the leader and institutions associated with him are ten times more powerful than the legal provisions. There is no possibility for any action. On the other hand, we are faced with meaningless concepts. We have a parliament, but in fact this is not a true parliament. We have a president, but in fact he is only the office manager for the leader. So when we hear the president say something, it is really the leaders speaking through the president’s voice. All the things that are said about the nuclear issue are the views of the leader which are stated by others.”
‘We do not want war, we want peace. But to achieve it we must talk” … “The requirement for world peace is world disarmament. Is Europe ready to defend a general disarmament? From the view of Iranian intellectuals, the position of the Iranian government regarding nuclear energy is not a wise one. They argue that because Israel, Russia, China, the US and Pakistan have nuclear weapons it is our right to have them too. But this is pouring fuel on fire and promoting war. Instead, we should spread the word of disarmament. Another step for us is to defend direct talks with the US. Iran can protect its interests better if it engages in direct talks.”
“I am against revolution and view myself as a reformist. I agree with civil disobedience. This is a method that is used all over the world But in Iran civil disobedience bears a very high price. We need the spiritual support of Europe and the world. Human rights are not an internal issue, but a human issue and the concern of the whole world. I criticize Europe for not well treating exiled Iranian journalists. These journalists are under pressure who continue to be viewed as foreigners. Europe must take more steps in the direction of changing this situation. I can raise even more demands but am sure I will receive negative responses. This is why I will stay content with spiritual support.
tisdag, juni 20, 2006
Maktkampen inom regimen...
Det tisslas och tasslas inom regimen, gränser börjar dras och falanger sluter samman. Det är oroligt inom regimen och inte ens übermullan och Irans ”andlige ledare” Khamenei känner sig särskilt trygg.
Det handlar självklart om det oerhört viktiga val som kommer att äga rum i november i Iran. Det är valet av det s.k. expertrådet. Expertrådet består av 86 mullor och har mandatperioder på åttaår, dess uppgifter är att recensera den "andlige ledarens" arbete och kan både avsätta och utse en ny "andlig ledare". Med tanke på att Khamenei antas vara närmare 80 år och omges cancerrykten så är det här det viktigaste valet i regimens historia. Den här gången finns det inte heller någon Khomeini som med en stark pondus kan utse sin egen efterträdare. Allt detta bäddar för en storstrid, där förlorarna kan komma att förlora mycket mer än åtråvärda platser och makt, det är strid på liv och död.
Iran har också fått en ny och mäktig politisk falang i och med Ahmadinejads seger i presidentvalet, tidigare har den Iranska politiken dominerats av konservativa och reformister. Dena nya falangen består främst av Bassijs och dess ledare är den fascistiska mullan Mesbah-Yazdi. Den här gruppen består främst av personer inom militär och säkerhetstjänsten och är långt mer fanatiska än de två andra grupperna som ändå kan betecknas som någorlunda pragmatiska.
Just nu kontrolleras Expertrådet av konservativa och en del reformister. Ordförande för expertrådet är ayatollan Ali-Akbar Meshkini som ligger på sin dödsbädd och därmed inte kommer att kandidera för omval. Meshkinis högra han i expertrådet är mullan Rafsanjani, han har varit med sedan revolutionens första dag och anses vara och varit en av regimens absolut mest inflytelserika personer.
Men Rafsanjani börjar bli allt mer isolerad, efter att ha förlorat presidentvalet mot Ahmadinejad och tagit reformisternas sida under Khatamis tid så är han illa omtyckt av både de konservativa och nykonservativa. Dessutom så saknar han folkligt stöd eftersom många ser Rafsanjani som genomkorrumperad.
De nykonservativa har bett och kommer att ställa upp med ayatollah Ahmad Jannati som kandidat till ordförandeposten för expertrådet, Jannati är just nu ordförande för väktarrådet. Han anses tillhöra den extrema falangen och har till och med kritiserats för att han allt för ofta och högljutt hyllat Ahmadinejad. Att de nykonservativa väljer Jannati är ändå en liten seger för Khamenei som gjort sitt bästa för att försöka tygla de nykonservativa och nu kan få en nära allierad i Jannati som ordförande i expertrådet.
Men samtidigt känner sig Khamenei också hotad av de nykonservativa, eftersom de helst av allt vill se ayatollah Mesbah-Yazdi som nästa andlige ledare i Iran.
Mesbah-Yazdi har gjort sig ett namn i Iran genom att tillhöra den mest fanatiska delen av regimen och för sin tolkning av den 12-imamen, Mahdis, återkomst. Mesbah-Yazdi tillhör den falang inom regimen som tror att Mahdis återkomst går att snabba på. Men problemet är att för att snabba på Mahdis återkomst måste den Islamiska världen, enligt Mesbah-Yazdi, enas och gå i krig mot de otrogna. När det kriget startat och världen ligger i kris kommer Mahdi att återuppstå för att krossa de otrogna och göra världen till ett paradis.
Mesbah-Yazdis kandidatur och de nykonservativas framfart har gjort att en del forna fiender nu gräver sina stridsyxor och försöker förhindra att Yazdi blir nästa ”andlige ledare”. Under förra veckan ska ett gäng reformister ha bett Rafsanjani att ställa upp till ordförandeposten i Expertrådet, det trots att Rafsanjani bröt med reformisterna när Khamenei gick till attack mot reformisterna.
Regimensmän har också börjat vända sig mot sina egna, för någon vecka sedan blev Rafsanjani tvingad att avbryta ett tal i den heliga staden Qom, när ett gäng av Yazids anhängare gick till attack mot honom. Den förre presidenten Khatami har också tvingats till att ställa in en rad kampanjer runt om i landet efter hot från Yazdi anhängare. Rafsanjani har i sin tur inte suttit still, utan har varnat Mesbah-Yazdi om vad som kan hända om man motsätter sig honom, genom att hänvisat till ayatolla Montazeri fall. Montazeri var egentligen Khomeinis givne efterträdare och högra hand, men efter att ha kritiserat de konservativa krafterna i landet utmanövrerades han skcikligt av bland annat Rafsanjani tillförmån för sin dåvarande vän Khamenei. Montazeri är numera fullständigt utfryst och sitter i husarrest i staden Qom.
Khamenei verkar inte vilja uppröra någon falang för mycket. Men mycket talar för att han nu börjar gå allt närmare de nykonservativa efter att de valt Jannati som kandidat till ordförandeposten i Expertrådet. Det betyder att Khamenei får en nära vän som ska agera ”kritiker” och att han kan känna sig säker på sin plats ett par år till. Men skulle Rafsanjani vinna så är Khamenei rädd för att Rafsanjani kommer att använda positionen för att utöva inflytande och begränsa hans makt.
I november får vi veta hur det går..
Det handlar självklart om det oerhört viktiga val som kommer att äga rum i november i Iran. Det är valet av det s.k. expertrådet. Expertrådet består av 86 mullor och har mandatperioder på åttaår, dess uppgifter är att recensera den "andlige ledarens" arbete och kan både avsätta och utse en ny "andlig ledare". Med tanke på att Khamenei antas vara närmare 80 år och omges cancerrykten så är det här det viktigaste valet i regimens historia. Den här gången finns det inte heller någon Khomeini som med en stark pondus kan utse sin egen efterträdare. Allt detta bäddar för en storstrid, där förlorarna kan komma att förlora mycket mer än åtråvärda platser och makt, det är strid på liv och död.
Iran har också fått en ny och mäktig politisk falang i och med Ahmadinejads seger i presidentvalet, tidigare har den Iranska politiken dominerats av konservativa och reformister. Dena nya falangen består främst av Bassijs och dess ledare är den fascistiska mullan Mesbah-Yazdi. Den här gruppen består främst av personer inom militär och säkerhetstjänsten och är långt mer fanatiska än de två andra grupperna som ändå kan betecknas som någorlunda pragmatiska.
Just nu kontrolleras Expertrådet av konservativa och en del reformister. Ordförande för expertrådet är ayatollan Ali-Akbar Meshkini som ligger på sin dödsbädd och därmed inte kommer att kandidera för omval. Meshkinis högra han i expertrådet är mullan Rafsanjani, han har varit med sedan revolutionens första dag och anses vara och varit en av regimens absolut mest inflytelserika personer.
Men Rafsanjani börjar bli allt mer isolerad, efter att ha förlorat presidentvalet mot Ahmadinejad och tagit reformisternas sida under Khatamis tid så är han illa omtyckt av både de konservativa och nykonservativa. Dessutom så saknar han folkligt stöd eftersom många ser Rafsanjani som genomkorrumperad.
De nykonservativa har bett och kommer att ställa upp med ayatollah Ahmad Jannati som kandidat till ordförandeposten för expertrådet, Jannati är just nu ordförande för väktarrådet. Han anses tillhöra den extrema falangen och har till och med kritiserats för att han allt för ofta och högljutt hyllat Ahmadinejad. Att de nykonservativa väljer Jannati är ändå en liten seger för Khamenei som gjort sitt bästa för att försöka tygla de nykonservativa och nu kan få en nära allierad i Jannati som ordförande i expertrådet.
Men samtidigt känner sig Khamenei också hotad av de nykonservativa, eftersom de helst av allt vill se ayatollah Mesbah-Yazdi som nästa andlige ledare i Iran.
Mesbah-Yazdi har gjort sig ett namn i Iran genom att tillhöra den mest fanatiska delen av regimen och för sin tolkning av den 12-imamen, Mahdis, återkomst. Mesbah-Yazdi tillhör den falang inom regimen som tror att Mahdis återkomst går att snabba på. Men problemet är att för att snabba på Mahdis återkomst måste den Islamiska världen, enligt Mesbah-Yazdi, enas och gå i krig mot de otrogna. När det kriget startat och världen ligger i kris kommer Mahdi att återuppstå för att krossa de otrogna och göra världen till ett paradis.
Mesbah-Yazdis kandidatur och de nykonservativas framfart har gjort att en del forna fiender nu gräver sina stridsyxor och försöker förhindra att Yazdi blir nästa ”andlige ledare”. Under förra veckan ska ett gäng reformister ha bett Rafsanjani att ställa upp till ordförandeposten i Expertrådet, det trots att Rafsanjani bröt med reformisterna när Khamenei gick till attack mot reformisterna.
Regimensmän har också börjat vända sig mot sina egna, för någon vecka sedan blev Rafsanjani tvingad att avbryta ett tal i den heliga staden Qom, när ett gäng av Yazids anhängare gick till attack mot honom. Den förre presidenten Khatami har också tvingats till att ställa in en rad kampanjer runt om i landet efter hot från Yazdi anhängare. Rafsanjani har i sin tur inte suttit still, utan har varnat Mesbah-Yazdi om vad som kan hända om man motsätter sig honom, genom att hänvisat till ayatolla Montazeri fall. Montazeri var egentligen Khomeinis givne efterträdare och högra hand, men efter att ha kritiserat de konservativa krafterna i landet utmanövrerades han skcikligt av bland annat Rafsanjani tillförmån för sin dåvarande vän Khamenei. Montazeri är numera fullständigt utfryst och sitter i husarrest i staden Qom.
Khamenei verkar inte vilja uppröra någon falang för mycket. Men mycket talar för att han nu börjar gå allt närmare de nykonservativa efter att de valt Jannati som kandidat till ordförandeposten i Expertrådet. Det betyder att Khamenei får en nära vän som ska agera ”kritiker” och att han kan känna sig säker på sin plats ett par år till. Men skulle Rafsanjani vinna så är Khamenei rädd för att Rafsanjani kommer att använda positionen för att utöva inflytande och begränsa hans makt.
I november får vi veta hur det går..
måndag, juni 19, 2006
Galningar och landslaget...
Ett gäng galningar i det Iranska parlamentet har krävt att presidenten Ahmadinejad ska sparka landslagets coach Branko Ivankovic. Anledningen är att Iran inte gick vidare från sin grupp. Parlamentsledamöterna vill också att Ahmadinejad tillsätter en utredning för att undersöka lagets dåliga resultat och sparka personer inom det Iranska fotbollsförbundet för att ha skadat ”den nationella stoltheten”. Dessa galningar är också upprörda över att tränaren Ivankovic inte lyssnat på experter när han tagit ut truppen.
Branko Ivankovic har redan sagt att han kommer att säga upp sig efter VM-slutspelet, på grund av den hårda kritiken.
Branko Ivankovic har redan sagt att han kommer att säga upp sig efter VM-slutspelet, på grund av den hårda kritiken.
söndag, juni 18, 2006
Blogg o Mania...
Dagens blogg uppdatering med länkar här nedan!
Om atomprogrammet och regimens förhandlingar med EU-3, Kina, Ryssland och USA kan du läsa här.
Iran och Syrien bildar försvarspakt.
Ahmadinejad förnekar förintelsen igen...
Regimen kidnappar dottern till en politisk aktivist, hotar att mörda och våldta henne om inte fadern upphör med sitt politiska engagemang.
Regimens förtryck mot Balocher..
Om atomprogrammet och regimens förhandlingar med EU-3, Kina, Ryssland och USA kan du läsa här.
Iran och Syrien bildar försvarspakt.
Ahmadinejad förnekar förintelsen igen...
Regimen kidnappar dottern till en politisk aktivist, hotar att mörda och våldta henne om inte fadern upphör med sitt politiska engagemang.
Regimens förtryck mot Balocher..
Regimens förtryck mot balocher..
Enligt UNPO startade regimen en massiv militäroperation mot städerna Bam och Zahedan, i mitten av maj månad. I området bor det mestadels Balocher som är förföljda och förtryckta av regimen. Regimen gick enligt UNPO till attack med helikoptrar sant flygvapen och bombade byar i bergsområdet. 18 personer ska ha dött och ett flertal ha skadats, de flesta uppges ha varit bönder. Regimen ska ha gått till anfall som en hämndreaktion mot att 12 personer ska ha hittats döda i området. Regimen anklagade genast en beväpnad grupp av Balocher kallad Jundallah, som förnekat och fördömt morden.
Balocherna har drabbats hårt av den ekonomiska krisen i landet och när befolkningen demonstrerat mot fattigdomen har regimen spänt musklerna och ökat förtrycket.
Balocherna har drabbats hårt av den ekonomiska krisen i landet och när befolkningen demonstrerat mot fattigdomen har regimen spänt musklerna och ökat förtrycket.
Regimen kidnappar dotter till en politisk aktivist.
Det kommer nu uppgifter om att regimens säkerhetsstyrkor har kidnappat och fört bort dottern till en politisk aktivist i Iran. Regimen har krävt att fadern ska upphöra med sina politiska aktiviteter, annars så hotar regimens män att mörda eller våldta den 17-åriga dottern. Kidnappningen ska ha skett den 2:a maj och familjen har fortfarande ingen aning om vart dottern är förd.
Detta är inte första gången regimen ger sig på familjer till politiska aktivister i Iran, detsamma gjordes mot de busschaufförer som strejkade i Iran, Akbar Ganjis familj och många, många fler.
Detta är inte första gången regimen ger sig på familjer till politiska aktivister i Iran, detsamma gjordes mot de busschaufförer som strejkade i Iran, Akbar Ganjis familj och många, många fler.
Igen..
Under sin resa i Kina hann Ahmadinejad att ännu en gång förneka och ifrågasätta förintelsen. Ahmadinejad menade att förintelsen ännu inte var “bevisad” och att de nu måste undersökas av oberoende krafter.
Iran och Syrien bildar försvarspakt...
Försvarsministrarna för Syrien och Iran skrev nyligen på en gemensam försvarspakt mot så kallade “gemensamma fiender”, alltså USA och Israel. Egentligen så är det väl inget nytt, detta handlar om två väldigt isolerade länder i regionen som endast har varandra. Regimen i Iran är ogillad hos samtliga andra mellanöstern länder och det är inte många som vill befatta sig med Syrien. Därför blomstrar banden mellan länderna, men ändå säger Syrierna bestämt nej till Iranska önskemål att få bygga en militärbas i landet. Inte mycket till tillit mellan länderna alltså.
Försvarspakten går enligt försvarsministrarna ut på att om ett av länderna utsätts för angrepp så ska den andra rycka ut till hjälp. Samtidigt har Syrien fått köpa en del Iran tillverkade vapen.
Enligt Jerusalem Post ska den Iranska försvarsministern Mostafa Mohammad Najjar under det här mötet också sagt att Iran kan använda sig av ”use nuclear defense as a potential if threatened by any power” (citerad från Jerusalem Post). Jerusalem Post rapporterar också om att regimen är på väg att utveckla nya långdistansrobotar som ska ersätta Shahab-3 missilerna.
Försvarspakten går enligt försvarsministrarna ut på att om ett av länderna utsätts för angrepp så ska den andra rycka ut till hjälp. Samtidigt har Syrien fått köpa en del Iran tillverkade vapen.
Enligt Jerusalem Post ska den Iranska försvarsministern Mostafa Mohammad Najjar under det här mötet också sagt att Iran kan använda sig av ”use nuclear defense as a potential if threatened by any power” (citerad från Jerusalem Post). Jerusalem Post rapporterar också om att regimen är på väg att utveckla nya långdistansrobotar som ska ersätta Shahab-3 missilerna.
Om atomprogrammet..
Var och varannan dag nu så kommer det någon kommentar om de stundande förhandlingarna mellan regimen och de fem permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet plus Tyskland. Igår var det Khameneis tur att gå ut och lova att regimen kommer att motsätta sig all form av tryck mot landets atomprogram. Han tillade att regimen ser en fortsättning och utveckling av atomprogrammet som sin viktigaste prioritet. Alltså inte mycket att förhandla om enligt Khamenei.
I fredags befann sig däremot Ahmadinejad i Kina där han bortsett från att ifrågasätta och förneka förintelsen även hann med att kommentera det förslag som regimen fått. Ahmadinejad sa att erbjudandet från EU-3, Kina, Rysslan och USA var ett positivt steg till en lösning och att ha nu har instruerat sina medarbetare att titta närmare på förslaget. Det här är egentligen skitsnack eftersom Ahmadinejads åsikt i den här frågan är rätt ointressant. Vad regimen kommer att svara bestäms mer av Khamenei och Ali Larijani än av Ahmadinejad. Men det här är som sagt en del av regimens strategi, att dra ut på förhandlingarna så länge det bara går.
Samtidigt har Condoleezza Rice börjat lessna på regimen, då hon i fredags krävde regimen på ett svar. Så förvänta er att regimen kommer att under de kommande veckorna komma med ett eget och världsfrånvänt förslag som kommer att få nobben och så körs samma procedur ett par vändor till innan alla fattar att regimen inte egentligen vill förhandla om något väsentligt.
Uppdatering: Irans utrikesminister sade idag att man kommer att lämna fram ett eget förslag. Han sade att vissa punkter i förslaget var acceptabla men att andra punkter kommer att förkastas och ändras av regimen. Samtidigt börjar tyskarna också att få nog, den tyske utrikesminister efterfrågade ett tydligt svar från regimen.
I fredags befann sig däremot Ahmadinejad i Kina där han bortsett från att ifrågasätta och förneka förintelsen även hann med att kommentera det förslag som regimen fått. Ahmadinejad sa att erbjudandet från EU-3, Kina, Rysslan och USA var ett positivt steg till en lösning och att ha nu har instruerat sina medarbetare att titta närmare på förslaget. Det här är egentligen skitsnack eftersom Ahmadinejads åsikt i den här frågan är rätt ointressant. Vad regimen kommer att svara bestäms mer av Khamenei och Ali Larijani än av Ahmadinejad. Men det här är som sagt en del av regimens strategi, att dra ut på förhandlingarna så länge det bara går.
Samtidigt har Condoleezza Rice börjat lessna på regimen, då hon i fredags krävde regimen på ett svar. Så förvänta er att regimen kommer att under de kommande veckorna komma med ett eget och världsfrånvänt förslag som kommer att få nobben och så körs samma procedur ett par vändor till innan alla fattar att regimen inte egentligen vill förhandla om något väsentligt.
Uppdatering: Irans utrikesminister sade idag att man kommer att lämna fram ett eget förslag. Han sade att vissa punkter i förslaget var acceptabla men att andra punkter kommer att förkastas och ändras av regimen. Samtidigt börjar tyskarna också att få nog, den tyske utrikesminister efterfrågade ett tydligt svar från regimen.
lördag, juni 17, 2006
Crazy People...
Bloggsfären är en underbar plats, med möjlighet att föra ut idéer och nyheter med enbart en knapptryckning. Men samtidigt så är det också en plats där många rättshaverister och halvgalningar tar och får plats, och den här bloggen har mött sin beskärda del av sådana.
Under en längre tid har någon/några extrema och marginaliserade ”shahlojala” människor satt den här bloggen under attack. Med ”shahlojala” så menas såna som hyllar Irans forne diktator Mohammad Reza Pahlavi och drömmer om hans återkomst till makten, trots att diktatorn dog 1980. Det handlar alltså om personer med väldigt extrema åsikter.
Hur som helst för några månader sedan började vi få en rad skumma mail där människor från den falangen ansåg att de hade något gemensamt med oss och den här bloggen. Vilket knappast stämmer eftersom diktaturvurmande aldrig varit nåt för oss, därav anledningen till att vi startade den här bloggen. Men hur som helst vägrade denna grupp ta ett nej som svar och förra veckan så skickades ett ganska bisarrt mail ut en stor del människor där den här gruppen proklamerade att de inlett ett samarbete med oss här på bloggen och "anslutit" sig själva till oss.
Det här stämmer naturligtvis inte och som ni kanske själva kan räkna ut är ett verk av någon/några väldigt marginaliserade människor som desperat söker uppmärksamhet och legitimitet. Detta är det enda blogg som vi står för och den enda Fria Iranvänner bloggen.
Så om du har fått ett sådant mail så vet du nu hur landet ligger..
Under en längre tid har någon/några extrema och marginaliserade ”shahlojala” människor satt den här bloggen under attack. Med ”shahlojala” så menas såna som hyllar Irans forne diktator Mohammad Reza Pahlavi och drömmer om hans återkomst till makten, trots att diktatorn dog 1980. Det handlar alltså om personer med väldigt extrema åsikter.
Hur som helst för några månader sedan började vi få en rad skumma mail där människor från den falangen ansåg att de hade något gemensamt med oss och den här bloggen. Vilket knappast stämmer eftersom diktaturvurmande aldrig varit nåt för oss, därav anledningen till att vi startade den här bloggen. Men hur som helst vägrade denna grupp ta ett nej som svar och förra veckan så skickades ett ganska bisarrt mail ut en stor del människor där den här gruppen proklamerade att de inlett ett samarbete med oss här på bloggen och "anslutit" sig själva till oss.
Det här stämmer naturligtvis inte och som ni kanske själva kan räkna ut är ett verk av någon/några väldigt marginaliserade människor som desperat söker uppmärksamhet och legitimitet. Detta är det enda blogg som vi står för och den enda Fria Iranvänner bloggen.
Så om du har fått ett sådant mail så vet du nu hur landet ligger..
Produktionsbolag i regimenstjänst?
Jag satt och såg på Iran-Portugal nyss och slogs av en sak, supporter bilderna. De var väldigt få och noll bilder på de Iranska supportrarna. I vanliga fall brukar producenterna vara väldigt givmilda på bilder på glada/sorgsna supportrar, men i den här matchen var det i stortsett noll. En del "gruppbilder" på portugisiska supportrar vid målen, annars inget.
Har det här att göra med att regim-tv inte vill att den Iranska befolkningen ska se Iranska kvinnor på läktarplats när landslaget spelar, eller rädda för att publiken inte uppträder så regimtroget som regimen vill. Är det här ett krav från regimen som FIFA godtagit?
Jag missade Iran-Mexiko men ni som såg det, stämmer det här in på den matchen också? eller är jag ute cyklar?
Har det här att göra med att regim-tv inte vill att den Iranska befolkningen ska se Iranska kvinnor på läktarplats när landslaget spelar, eller rädda för att publiken inte uppträder så regimtroget som regimen vill. Är det här ett krav från regimen som FIFA godtagit?
Jag missade Iran-Mexiko men ni som såg det, stämmer det här in på den matchen också? eller är jag ute cyklar?
Regimen vinner en seger i den amerikanska kongressen...
Igår hände något ganska väntat men ändå lite makabert i den amerikanska senaten. Igår när USA reviderade och skulle godkänna sin försvarsbudget så fanns det ett tillägg från senatorn och republikanen Rick Santorum. Santorum hade föreslagit långtgående amerikanska sanktioner mot Iran. Hans förslag hade inneburit hårdare restriktioner mot amerikanska företag som investerar i Iran, lagt till ytterligare 100 miljoner dollar till olika oppositionsgrupper inne i landet samt gett presidenten och Vita Huset 180 dagar för att besluta om de utländska företag som gör affärer i Iran skulle komma att stängas ute från den amerikanska marknaden.
Men Santorums förslag föll igår tackvare ett samarbete mellan Vita Huset och demokraterna i senaten, de flesta republikaner valde ändå att rösta med Santorum men demokratern samt en del republikaner gjorde så att Santorums förslag föll i senaten med siffrorna 54 – 45. Endast fyra demokrater, däribland den förre vicepresident kandidaten Lieberman röstade för förslaget.
Men allt det här har en ganska naturlig förklarning, USA försöker just nu gå på förhandlingslinjen. Hade Santorums förslag gått igenom så hade det förmodligen starkt påverkat USAs förmåga att förhandla med regimen, de ekonomiska incitamenten i förhandlingspaketen hade därmed försvunnit.
Men det finns också historiska paralleller, allt sedan CIA fällde Mossadeq och återinförde Shahen till tronen har det funnits en stor misstänksamhet mot USA i Iran. Man har ibland i Iran tillmät USA en oproportionerlig stor roll och betydelse i den Iranska politiken, även saker som USA inte skulle ha kunnat ha påverka har skyllts på amerikanska administrationer.
Mullorna är inget undantag och är oerhört misstänksamma mot den amerikanska administrationen, samtidigt som anspelningen på den misstänksamheten fungerar hyfsat (fast mycket, mycket sämre än förr) i den inhemska politiken. Det är också därför regimen allt som oftast skyller etniska uppror i Iran på USA eller utländska makter, det handlar inte bara om propaganda utan också om en riktig tro att USA är ute efter att avsätta regimen.
USA har också stundtals spätt på den rädslan, under 90-talet (tror jag att det var) fick republikanen Newt Gingrich igenom ett förslag i den amerikanska kongressen som betydde att USA skulle arbeta för regimskifte i Iran. Det hela var ett ganska urvattnad förslag och som endast var för att positioner Gingrich i den amerikanska politiken, men det skickade signaler till regimen att den var hotad. Varpå den vred upp retoriken och fanatismen ett par snäpp och USAs förhoppningar om närmare band och förhandlingar grusades.
Detta vill Vita Huset nu undvika, man vill ge förhandlingar med regimen en chans och lever på förhoppningen att iaf kunna få igenom en vapenvila med Iran samtidigt som man är nergrävd i Irak.
Man ska dock inte glömma att det här är en STOR seger för regimen, hade regimen direkt sagt nej till USA, EU-3, Ryssland och Kinas förslag så hade nog inte Vita Huset ställts sig lika negativa till Santorum. Hade Santorum vunnit och administrationen genomfört förslaget så hade det varit ett oerhört svårt slag ekonomiskt mot regimen. För det finns få företag som är villiga att välja en marknad styrd av galna fanatiska mullor före den amerikanska. Att regimen väljer att dra ut på förhandlingar och skicka ut tvetydliga signaler syftar just till att vinna liknande segrar.
Men Santorums förslag är inte död ännu, den kan komma upp igen under juli månad. Man ska också komma ihåg att det är val i USA under hösten, leder förhandlingarna med regimen ingenstans har Santorum stora chanser att få igenom sitt förslag.
P.s. en del senatorer däribland (John McCain) kritiserade Santorums förslag för att den inte gått "den rätta vägen" fram till senaten samt att Santorum ville finansiera stödet till oppositionsgrupper genom att ta 100 miljoner dollar från de pengar pentagon krävt för att bekämpa terrorismen i Irak.
Men Santorums förslag föll igår tackvare ett samarbete mellan Vita Huset och demokraterna i senaten, de flesta republikaner valde ändå att rösta med Santorum men demokratern samt en del republikaner gjorde så att Santorums förslag föll i senaten med siffrorna 54 – 45. Endast fyra demokrater, däribland den förre vicepresident kandidaten Lieberman röstade för förslaget.
Men allt det här har en ganska naturlig förklarning, USA försöker just nu gå på förhandlingslinjen. Hade Santorums förslag gått igenom så hade det förmodligen starkt påverkat USAs förmåga att förhandla med regimen, de ekonomiska incitamenten i förhandlingspaketen hade därmed försvunnit.
Men det finns också historiska paralleller, allt sedan CIA fällde Mossadeq och återinförde Shahen till tronen har det funnits en stor misstänksamhet mot USA i Iran. Man har ibland i Iran tillmät USA en oproportionerlig stor roll och betydelse i den Iranska politiken, även saker som USA inte skulle ha kunnat ha påverka har skyllts på amerikanska administrationer.
Mullorna är inget undantag och är oerhört misstänksamma mot den amerikanska administrationen, samtidigt som anspelningen på den misstänksamheten fungerar hyfsat (fast mycket, mycket sämre än förr) i den inhemska politiken. Det är också därför regimen allt som oftast skyller etniska uppror i Iran på USA eller utländska makter, det handlar inte bara om propaganda utan också om en riktig tro att USA är ute efter att avsätta regimen.
USA har också stundtals spätt på den rädslan, under 90-talet (tror jag att det var) fick republikanen Newt Gingrich igenom ett förslag i den amerikanska kongressen som betydde att USA skulle arbeta för regimskifte i Iran. Det hela var ett ganska urvattnad förslag och som endast var för att positioner Gingrich i den amerikanska politiken, men det skickade signaler till regimen att den var hotad. Varpå den vred upp retoriken och fanatismen ett par snäpp och USAs förhoppningar om närmare band och förhandlingar grusades.
Detta vill Vita Huset nu undvika, man vill ge förhandlingar med regimen en chans och lever på förhoppningen att iaf kunna få igenom en vapenvila med Iran samtidigt som man är nergrävd i Irak.
Man ska dock inte glömma att det här är en STOR seger för regimen, hade regimen direkt sagt nej till USA, EU-3, Ryssland och Kinas förslag så hade nog inte Vita Huset ställts sig lika negativa till Santorum. Hade Santorum vunnit och administrationen genomfört förslaget så hade det varit ett oerhört svårt slag ekonomiskt mot regimen. För det finns få företag som är villiga att välja en marknad styrd av galna fanatiska mullor före den amerikanska. Att regimen väljer att dra ut på förhandlingar och skicka ut tvetydliga signaler syftar just till att vinna liknande segrar.
Men Santorums förslag är inte död ännu, den kan komma upp igen under juli månad. Man ska också komma ihåg att det är val i USA under hösten, leder förhandlingarna med regimen ingenstans har Santorum stora chanser att få igenom sitt förslag.
P.s. en del senatorer däribland (John McCain) kritiserade Santorums förslag för att den inte gått "den rätta vägen" fram till senaten samt att Santorum ville finansiera stödet till oppositionsgrupper genom att ta 100 miljoner dollar från de pengar pentagon krävt för att bekämpa terrorismen i Irak.
Iranian economists caution president over inflation
TEHRAN (AFP) - A group of 50 prominent Iranian economists have written an open letter to President Mahmoud Ahmadinejad, criticizing his government policies for promoting skyrocketing inflation.
The Central Bank of Iran has put the inflation rate of last Iranian fiscal year (ended March 20) at 12.1 percent, while the unofficial sources estimate the figure is close to double the bank's said rate
Ahmadinejad's policies are "lacking scientific and expertise basis, with such haste as to cause persistent inflation," leading university academics wrote in a letter printed in Iranian press Thursday.
The experts also criticized a governmental order to cut bank interest rates regardless of its consequences.
Ahmadinejad's government "has been adopting an expansive monetary policy against the state macro policies... This, combined with political instability, international threats, and decreasing interest rates can wake up the sleeping inflation beast."
The letter described the effects as being evident in "deteriorating foreign and domestic investment... escape of human and financial sources from the country and the consequent falling rate of economic growth."
Despite pressure from the United States, Iran refuses to give up sensitive uranium enrichment, which it says it is doing as part of a civilian nuclear power programme, but its actions have raised fears that the Islamic republic could be trying covertly to build a nuclear weapon.
During his electoral campaign in June, Ahmadinejad vowed to reduce poverty, stop corruption and share oil wealth more fairly, bringing "oil money to (Iranian) tables", a promise he less than one year later denied having given.
Instead, Ahmadinejad's first annual budget sought more control over the spending of oil revenues that are supposed to be saved in the country's Oil Stabilization Fund (OSF) for rainy days and to support private sector.
The letter said such "expansive policies" led to greater inefficiency for state companies and banks.
The letter also referred to rising oil prices which have brought more oil income, warning that the resulting 34 percent rise in liquidity could lead to higher imports and spell trouble for production.
The experts said government authority in the economy should be downsized in favor of greater investment in production projects and to help private businesses.
"Bottom line, we understand that the economic problems have not been caused overnight, but it should be said that if your government's policies continue, they can only worsen the situation and lessen people's trust in the government after all those promises to improve the people's welfare."
The Central Bank of Iran has put the inflation rate of last Iranian fiscal year (ended March 20) at 12.1 percent, while the unofficial sources estimate the figure is close to double the bank's said rate
Ahmadinejad's policies are "lacking scientific and expertise basis, with such haste as to cause persistent inflation," leading university academics wrote in a letter printed in Iranian press Thursday.
The experts also criticized a governmental order to cut bank interest rates regardless of its consequences.
Ahmadinejad's government "has been adopting an expansive monetary policy against the state macro policies... This, combined with political instability, international threats, and decreasing interest rates can wake up the sleeping inflation beast."
The letter described the effects as being evident in "deteriorating foreign and domestic investment... escape of human and financial sources from the country and the consequent falling rate of economic growth."
Despite pressure from the United States, Iran refuses to give up sensitive uranium enrichment, which it says it is doing as part of a civilian nuclear power programme, but its actions have raised fears that the Islamic republic could be trying covertly to build a nuclear weapon.
During his electoral campaign in June, Ahmadinejad vowed to reduce poverty, stop corruption and share oil wealth more fairly, bringing "oil money to (Iranian) tables", a promise he less than one year later denied having given.
Instead, Ahmadinejad's first annual budget sought more control over the spending of oil revenues that are supposed to be saved in the country's Oil Stabilization Fund (OSF) for rainy days and to support private sector.
The letter said such "expansive policies" led to greater inefficiency for state companies and banks.
The letter also referred to rising oil prices which have brought more oil income, warning that the resulting 34 percent rise in liquidity could lead to higher imports and spell trouble for production.
The experts said government authority in the economy should be downsized in favor of greater investment in production projects and to help private businesses.
"Bottom line, we understand that the economic problems have not been caused overnight, but it should be said that if your government's policies continue, they can only worsen the situation and lessen people's trust in the government after all those promises to improve the people's welfare."
torsdag, juni 15, 2006
Birgitta Ohlsson (fp); uppmärksammar Iran i en fråga till utrikesministern.
Förföljelse av religiösa minoriteter i Iran
Sedan revolutionen 1979 har bahaierna i Iran systematiskt förföljts. Fler än 200 bahaier har avrättats eller dödats enbart för sin religions skull. Bahaierna är Irans största religiösa minoritet och omfattar ca 300 000 personer.
I mitten av maj i år arresterades drygt femtio bahaier av iransk säkerhetstjänst. De som fängslades var knutna till ett samhällsserviceprojekt och många av dem är under 20 år.
Mot bakgrund av detta önskar jag ställa följande fråga till utrikesministern:
Vilka åtgärder avser utrikesministern vidta, inom ramen för EU och FN, för att tillgodose att
religiösa minoriteter i Iran ska respekteras och inte utsättas för förföljelse för sin tros skull?
Ohlssons blogg finns här
Sedan revolutionen 1979 har bahaierna i Iran systematiskt förföljts. Fler än 200 bahaier har avrättats eller dödats enbart för sin religions skull. Bahaierna är Irans största religiösa minoritet och omfattar ca 300 000 personer.
I mitten av maj i år arresterades drygt femtio bahaier av iransk säkerhetstjänst. De som fängslades var knutna till ett samhällsserviceprojekt och många av dem är under 20 år.
Mot bakgrund av detta önskar jag ställa följande fråga till utrikesministern:
Vilka åtgärder avser utrikesministern vidta, inom ramen för EU och FN, för att tillgodose att
religiösa minoriteter i Iran ska respekteras och inte utsättas för förföljelse för sin tros skull?
Ohlssons blogg finns här
onsdag, juni 14, 2006
Glöm inte!!
Iran - världens farligaste land ett år efter valet
Kärnvapen på gång. Tortyr, hängningar och dödsstraff. Demokratitörstande studenter i fängelse, hatpropaganda mot judar, kvinnor utan frihet, terrorsponsring och religiös statlig fanatism. Iran är ständigt på omvärldens agenda och toppar listor om brott mot mänskliga rättigheter. För exakt ett år sedan, försommaren 2005, ägde den iranska presidentvalen rum, som bojkottades av stora delar av den demokratiska oppositionen. Men vad har hänt sedan dess? Hur ser utvecklingen ut för de mänskliga rättigheterna? Vad gör Sverige för att förändra? Hur skapas embryon av frihet och demokrati i världens farligaste land?
Arrangör: Silc (Svenskt Internationellt Liberalt Centrum), folkpartiets utrikesteam och föreningen Liberala IranierModeratorer: Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot och biståndstalesman (fp) och Erik Jennische, generalsekreterare Silc
När? Torsdagen den 15 juniTid?17.00-19.00
Var? Sveriges Riksdag, Mynttorget 2, ledamotshuset, folkpartiets klubbrum
Anmälan? Senast 15 juni 15.00 via kajsa.haag@riksdagen.se (medtag ID-kort)
17.00-17.15
17.15-17.45 Inledning Birgitta Ohlsson, biståndstalesman och riksdagsledamot (fp) och Fred Saberi, ordförande föreningen Liberala Iranier
17.45-18.15 Mänskliga rättigheter i Iran Elisabeth Löfgren, pressekretare Amnesty redogör för utvecklingen vad gäller brotten mot de mänskliga rättigheterna i Iran under det senaste året
18.15-18.55 Sveriges relation till Iran Dag Juhlin-Dannfelt, kansliråd vid Utrikesdepartementets Mellanöstern- och Nordafrikaenhet tillika Iran-expert redogör för Sveriges relation till Iran
Paneldiskussion/frågestund ledd av Erik Jennische, generalsekreterare SilcVarmt välkomna!
Kärnvapen på gång. Tortyr, hängningar och dödsstraff. Demokratitörstande studenter i fängelse, hatpropaganda mot judar, kvinnor utan frihet, terrorsponsring och religiös statlig fanatism. Iran är ständigt på omvärldens agenda och toppar listor om brott mot mänskliga rättigheter. För exakt ett år sedan, försommaren 2005, ägde den iranska presidentvalen rum, som bojkottades av stora delar av den demokratiska oppositionen. Men vad har hänt sedan dess? Hur ser utvecklingen ut för de mänskliga rättigheterna? Vad gör Sverige för att förändra? Hur skapas embryon av frihet och demokrati i världens farligaste land?
Arrangör: Silc (Svenskt Internationellt Liberalt Centrum), folkpartiets utrikesteam och föreningen Liberala IranierModeratorer: Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot och biståndstalesman (fp) och Erik Jennische, generalsekreterare Silc
När? Torsdagen den 15 juniTid?17.00-19.00
Var? Sveriges Riksdag, Mynttorget 2, ledamotshuset, folkpartiets klubbrum
Anmälan? Senast 15 juni 15.00 via kajsa.haag@riksdagen.se (medtag ID-kort)
17.00-17.15
17.15-17.45 Inledning Birgitta Ohlsson, biståndstalesman och riksdagsledamot (fp) och Fred Saberi, ordförande föreningen Liberala Iranier
17.45-18.15 Mänskliga rättigheter i Iran Elisabeth Löfgren, pressekretare Amnesty redogör för utvecklingen vad gäller brotten mot de mänskliga rättigheterna i Iran under det senaste året
18.15-18.55 Sveriges relation till Iran Dag Juhlin-Dannfelt, kansliråd vid Utrikesdepartementets Mellanöstern- och Nordafrikaenhet tillika Iran-expert redogör för Sveriges relation till Iran
Paneldiskussion/frågestund ledd av Erik Jennische, generalsekreterare SilcVarmt välkomna!
tisdag, juni 13, 2006
Regimen kommer att presentera ett eget förslag..
Tiden börjar rinna ut och regimen måste snart svara på EU-3, USA, Kina och Rysslands förslag till lösning av atomkrisen. Hittills har svaren från regimen som väntat och vanligt varit blandade. Khamenei och mullorna har ena dagen uttryckt sig negativt och dagen efter har man skickat fram chefsförhandlaren Ali Larijani som sagt något annat. Detta helt i enlighet med regimens strategi.
Nu verkar det som att regimen kommer att presentera ett eget förslag, något som EU-3, Ryssland, Kina och USA inte ännu inte har avfärdat eller ens kommenterat. Förmodligen för att man är intresserade av att se vad paketet innehåller, det innebär också att man redan från början varit redo att förhandla om ursprungsförslaget. Problemet med allt det här är att tiden är på regimens sida, ju mer regimen förhalar desto närmare kommer den sitt mål.
Nu verkar det som att regimen kommer att presentera ett eget förslag, något som EU-3, Ryssland, Kina och USA inte ännu inte har avfärdat eller ens kommenterat. Förmodligen för att man är intresserade av att se vad paketet innehåller, det innebär också att man redan från början varit redo att förhandla om ursprungsförslaget. Problemet med allt det här är att tiden är på regimens sida, ju mer regimen förhalar desto närmare kommer den sitt mål.
Khomeinis sonson kritiserar regimen..
aEfter tre års tystnad gav Ayathollah Hussein Khomeini en intervju till den arabiska tv-kanalen Al-Arabiya, Hussein Khomeini är sonson till den Iranska revolutionens fader Ayatollah Ruhllah Khomeini. Under intervjun kallade Khomeini regimen för en ”diktatur som kontrollerar varje aspekt av människors liv” och krävde ett internationellt ingripande för att störta regimen. Han menade också att revolutionen hamnat på villovägar och nu övergett principerna om frihet och demokrati.
Regimen har under de senaste tre åren lagt munkavle på Ayathollah Hussein Khomeini, han flyttade tillbaka till Iran från Najaf 2003 och har varit välbevakad av regimen sedan dess. Däremot är det svårt för regimen att varken fängsla eller döda honom eftersom han just är Khomeinis sonson.
Höjdpunkter från intervjun finns här.
Regimen har under de senaste tre åren lagt munkavle på Ayathollah Hussein Khomeini, han flyttade tillbaka till Iran från Najaf 2003 och har varit välbevakad av regimen sedan dess. Däremot är det svårt för regimen att varken fängsla eller döda honom eftersom han just är Khomeinis sonson.
Höjdpunkter från intervjun finns här.
Mer om demonstrationen...
Runt 5000 kvinnor och män deltog under gårdagen i en marsch för kvinnors rättigheter i Iran. Ett flertal akademiker och andra människo- och kvinnoaktivister deltog i marschen, såsom den 80-åriga poeten Simin Behbahani som alltid finns med i dessa sammanhang och som allt som ofta går i första ledet. Demonstrationen skulle ha varit fredlig, men regimen valde ändå att gå till attack. Innan marschen ens påbörjats grep regimen runt 70 personer som lastades på bussar, det är ännu oklart vart dessa 70 personer befinner sig. Ett flertal personer som varit med och arrangerat marschen greps tidigt i morse innan själva demonstrationen. Regimen spärrade också tidigt av området för att förhindra att antalet demonstranter skulle öka.
Regimen använde sig den här gången av kvinnliga fundamentalister som dolde sig själva bland demonstranterna och som sedan med batonger, pepparsprej och tårgas gick till attack mot demonstranterna. Ett flertal demonstranter misshandlades svårt.
Regimen använde sig den här gången av kvinnliga fundamentalister som dolde sig själva bland demonstranterna och som sedan med batonger, pepparsprej och tårgas gick till attack mot demonstranterna. Ett flertal demonstranter misshandlades svårt.
Iran police beat women activists
Police in Iran have beaten a small group of women activists trying to hold a protest for greater legal rights in the biggest square of the capital.
Several people were arrested by the security forces who moved in almost as soon as activists started gathering.
About 20 women sat on the grass in Haft-e Tir Square in central Teheran and began to sing a feminist song.
They were calling for equal divorce and custody rights and a ban on polygamy.
The BBC's Frances Harrison in Tehran says the police who massively outnumbered the protestors, almost immediately started beating the women to disperse them.
The viciousness of the police attack caused men who were passing by in the street to protest, our correspondent says.
"These are our sisters, how can you do this?" passers-by shouted at police.
The women then gathered again on the other side of the square, but the police used pepper spray against them and onlookers.
As the police started making arrests members of the public who had nothing to do with the protest repeatedly shouted: "Leave them alone."
One man screamed at the police, saying: "Why do you take money from the government to beat women like this?"
The women activists had advertised their action in advance on the internet where they said they were calling for an end to Islamic laws they believe are discriminatory.
Several people were arrested by the security forces who moved in almost as soon as activists started gathering.
About 20 women sat on the grass in Haft-e Tir Square in central Teheran and began to sing a feminist song.
They were calling for equal divorce and custody rights and a ban on polygamy.
The BBC's Frances Harrison in Tehran says the police who massively outnumbered the protestors, almost immediately started beating the women to disperse them.
The viciousness of the police attack caused men who were passing by in the street to protest, our correspondent says.
"These are our sisters, how can you do this?" passers-by shouted at police.
The women then gathered again on the other side of the square, but the police used pepper spray against them and onlookers.
As the police started making arrests members of the public who had nothing to do with the protest repeatedly shouted: "Leave them alone."
One man screamed at the police, saying: "Why do you take money from the government to beat women like this?"
The women activists had advertised their action in advance on the internet where they said they were calling for an end to Islamic laws they believe are discriminatory.
måndag, juni 12, 2006
Lite mer VM…
Under gårdagens match protesterade tusentals Iranier och Israeler i Nürnberg mot regimen. På plats fanns en av Ahmadinejads vice presidenter Mohammad Aliabadi och han fick bevittna när de Iranska supportrarna sjöng texten till den gamla nationalsången ”Ey-Iran” som förbjöds av Khomeinisregim och utanför fick Aliabadi bevittna när Iranier och Israeler tillsammans demonstrerade mot regimen. Tyvärr förlorade Iran matchen mot Mexico med 3-1.
Tillbaka från Tyskland och börjar med lite Ganji...
Tillbaka från Tyskland, ville egentligen inte riktigt komma hem, 30 plusgrader, billig öl och en massa fotboll. Hur som helst, för någon dag sedan mottog den Iranske dissidenten och människorättsaktivisten Akbar Ganji "golden pen" priset som delas ut av "World Association of Newspapers". Här nedan är hans tacktal
Ladies and gentlemen:
In the presence of representatives from the world media gathered here, let me begin by thanking the World Association of Newspapers for giving me the Golden Pen Award. I am humbled by the honour. I think the prize should in fact go to all Iranian dissidents and freedom-fighters.
And in this category, more than anyone the prize should go to those who fought for freedom and human rights and were as punishment slaughtered during what came to be known as "Serial Murders." The prize should go to the prisoners who in 1987 were executed while serving their sentences in prisons across Iran. The prize should go to all of those who were tortured and paralyzed only because they worked in journalism, and contributed to defending free thought in the country. The prize should go to all the dissidents who were deprived of their social rights, and imprisoned. The prize should go to all those who have been forced into exile only because they dared to think and live differently, and continue to be deprived of their right to return to their country and have been left with no choice but to live in exile.
The prize should go to all the Iranian intellectuals who worked hard in the last two decades to inform Iranians about freedom and liberty. Here I stand on behalf of all of these groups and accept this prize in their name and in order to show appreciation for their glorious struggle. What will follow are the views of only one Iranian dissident about the current world conditions. They are no more than an effort to "think out loud," an attempt to offer problems for a dialogue, for an exchange of views and finally for critical but reasoned discussion. What I offer here is a synopsis of a lengthier piece whose text has been made available in both Persian and English.
Our ideal is the creation of a humane world, but in fact we live in a world steeped in reckless and widespread violence, a world of genocides and civil wars, of ethnic cleansing and gross violations of citizens' rights in many corners of the globe. These instances of moral depravity have deprived all of us of the chance to live in a secure world of enduring peace. But in our world today, there are also bright lights of hope.
Today, more than ever in human history, thanks to improved means of communication, people, free from their ethnic, racial, and religious identities-or more specifically, free from any secondary identity-simply as human beings, are concerned about the fate of other human beings. Today we are witnessing the birth of a new moral concept in the world: Global citizenship. Today vast numbers of people no longer consider themselves merely the citizen of a state, no longer feel compassion only for their compatriots, but rather consider themselves also citizens of the world. They feel compassion with other global citizens. Our gathering here today is the best example of solidarity among citizens of the world. But we must accept that we are only at the beginning of the road. There are still too many calamities around us, calamities like terrorism, coercion, dictatorship, discrimination, and war.
These are indications that we need to still find ways to expand this solidarity, and give reality to the concept of world citizenship. In my mind, Kant is the philosopher who can be most helpful to us on this path. According to Kant, humans have rights by the mere fact of their humanity, and in that sense, humans are all equal, and laws are just only if they treat everyone without exception, equally, and they can safeguard the liberty of all. Kant invites us to be humble and benevolent. Such benevolence and humility require us to always put ourselves in the place of the other, and do unto others as we do unto ourselves.
Only in this way can human solidarity be strengthened. Only through this perspective will we consider our gifts and privileges, as well as our needs, things we must share with others. According to Kant, humans are ends in themselves, and must never be used as means to other ends. An authentic life is one wherein every individual has the right to pursue his or her own goals, and is not deemed merely a tool to be used by others to achieve their goals. If we can create equality for everyone, then this authentic life can become a reality, and people can, in cooperation and competition with one another, pursue their goals successfully, and have a chance to offer their values for scrutiny and discussion in the public domain.
Today we need to help create and strengthen a truly viable, clever, and vital public domain, and we ourselves must move in that arena, and use it to control and curtail power and criticize those politicians who have turned human beings into tools and means. Only through such a public sphere can we stand up to ideological and intellectual totalitarianism that wishes to impose its vision of a perfect world forcefully on everyone. As Kant has written, the principle of human freedom is the foundation of a democratic state and for him, freedom is when no one can coerce me to pursue my happiness according to their vision. Everyone must be free in their pursuit of their own happiness.
Central to this idea of freedom, and democracy is that women must have equal rights with men, and must be allowed free and equal access to the public sphere. The worst kind of despotism is a patriarchal system wherein men define everyone's norms of happiness. But we can go one step further than Kant, and declare that if we are to have a world where each individual is free to pursue his or her own goals and idea of happiness, we must cement a solidarity against violence and those who promote it.
The foundation of this solidarity can be Jesus Christ's famous aphorism, "Love Thy Neighbor." But we must have an expanded view of what neighbor means: My neighbor is not just my "brother in faith;" any human being anywhere in the world, regardless of their dress, their color, their gender, and their faith is my neighbor. I must respect their dignity. Citizens of the world under every name are my neighbors. A violent act against any citizen of the world is a violent act against all of us.
Defending the rights of these neighbors can create the kind of solidarity we need, the kind that deters violent forces from treading on the rights of even the most unknown citizen of our world. The other principle we must cultivate is the notion of publicity and transparency in politics. These characteristics were amongst Kant's ideals as well.
Every decision in the public domain, particularly every political decision, must be made publicly and transparently. It must be open to the scrutiny of everyone. We must shed the light of enquiry into the dark house of politics. Only this way can we criticize, analyze, and deconstruct the decisions that are intertwined with our fate. Only this way can we approve, improve, or reject these decisions. Today the role of the media particularly is to focus this light into these dark houses.
Our world today suffers from violence; this violence has many facets. It creates different forms of pain and suffering. Terror, oppression, imprisonment, and solitary confinement are only the more obvious facets of this violence. They are the tools of despots and dogmatists, who use them to force their ideas and ideals on the citizenry. Human rights knows no boundaries, and accepts no exceptions. The idea that this religious tenet or that local cultural norm render certain human rights obsolete or impractical must not be allowed to be used by despots to legitimize their despotism.
Today we must struggle against violence in every one of its facets. Today the kind of revolutionary violence referred to by people like Sartre, Fanon, and Marcuse are no longer legitimate. We have seen how violence only begets violence; how revolutionary violence destroys both the bad and the good. We must no longer use violence as a weapon to fight violence. Peaceful resistance, peaceful civic resistance, must replace revolutionary violence.
My slogan for fighting against oppression and violence is simple: Forgive, but never forget. Forgiveness is a virtue that overcomes even legitimate anger and hatred. Forgiveness foregoes revenge. But forgiving injustice does not mean forgetting it. It does not mean foregoing the struggle against it. Forgiveness only implies giving up hatred and vengeance. Forgiveness leaves hatred to the hateful, ill-wishing to evildoers, and revenge to the vengeful. But forgiveness does not condone forgetting the crime. Nor does it condone our duty to resist bravely the criminal rulers or the dogmatic defenders of past crimes. We must always remember that the crime and the injustice did occur. We must always remember the conditions that led to the creation of fascism, totalitarianism, and other forms of dictatorship, that have been the source of injustice.
And we must inculcate this knowledge into our individual and collective memory, so that we can ensure that they shall never happen again. Paul Ricceur said it best when he declared that moral and committed humans hear constantly in their memory the voices of all the oppressed, from behind prison walls, concentration camps, and torture chambers. They hear these cries and never allow these voices of conscience to be drowned out. The principle of "Forgive but never forget" is the sine qua none of a democracy, free from violence. After discovering the truth, after shining the light of truth into the dark houses in which violent decisions have been made, after exposing injustice, we will forgive the despots and the criminals, so that the vicious cycle of violence does not continue. Anger, hatred, and hostility cannot create a democratic society free from the scourge of violence. That is why we need to forgive, but never forget. Forgiveness does not wash away the crime, or mangle our memories; it only does away with the need for hatred and revenge; it does not obviate struggle, but only the need for hatred. Those who forgive go on with their fight against evil with a heart filled with joy and free of hate.
War is the other scourge of our time, and our citizens of the world have as their goal an end to all wars, and the achievement of an enduring peace; the kind of enduring peace first advocated by Kant. According to Kant, enduring peace can come only if democracy spreads around the world. Democracies usually don't enter into wars with one another. Today, only citizens of the world can, through the requisite sense of responsibility that comes with such citizenship, stop the khodsar decisions of khodsar governments in fanning the flames of war.
Now that I have these few words, I can with a more deliberate consciousness accept, on behalf of all the citizens of the world, and as a humble member of this great community that fights every facet of violence, the Golden Pen Award.
Ladies and gentlemen:
In the presence of representatives from the world media gathered here, let me begin by thanking the World Association of Newspapers for giving me the Golden Pen Award. I am humbled by the honour. I think the prize should in fact go to all Iranian dissidents and freedom-fighters.
And in this category, more than anyone the prize should go to those who fought for freedom and human rights and were as punishment slaughtered during what came to be known as "Serial Murders." The prize should go to the prisoners who in 1987 were executed while serving their sentences in prisons across Iran. The prize should go to all of those who were tortured and paralyzed only because they worked in journalism, and contributed to defending free thought in the country. The prize should go to all the dissidents who were deprived of their social rights, and imprisoned. The prize should go to all those who have been forced into exile only because they dared to think and live differently, and continue to be deprived of their right to return to their country and have been left with no choice but to live in exile.
The prize should go to all the Iranian intellectuals who worked hard in the last two decades to inform Iranians about freedom and liberty. Here I stand on behalf of all of these groups and accept this prize in their name and in order to show appreciation for their glorious struggle. What will follow are the views of only one Iranian dissident about the current world conditions. They are no more than an effort to "think out loud," an attempt to offer problems for a dialogue, for an exchange of views and finally for critical but reasoned discussion. What I offer here is a synopsis of a lengthier piece whose text has been made available in both Persian and English.
Our ideal is the creation of a humane world, but in fact we live in a world steeped in reckless and widespread violence, a world of genocides and civil wars, of ethnic cleansing and gross violations of citizens' rights in many corners of the globe. These instances of moral depravity have deprived all of us of the chance to live in a secure world of enduring peace. But in our world today, there are also bright lights of hope.
Today, more than ever in human history, thanks to improved means of communication, people, free from their ethnic, racial, and religious identities-or more specifically, free from any secondary identity-simply as human beings, are concerned about the fate of other human beings. Today we are witnessing the birth of a new moral concept in the world: Global citizenship. Today vast numbers of people no longer consider themselves merely the citizen of a state, no longer feel compassion only for their compatriots, but rather consider themselves also citizens of the world. They feel compassion with other global citizens. Our gathering here today is the best example of solidarity among citizens of the world. But we must accept that we are only at the beginning of the road. There are still too many calamities around us, calamities like terrorism, coercion, dictatorship, discrimination, and war.
These are indications that we need to still find ways to expand this solidarity, and give reality to the concept of world citizenship. In my mind, Kant is the philosopher who can be most helpful to us on this path. According to Kant, humans have rights by the mere fact of their humanity, and in that sense, humans are all equal, and laws are just only if they treat everyone without exception, equally, and they can safeguard the liberty of all. Kant invites us to be humble and benevolent. Such benevolence and humility require us to always put ourselves in the place of the other, and do unto others as we do unto ourselves.
Only in this way can human solidarity be strengthened. Only through this perspective will we consider our gifts and privileges, as well as our needs, things we must share with others. According to Kant, humans are ends in themselves, and must never be used as means to other ends. An authentic life is one wherein every individual has the right to pursue his or her own goals, and is not deemed merely a tool to be used by others to achieve their goals. If we can create equality for everyone, then this authentic life can become a reality, and people can, in cooperation and competition with one another, pursue their goals successfully, and have a chance to offer their values for scrutiny and discussion in the public domain.
Today we need to help create and strengthen a truly viable, clever, and vital public domain, and we ourselves must move in that arena, and use it to control and curtail power and criticize those politicians who have turned human beings into tools and means. Only through such a public sphere can we stand up to ideological and intellectual totalitarianism that wishes to impose its vision of a perfect world forcefully on everyone. As Kant has written, the principle of human freedom is the foundation of a democratic state and for him, freedom is when no one can coerce me to pursue my happiness according to their vision. Everyone must be free in their pursuit of their own happiness.
Central to this idea of freedom, and democracy is that women must have equal rights with men, and must be allowed free and equal access to the public sphere. The worst kind of despotism is a patriarchal system wherein men define everyone's norms of happiness. But we can go one step further than Kant, and declare that if we are to have a world where each individual is free to pursue his or her own goals and idea of happiness, we must cement a solidarity against violence and those who promote it.
The foundation of this solidarity can be Jesus Christ's famous aphorism, "Love Thy Neighbor." But we must have an expanded view of what neighbor means: My neighbor is not just my "brother in faith;" any human being anywhere in the world, regardless of their dress, their color, their gender, and their faith is my neighbor. I must respect their dignity. Citizens of the world under every name are my neighbors. A violent act against any citizen of the world is a violent act against all of us.
Defending the rights of these neighbors can create the kind of solidarity we need, the kind that deters violent forces from treading on the rights of even the most unknown citizen of our world. The other principle we must cultivate is the notion of publicity and transparency in politics. These characteristics were amongst Kant's ideals as well.
Every decision in the public domain, particularly every political decision, must be made publicly and transparently. It must be open to the scrutiny of everyone. We must shed the light of enquiry into the dark house of politics. Only this way can we criticize, analyze, and deconstruct the decisions that are intertwined with our fate. Only this way can we approve, improve, or reject these decisions. Today the role of the media particularly is to focus this light into these dark houses.
Our world today suffers from violence; this violence has many facets. It creates different forms of pain and suffering. Terror, oppression, imprisonment, and solitary confinement are only the more obvious facets of this violence. They are the tools of despots and dogmatists, who use them to force their ideas and ideals on the citizenry. Human rights knows no boundaries, and accepts no exceptions. The idea that this religious tenet or that local cultural norm render certain human rights obsolete or impractical must not be allowed to be used by despots to legitimize their despotism.
Today we must struggle against violence in every one of its facets. Today the kind of revolutionary violence referred to by people like Sartre, Fanon, and Marcuse are no longer legitimate. We have seen how violence only begets violence; how revolutionary violence destroys both the bad and the good. We must no longer use violence as a weapon to fight violence. Peaceful resistance, peaceful civic resistance, must replace revolutionary violence.
My slogan for fighting against oppression and violence is simple: Forgive, but never forget. Forgiveness is a virtue that overcomes even legitimate anger and hatred. Forgiveness foregoes revenge. But forgiving injustice does not mean forgetting it. It does not mean foregoing the struggle against it. Forgiveness only implies giving up hatred and vengeance. Forgiveness leaves hatred to the hateful, ill-wishing to evildoers, and revenge to the vengeful. But forgiveness does not condone forgetting the crime. Nor does it condone our duty to resist bravely the criminal rulers or the dogmatic defenders of past crimes. We must always remember that the crime and the injustice did occur. We must always remember the conditions that led to the creation of fascism, totalitarianism, and other forms of dictatorship, that have been the source of injustice.
And we must inculcate this knowledge into our individual and collective memory, so that we can ensure that they shall never happen again. Paul Ricceur said it best when he declared that moral and committed humans hear constantly in their memory the voices of all the oppressed, from behind prison walls, concentration camps, and torture chambers. They hear these cries and never allow these voices of conscience to be drowned out. The principle of "Forgive but never forget" is the sine qua none of a democracy, free from violence. After discovering the truth, after shining the light of truth into the dark houses in which violent decisions have been made, after exposing injustice, we will forgive the despots and the criminals, so that the vicious cycle of violence does not continue. Anger, hatred, and hostility cannot create a democratic society free from the scourge of violence. That is why we need to forgive, but never forget. Forgiveness does not wash away the crime, or mangle our memories; it only does away with the need for hatred and revenge; it does not obviate struggle, but only the need for hatred. Those who forgive go on with their fight against evil with a heart filled with joy and free of hate.
War is the other scourge of our time, and our citizens of the world have as their goal an end to all wars, and the achievement of an enduring peace; the kind of enduring peace first advocated by Kant. According to Kant, enduring peace can come only if democracy spreads around the world. Democracies usually don't enter into wars with one another. Today, only citizens of the world can, through the requisite sense of responsibility that comes with such citizenship, stop the khodsar decisions of khodsar governments in fanning the flames of war.
Now that I have these few words, I can with a more deliberate consciousness accept, on behalf of all the citizens of the world, and as a humble member of this great community that fights every facet of violence, the Golden Pen Award.
måndag, juni 05, 2006
Åker till Tyskland!
Nu åker jag till Tyskland och Fotbolls-VM, så därför kommer bloggen att ligga nere under några dagar. Fram till dess vill jag påminna om det här och även tipsa om den bloggbok som Timbro ger ut på fredag.
Supporter i medvind?
Ahmadinejad berättade idag för fotbollslandslaget att han kan tänka sig att besöka fotbolls-VM, men bara om Iran når åttondelsfinalen. Undermötet fick Ahmadinejad en tröja med nummer 24 av det Iranska fotbollsförbundets ordförande Mohammad Dadkan. Ahmadinejad lovade också att regimen kommer att göra sitt bästa för att hjälpa laget vidare, varje spelare fick också en ”speciell” gåva som skulle hjälpa dem att göra ”avgörande mål”. Det framgick dock inte vad gåvan var, min gissning är en bönematta och en koran.
Khamenei: Iran kommer inte vika sig för mutor och hot...
Igår gick übermullan och Irans ”andlige ledare” Ayatollah Ali Khamenei ut och sa att Iran inte kommer att ge upp sina ”vetenskapliga mål” på grund av ”hot och mutor”. Det efter att EU-3, med USA, Kina och Ryssland i torsdags kommit överens om ett paket med ”morötter och piskor” till regimen för att den ska upphöra med anrikning av uran. Khamenei menade också omvärlden inte har någon ”gemensam hållning mot Iran” utan att det bara är USA och dess allierade som står mot Iran. Han hotade även USA med att säga att om USA begår ett ”enda misstag mot Iran, så kommer oljemarknaden att vara i farozonen”.
Ännu har regimen varken avfärdat eller godtagit paketet som lagts fram av EU-3, USA, Kina och Ryssland. Regimen har två veckor på sig att svara. Att Khamenei avfärdar ”mutor och hot” kan nog betecknas som ett nej, men förmodligen kommer regimen att dra ut på sitt svar så länge som möjligt..
Ännu har regimen varken avfärdat eller godtagit paketet som lagts fram av EU-3, USA, Kina och Ryssland. Regimen har två veckor på sig att svara. Att Khamenei avfärdar ”mutor och hot” kan nog betecknas som ett nej, men förmodligen kommer regimen att dra ut på sitt svar så länge som möjligt..
lördag, juni 03, 2006
Snillet spekulerar...
Idag gick Hans Blix ut och menade att regimen i Iran inte utgör något hot mot Israel, och att även om regimen skaffar sig kärnvapen så kan Israel vara lugna. Som ”bevis” eller skäl lade Blix fram det faktum att Israel inte har några gränser till Iran och att ”De har inte tidigare varit aggressiva”.
Hrmm, så att beväpna och uppmana terrorister att attackera Israel och döda judar är tydligen inte ett tecken på aggressivitet. Men vi kan ju alltid luta oss tillbaka och leva på det betryggande faktum att Iran inte gränsar till Israel.
Hrmm, så att beväpna och uppmana terrorister att attackera Israel och döda judar är tydligen inte ett tecken på aggressivitet. Men vi kan ju alltid luta oss tillbaka och leva på det betryggande faktum att Iran inte gränsar till Israel.
fredag, juni 02, 2006
Man blir lite stolt..
På väldigt kort tid har Liberala Ungdomsförbundet och Folkpartiet varit med och arrangerat 4 olika seminarier om Iran. Två av dem kommer att hållas under juni månad. Det finns nog idag inget annat parti som har en så pass stort engagemang för demokratiska fri och rättigheter i Iran.
Här kommer inbjudan till de två kommande seminarierna:
Utrikespolitiska Institutet inbjuder tillsammans med Folkpartiet till ett Iran-seminarium.
Krisen kring Irans nukleära ambitioner hårdnar alltmer, särskilt efter den iranska presidentens Ahmadinejads tillträde för snart ett år sedan. Kan krisen lösas på diplomatisk väg eller är en militär konfrontation mellan USA och Iran ofrånkomlig?
Medverkande:
Steen Hohwü-Christensen, f.d. ambassadör i Teheran
Per Jönsson, journalist DN
John Rydqvist, FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut)
Fredrik Stenhammar, doktorand Stockholms universitet
Roya Boroumand, iransk människorättsaktivist samt
Cecilia Malmström (fp) europaparlamentariker
Anders Hellner (UI) moderator
Vi bjuder på kaffe och smörgås
Datum: Torsdagen den 8 juni
Tid: 10.00-13.00
Språk: Svenska
Plats: Riksdagens förstakammarsal, Stockholm, Ingång via Riksplan.
Anmälan: Görs på www.anmaldig.nu/iran eller till Anita Holm,tel. 08 410 242 53
Välkommen!
Anders Hellner
Iran - världens farligaste land ett år efter valet
Kärnvapen på gång. Tortyr, hängningar och dödsstraff. Demokratitörstande studenter i fängelse, hatpropaganda mot judar, kvinnor utan frihet, terrorsponsring och religiös statlig fanatism. Iran är ständigt på omvärldens agenda och toppar listor om brott mot mänskliga rättigheter. För exakt ett år sedan, försommaren 2005, ägde den iranska presidentvalen rum, som bojkottades av stora delar av den demokratiska oppositionen. Men vad har hänt sedan dess? Hur ser utvecklingen ut för de mänskliga rättigheterna? Vad gör Sverige för att förändra? Hur skapas embryon av frihet och demokrati i världens farligaste land?
Arrangör: Silc (Svenskt Internationellt Liberalt Centrum), folkpartiets utrikesteam och föreningen Liberala Iranier
Moderatorer: Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot och biståndstalesman (fp) och Erik Jennische, generalsekreterare Silc
När?
Torsdagen den 15 juni
Tid?
17.00-19.00
Var?
Sveriges Riksdag, Mynttorget 2, ledamotshuset, folkpartiets klubbrum
Anmälan?
Senast 15 juni 15.00 via kajsa.haag@riksdagen.se (medtag ID-kort)
17.00-17.15
17.15-17.45 Inledning
Birgitta Ohlsson, biståndstalesman och riksdagsledamot (fp) och Fred Saberi, ordförande föreningen Liberala Iranier
17.45-18.15 Mänskliga rättigheter i Iran
Elisabeth Löfgren, pressekretare Amnesty redogör för utvecklingen vad gäller brotten mot de mänskliga rättigheterna i Iran under det senaste året
18.15-18.55 Sveriges relation till Iran
Dag Juhlin-Dannfelt, kansliråd vid Utrikesdepartementets Mellanöstern- och Nordafrikaenhet tillika Iran-expert redogör för Sveriges relation till Iran
Paneldiskussion/frågestund ledd av Erik Jennische, generalsekreterare Silc
Varmt välkomna!
Här kommer inbjudan till de två kommande seminarierna:
Utrikespolitiska Institutet inbjuder tillsammans med Folkpartiet till ett Iran-seminarium.
Krisen kring Irans nukleära ambitioner hårdnar alltmer, särskilt efter den iranska presidentens Ahmadinejads tillträde för snart ett år sedan. Kan krisen lösas på diplomatisk väg eller är en militär konfrontation mellan USA och Iran ofrånkomlig?
Medverkande:
Steen Hohwü-Christensen, f.d. ambassadör i Teheran
Per Jönsson, journalist DN
John Rydqvist, FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut)
Fredrik Stenhammar, doktorand Stockholms universitet
Roya Boroumand, iransk människorättsaktivist samt
Cecilia Malmström (fp) europaparlamentariker
Anders Hellner (UI) moderator
Vi bjuder på kaffe och smörgås
Datum: Torsdagen den 8 juni
Tid: 10.00-13.00
Språk: Svenska
Plats: Riksdagens förstakammarsal, Stockholm, Ingång via Riksplan.
Anmälan: Görs på www.anmaldig.nu/iran eller till Anita Holm,tel. 08 410 242 53
Välkommen!
Anders Hellner
Iran - världens farligaste land ett år efter valet
Kärnvapen på gång. Tortyr, hängningar och dödsstraff. Demokratitörstande studenter i fängelse, hatpropaganda mot judar, kvinnor utan frihet, terrorsponsring och religiös statlig fanatism. Iran är ständigt på omvärldens agenda och toppar listor om brott mot mänskliga rättigheter. För exakt ett år sedan, försommaren 2005, ägde den iranska presidentvalen rum, som bojkottades av stora delar av den demokratiska oppositionen. Men vad har hänt sedan dess? Hur ser utvecklingen ut för de mänskliga rättigheterna? Vad gör Sverige för att förändra? Hur skapas embryon av frihet och demokrati i världens farligaste land?
Arrangör: Silc (Svenskt Internationellt Liberalt Centrum), folkpartiets utrikesteam och föreningen Liberala Iranier
Moderatorer: Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot och biståndstalesman (fp) och Erik Jennische, generalsekreterare Silc
När?
Torsdagen den 15 juni
Tid?
17.00-19.00
Var?
Sveriges Riksdag, Mynttorget 2, ledamotshuset, folkpartiets klubbrum
Anmälan?
Senast 15 juni 15.00 via kajsa.haag@riksdagen.se (medtag ID-kort)
17.00-17.15
17.15-17.45 Inledning
Birgitta Ohlsson, biståndstalesman och riksdagsledamot (fp) och Fred Saberi, ordförande föreningen Liberala Iranier
17.45-18.15 Mänskliga rättigheter i Iran
Elisabeth Löfgren, pressekretare Amnesty redogör för utvecklingen vad gäller brotten mot de mänskliga rättigheterna i Iran under det senaste året
18.15-18.55 Sveriges relation till Iran
Dag Juhlin-Dannfelt, kansliråd vid Utrikesdepartementets Mellanöstern- och Nordafrikaenhet tillika Iran-expert redogör för Sveriges relation till Iran
Paneldiskussion/frågestund ledd av Erik Jennische, generalsekreterare Silc
Varmt välkomna!
Lite kort om allt möjligt..
Då vet man att det är illa med pressfriheten
När chefen för statens egen nyhetsbyrå (IRNA) ger sig in i den politiska debatten. Det var under gårdagen Ahmed Khademolmelleh gick till attack mot utrikesminister Rice utspel. Jo, nyheten om Khademolmellehs inlägg spreds självklart via IRNA.
”För lite solidaritet i mellanöstern”
Det tycker Gholam-Ali Haddad-Adel som nyligen omvaldes till talman för parlamentet. Hans uttalanden kommer samma dag som OPEC förkastat Venezuela och Irans försök att strypa oljeflödet och höja priserna. Däremot så hade han tillförsikt att den nya generationen skulle bana väg för en ny renässans för islam.
Minister nekas visum
Regimens hälsominister Kamran Baqeri Lankarani har enligt regimen nekats visum för att åka till USA och delta under ett FN möte. Hittar just nu ingen annan nyhetsbyrå som skriver om nyheten eller anledningen till varför han nekats visum.
När chefen för statens egen nyhetsbyrå (IRNA) ger sig in i den politiska debatten. Det var under gårdagen Ahmed Khademolmelleh gick till attack mot utrikesminister Rice utspel. Jo, nyheten om Khademolmellehs inlägg spreds självklart via IRNA.
”För lite solidaritet i mellanöstern”
Det tycker Gholam-Ali Haddad-Adel som nyligen omvaldes till talman för parlamentet. Hans uttalanden kommer samma dag som OPEC förkastat Venezuela och Irans försök att strypa oljeflödet och höja priserna. Däremot så hade han tillförsikt att den nya generationen skulle bana väg för en ny renässans för islam.
Minister nekas visum
Regimens hälsominister Kamran Baqeri Lankarani har enligt regimen nekats visum för att åka till USA och delta under ett FN möte. Hittar just nu ingen annan nyhetsbyrå som skriver om nyheten eller anledningen till varför han nekats visum.
Dagens miss, hämtad från bloggen Iraq The Model
Does the CNN have problems with translation from Arabic to English or is it a case of deliberate twisting of facts?Yesterday Iraq's and Iran's foreign ministers had a joint press conference in Baghdad after which the CNN ran a headline that reads "Iraqi minister defends Iranian nuclear program" and wrote:
Iran has a right to develop nuclear technology and the international community should drop its demands that Tehran prove it's not trying to build a nuclear weapon, Iraq's foreign minister said Friday.
[…]
"Iran doesn't claim that they want to obtain a nuclear weapon or a nuclear bomb, so there is no need that we ask them for any guarantee now," Hoshyar Zebari said after meeting with his Iranian counterpart, Manouchehr Mottaki.
I wasn't there at the press conference but I was able to find an audio clip of the same part of minister Zibari's statement through Radio Sawa, and what he said here is so much different from what the CNN claimed he did (my translation):
We respect Iran's and every other nation's right to pursue nuclear technology for research purposes and peaceful use given they accept [giving] the internationally required guarantees that this will not lead to an armament race in the region…
Audio clip available here (Arabic)
Listening to the 2nd version of the story (in Zibari's own voice) it is clear that Iraq recognizes Iran's right to use nuclear power for peaceful purposes exclusively and is moreover asking Iran for guarantees, not the other way around CNN!
Iran has a right to develop nuclear technology and the international community should drop its demands that Tehran prove it's not trying to build a nuclear weapon, Iraq's foreign minister said Friday.
[…]
"Iran doesn't claim that they want to obtain a nuclear weapon or a nuclear bomb, so there is no need that we ask them for any guarantee now," Hoshyar Zebari said after meeting with his Iranian counterpart, Manouchehr Mottaki.
I wasn't there at the press conference but I was able to find an audio clip of the same part of minister Zibari's statement through Radio Sawa, and what he said here is so much different from what the CNN claimed he did (my translation):
We respect Iran's and every other nation's right to pursue nuclear technology for research purposes and peaceful use given they accept [giving] the internationally required guarantees that this will not lead to an armament race in the region…
Audio clip available here (Arabic)
Listening to the 2nd version of the story (in Zibari's own voice) it is clear that Iraq recognizes Iran's right to use nuclear power for peaceful purposes exclusively and is moreover asking Iran for guarantees, not the other way around CNN!
MEPs "Open Letter" to EU and FIFA
OPEN LETTER TO THE AUSTRIAN PRESIDENCY OF THE EUROPEAN UNION, EU MEMBER STATES AND FIFA
Dear European leaders, We, Members of the European Parliament and signatories of this present letter, particularly concerned about reiterated statements by the Iranian President Ahmadinejad regarding martyrdom, the Holocaust and Israel, Iran’s nuclear enrichment activity, Iran’s human rights violations and financing of terrorism, and the distinct prospect of seeing President Ahmadinejad attending the 2006 FIFA World Cup in Germany, wish to draw your attention to the following:
- considering the public statements of President Ahmadinejad, who has denied Israel’s right to exist and the reality of the Holocaust; which do not inspire confidence in the Iranian Government’s intentions to adopt a peaceful and constructive role in the Middle East;
- considering President Ahmadinejad promotion of martyrdom (Shehada), such as in his TV appearance on Iran’s Channel 1 on 25 July 2005, where he praised "the art of martyrdom," which is contrary to European values, and represents a direct threat to the Western civilisation;
- considering the present attitude of the Iranian authorities to Iran’s nuclear programme, notably its decision to resume enrichment-related activities; - having regard to the IAEA’s resolutions, which criticise Iran for non-compliance with the IAEA’s recommendations and which underline the resulting absence of confidence in Iran’s intention to use its nuclear programme exclusively for peaceful purposes;
- considering Iran’s dismal human rights record, its involvement in financing terrorist organisations, such as Hezbollah; - having regard to Articles 2, 6, 7 and 29 of the Treaty on European Union and Article 13 of the EC Treaty, which commit the Member States to upholding the highest standards of human rights and non-discrimination, and to the European Charter of Fundamental Rights;
- considering the possibility that President Ahmadinejad may attend the 2006 FIFA World Cup in Germany;
- having regard to Article 3 of FIFA’s statutes, which states that "Discrimination of any kind against a country, private person or groups of people on account of ethnic origin, gender, language, religion, politics or any other reason is strictly prohibited and punishable by suspension or expulsion." We call upon the 25 EU member states and FIFA to declare the Iranian President “Persona non grata ad personam” within EU territory as long as his positions on martyrdom, the Holocaust and the destruction of Israel and Iran’s uranium enrichment activities remain unchanged;
We underline that President Ahmadinejad’s possible visit to Europe will send the wrong signal to the European and international community, and particularly to those oppressed in Iran.
Yours sincerely,
CO-AUTHORS Jana Hybášková (EPP-ED) Charles Tannock (EPP-ED) Paulo Casaca (PSE) Frédérique Ries (ALDE) Ryszard Czarnecki (NI) SIGNATORIES Alexander Alvaro (ALDE) Kader Arif (PSE) Bastiaan Belder (Ind-Dem) Monika Beňová (PSE) André Brie (GUE-NGL) Jan Březina (EPP-ED) Jana Bobošíková (NI) Paul van Buitenen (Verts/ALE) Philip Bushill-Matthews (EPP-ED) Simon Busuttil (EPP-ED) Martin Callanan (EPP-ED) Marco Cappato (ALDE) David Casa (EPP-ED) Romana Jordan Cizelj (EPP-ED) Fausto Correia (PSE) Gerard Deprez (ALDE) Marie-Hélène Descamps (EPP-ED) Petr Duchoň (EPP-ED) Bill Newton Dunn (ALDE) Edite Estrela (PSE) Markus Ferber (EPP-ED) Emanuel Jardim Fernandes (PSE) Glyn Ford (PSE) Patrick Gaubert (EPP-ED) Bronisław Geremek (ALDE) Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE) Bogdan Golik (PSE) Ana Maria Gomes (PSE) Françoise Grossetête (EPP-ED) Ambroise Guellec (EPP-ED) Cristina Gutiérrez-Cortines (EPP-ED) Johan Van Hecke (ALDE) Christopher Heaton-Harris (EPP-ED) Roger Helmer (NI) Erna Hennicot-Schoepges (EPP-ED) Gunnar Hökmark (EPP-ED) Lívia Járóka (EPP-ED) Filip Andrzej Kaczmarek (EPP-ED) Piia-Noora Kauppi (EPP-ED) Tunne Kelam (EPP-ED) Timothy Kirkhope (EPP-ED) Ewa Klamt (EPP-ED) Ģirts Valdis Kristovskis (UEN) Katalin Lévai (PSE) Alain Lipietz (Verts/ALE) Astrid Lulling (EPP-ED) Helmuth Markov (GUE-NGL) Erik Meijer (GUE-NGL) Claude Moraes (PSE) Ljudmila Novak (EPP-ED) Geoffrey Van Orden (EPP-ED) Marco Panella (ALDE) José Ribeiro E Castro (EPP-ED) Leopold Józef Rutowicz (NI) Alejo Vidal-Quadras (EPP-ED) Zuzana Roithová (EPP-ED) Manuel António dos Santos (PSE) Pierre Schapira (PSE) Marek Siwiec (PSE) Boguslaw Sonik (EPP-ED) Peter Šťastný (EPP-ED) Margie Sudre (EPP-ED) David Sumberg (EPP-ED) Konrad Szymański (UEN) Csaba Sándor Tabajdi (PSE) Hannu Takkula (ALDE) Marc Tarabella (PSE) Jacques Toubon (EPP-ED) Thomas Ulmer (EPP-ED) Ari Vatanen (EPP-ED) Henri Weber (PSE) Janusz Wojciechowski (UEN) Jaroslav Zvěřina (EPP-ED) Tadeusz Zwiefka (EPP-ED)
Dear European leaders, We, Members of the European Parliament and signatories of this present letter, particularly concerned about reiterated statements by the Iranian President Ahmadinejad regarding martyrdom, the Holocaust and Israel, Iran’s nuclear enrichment activity, Iran’s human rights violations and financing of terrorism, and the distinct prospect of seeing President Ahmadinejad attending the 2006 FIFA World Cup in Germany, wish to draw your attention to the following:
- considering the public statements of President Ahmadinejad, who has denied Israel’s right to exist and the reality of the Holocaust; which do not inspire confidence in the Iranian Government’s intentions to adopt a peaceful and constructive role in the Middle East;
- considering President Ahmadinejad promotion of martyrdom (Shehada), such as in his TV appearance on Iran’s Channel 1 on 25 July 2005, where he praised "the art of martyrdom," which is contrary to European values, and represents a direct threat to the Western civilisation;
- considering the present attitude of the Iranian authorities to Iran’s nuclear programme, notably its decision to resume enrichment-related activities; - having regard to the IAEA’s resolutions, which criticise Iran for non-compliance with the IAEA’s recommendations and which underline the resulting absence of confidence in Iran’s intention to use its nuclear programme exclusively for peaceful purposes;
- considering Iran’s dismal human rights record, its involvement in financing terrorist organisations, such as Hezbollah; - having regard to Articles 2, 6, 7 and 29 of the Treaty on European Union and Article 13 of the EC Treaty, which commit the Member States to upholding the highest standards of human rights and non-discrimination, and to the European Charter of Fundamental Rights;
- considering the possibility that President Ahmadinejad may attend the 2006 FIFA World Cup in Germany;
- having regard to Article 3 of FIFA’s statutes, which states that "Discrimination of any kind against a country, private person or groups of people on account of ethnic origin, gender, language, religion, politics or any other reason is strictly prohibited and punishable by suspension or expulsion." We call upon the 25 EU member states and FIFA to declare the Iranian President “Persona non grata ad personam” within EU territory as long as his positions on martyrdom, the Holocaust and the destruction of Israel and Iran’s uranium enrichment activities remain unchanged;
We underline that President Ahmadinejad’s possible visit to Europe will send the wrong signal to the European and international community, and particularly to those oppressed in Iran.
Yours sincerely,
CO-AUTHORS Jana Hybášková (EPP-ED) Charles Tannock (EPP-ED) Paulo Casaca (PSE) Frédérique Ries (ALDE) Ryszard Czarnecki (NI) SIGNATORIES Alexander Alvaro (ALDE) Kader Arif (PSE) Bastiaan Belder (Ind-Dem) Monika Beňová (PSE) André Brie (GUE-NGL) Jan Březina (EPP-ED) Jana Bobošíková (NI) Paul van Buitenen (Verts/ALE) Philip Bushill-Matthews (EPP-ED) Simon Busuttil (EPP-ED) Martin Callanan (EPP-ED) Marco Cappato (ALDE) David Casa (EPP-ED) Romana Jordan Cizelj (EPP-ED) Fausto Correia (PSE) Gerard Deprez (ALDE) Marie-Hélène Descamps (EPP-ED) Petr Duchoň (EPP-ED) Bill Newton Dunn (ALDE) Edite Estrela (PSE) Markus Ferber (EPP-ED) Emanuel Jardim Fernandes (PSE) Glyn Ford (PSE) Patrick Gaubert (EPP-ED) Bronisław Geremek (ALDE) Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE) Bogdan Golik (PSE) Ana Maria Gomes (PSE) Françoise Grossetête (EPP-ED) Ambroise Guellec (EPP-ED) Cristina Gutiérrez-Cortines (EPP-ED) Johan Van Hecke (ALDE) Christopher Heaton-Harris (EPP-ED) Roger Helmer (NI) Erna Hennicot-Schoepges (EPP-ED) Gunnar Hökmark (EPP-ED) Lívia Járóka (EPP-ED) Filip Andrzej Kaczmarek (EPP-ED) Piia-Noora Kauppi (EPP-ED) Tunne Kelam (EPP-ED) Timothy Kirkhope (EPP-ED) Ewa Klamt (EPP-ED) Ģirts Valdis Kristovskis (UEN) Katalin Lévai (PSE) Alain Lipietz (Verts/ALE) Astrid Lulling (EPP-ED) Helmuth Markov (GUE-NGL) Erik Meijer (GUE-NGL) Claude Moraes (PSE) Ljudmila Novak (EPP-ED) Geoffrey Van Orden (EPP-ED) Marco Panella (ALDE) José Ribeiro E Castro (EPP-ED) Leopold Józef Rutowicz (NI) Alejo Vidal-Quadras (EPP-ED) Zuzana Roithová (EPP-ED) Manuel António dos Santos (PSE) Pierre Schapira (PSE) Marek Siwiec (PSE) Boguslaw Sonik (EPP-ED) Peter Šťastný (EPP-ED) Margie Sudre (EPP-ED) David Sumberg (EPP-ED) Konrad Szymański (UEN) Csaba Sándor Tabajdi (PSE) Hannu Takkula (ALDE) Marc Tarabella (PSE) Jacques Toubon (EPP-ED) Thomas Ulmer (EPP-ED) Ari Vatanen (EPP-ED) Henri Weber (PSE) Janusz Wojciechowski (UEN) Jaroslav Zvěřina (EPP-ED) Tadeusz Zwiefka (EPP-ED)
Klockrent från Reportrar Utan Gränser..
Reportrar Utan Gränser har startat en ny kampanj där man har utsett de största förtryckarna av pressfrihet, Iran finns självklart med och organisationen pekar ut Khamenei och Ahmadinejad som de största förbrytarna. Organisationen har också sammanställt diktatorernas "track record", här kan man läsa om deras roll i förföljelse av journalister och brott mot pressfriheten.
Om Khamenei skriver organisationen:
Iran, the biggest prison for journalists in the Middle East, is ruled by the Supreme Guide, Ayatollah Ali Khamenei. The media was again under siege in 2005 as the regime became harsher and more than a dozen publications were abruptly suspended. Journalists continue to be arbitrarily arrested. Khamenei, who accuses the press of being “in the pay of the enemy,” was the person mainly responsible for the violence against journalists in spring 2000.
Khameneis "track record" finns att ladda hem här
Om Ahmadinejad skriver man:
The hardliner Ahmadinejad, a former “revolutionary guard,” took office as elected president of the Islamic Republic on 3 August 2005 and immediately purged the culture ministry (which supervises the press) of reformists and replaced them with hardliners. These new officials had in 1999 set up their own intelligence service enjoying complete impunity and having a private police force that cracked down regularly on the country’s intellectuals. Several government ministers are also revolutionary guards and were involved in arrests, torture and killings of Iranian journalists in 1998.
Ahmadinejads "track record" finns här.
Själva kampanjen går att hitta här.
Lite mer från Reportrar utan gränser.
Mojtaba Saminejad Blogger imprisoned for “insulting the Supreme Guide”
He was first arrested in early November 2004 over his online criticism of the arrest of three fellow bloggers. While held, his blog’s address was diverted to the website of a group of hackers linked to the Iranian radical Islamist movement Hezbollah (http://irongroup.blogspot.com/). On leaving prison, he resumed his blog using a new address (http://8mdr8.blogspot.com/), which led to his re-arrest.
When he appeared in court on 23 May 2005, he was unable to speak freely as he was accompanied by the policemen who had interrogated him in prison and this intimidated him, his lawyer said.
He is currently in Gohar Dashat prison, on the outskirts of Tehran, which is notorious for the mistreatment of detainees. He shares a cell with non-political prisoners. He was allowed to sit a mid-course exam at Tehran’s Azad university at the end of January but was led handcuffed into the examination room.
Another blogger, Arash Sigarshi, is also currently in prison in Iran for similar reasons.
Om Khamenei skriver organisationen:
Iran, the biggest prison for journalists in the Middle East, is ruled by the Supreme Guide, Ayatollah Ali Khamenei. The media was again under siege in 2005 as the regime became harsher and more than a dozen publications were abruptly suspended. Journalists continue to be arbitrarily arrested. Khamenei, who accuses the press of being “in the pay of the enemy,” was the person mainly responsible for the violence against journalists in spring 2000.
Khameneis "track record" finns att ladda hem här
Om Ahmadinejad skriver man:
The hardliner Ahmadinejad, a former “revolutionary guard,” took office as elected president of the Islamic Republic on 3 August 2005 and immediately purged the culture ministry (which supervises the press) of reformists and replaced them with hardliners. These new officials had in 1999 set up their own intelligence service enjoying complete impunity and having a private police force that cracked down regularly on the country’s intellectuals. Several government ministers are also revolutionary guards and were involved in arrests, torture and killings of Iranian journalists in 1998.
Ahmadinejads "track record" finns här.
Själva kampanjen går att hitta här.
Lite mer från Reportrar utan gränser.
Mojtaba Saminejad Blogger imprisoned for “insulting the Supreme Guide”
He was first arrested in early November 2004 over his online criticism of the arrest of three fellow bloggers. While held, his blog’s address was diverted to the website of a group of hackers linked to the Iranian radical Islamist movement Hezbollah (http://irongroup.blogspot.com/). On leaving prison, he resumed his blog using a new address (http://8mdr8.blogspot.com/), which led to his re-arrest.
When he appeared in court on 23 May 2005, he was unable to speak freely as he was accompanied by the policemen who had interrogated him in prison and this intimidated him, his lawyer said.
He is currently in Gohar Dashat prison, on the outskirts of Tehran, which is notorious for the mistreatment of detainees. He shares a cell with non-political prisoners. He was allowed to sit a mid-course exam at Tehran’s Azad university at the end of January but was led handcuffed into the examination room.
Another blogger, Arash Sigarshi, is also currently in prison in Iran for similar reasons.
Michael Ledeen: The Iranian Challenge
The Mahmoud Ahmadinejad interview in Der Spiegel has its moments, to be sure, but overall it’s about what you would expect. He’s an uncultured fanatic who will never admit error but simply reassert his lies. He’s not at all interested in what we call “the pursuit of the truth,” so there is no real interview or dialogue (the crowd calling for negotiations with this regime ought to study this text, because if they do it seriously they will realize that you cannot negotiate with these people). He constantly projects Iranian political culture onto the rest of the world, which is what you would expect from an uncultured ideologue. And it’s astonishing to watch the Spiegel interviewer fall into one rhetorical trap after another. In many ways, the interview is noteworthy for its exposure of the fecklessness of a German interviewer facing an Iranian bully.
When Ahmadinejad says “I don’t know what all the excitement is about” concerning the possibility he would attend the World Cup in Germany this summer, he’s told that it’s because of his remarks about the Holocaust. “So you were surprised...?” the interviewer says. Uninterested in what he said a sentence before, Ahmadinejad tosses out a new version: “No, not at all, because the network of Zionism is very active...”And that pretty much sets the tone for the rest of the interview. It’s always “heads I win, tails you lose.” Or rather, the Jews lose. Early on, he says “if (the Holocaust) did not occur, then the Jews have to go back to where they came from.” And a bit later he says “If there really had been a Holocaust, Israel ought to be located in Europe...” So he wants to ship the Jews to Europe, period.
When Ahmadinejad says “I don’t know what all the excitement is about” concerning the possibility he would attend the World Cup in Germany this summer, he’s told that it’s because of his remarks about the Holocaust. “So you were surprised...?” the interviewer says. Uninterested in what he said a sentence before, Ahmadinejad tosses out a new version: “No, not at all, because the network of Zionism is very active...”And that pretty much sets the tone for the rest of the interview. It’s always “heads I win, tails you lose.” Or rather, the Jews lose. Early on, he says “if (the Holocaust) did not occur, then the Jews have to go back to where they came from.” And a bit later he says “If there really had been a Holocaust, Israel ought to be located in Europe...” So he wants to ship the Jews to Europe, period.
Talk about the Holocaust is neither here nor there. When the Spiegel interviewer tries to suggest that there is abundant evidence for the Holocaust, Ahmadinejad first tosses off one of his great gag lines (“Normally, governments promote and support the work of researchers on historical events and do not put them in prison”), as if his regime had not arrested, tortured, and murdered thousands of Iranians who tried to tell the truth about the actions of the regime. Then he assaults the poor German: Why do you have to support the Zionists? Why do you Germans still feel guilty about the Holocaust? “Why must the German people be humiliated today because a group of people committed crimes in the name of the Germans during the course of history?”
The Spiegel journalist doesn’t have the wit to ask Ahmadinejad why jihadis like him base their actions on events that took place centuries ago, and then have the chutzpah to condemn the Germans for feeling guilt about the actions of their parents. The use of “humiliation” tells us a lot about the way the mullahs think about the world; they look at international events as a matter of domination or humiliation, and he hammers away at this theme: “Saying that we should accept the world as it is would mean that...the German people would be humiliated for another 1.000 years. Do you think that is the correct logic?”
You can be quite certain that the mullahs are not going to accept anything less than the humiliation of the West, and Ahmadinejad’s hatred for the Europeans oozes from every verbal exchange. When the Spiegel interviewer asks him whether he wants nuclear weapons, Ahmadinejad treats him with total contempt. If you know how to parse the language, you will see that he says “yes. Hell yes!” But instead of putting it in the context of the pursuit of Iranian national interests, he treats it as part of his hatred of the West:
"In our view, the legal system whereby a handful of countries force their will on the rest of the world is discriminatory and unstable...there are a number of countries that possess both nuclear energy and nuclear weapons. They use their atomic weapons to threaten other peoples...What we say is that these countries themselves have long deviated from peaceful usage. These powers have no right to talk to us in this manner. This order is unjust and unsustainable."
That ought to be clear enough for anyone who cares to see it. As for the rest, it ranges from outright lies (“we’re concerned about the American soldiers who die in Iraq. Why do they have to die there?” This from a regime that is doing much of the killing) to the usual denunciation of free societies:
"It does not make sense that a phenomenon depends on the opinions of many individuals who are free to interpret the phenomenon as they wish. You can’t solve the problems of the world that way...we need sustainable principles that enjoy universal acceptance–such as justice. Iran and the West agree on this."
They don’t, because the West believes, (at least I hope it still believes), that individuals must be free to think freely, while the Iranian regime demands subservience (anyone who thinks that the ayatollahs’ regime is based on justice should take a refresher course on basic legal principles).
And he ends with an open threat:
"If the Europeans continue to side with the Americans (would that it were so!), they will lose their position in the Middle East, and “ruin their reputation in other parts of the world. The others will think that the Europeans aren’t capable of solving problems.”
I wonder if there are many who believe the Europeans can solve any serious problems nowadays. They certainly can’t manage the Iranian challenge. Can we?
— Michael Ledeen, an NRO contributing editor, is most recently the author of The War Against the Terror Masters. He is resident scholar in the Freedom Chair at the American Enterprise Institute.
Jag brukar posta en del av Michael Ledeens inlägg här då och då, det beror inte på att jag håller med honom i allt han säger. Däremot så måste man respektera en människa som har ett så stort engagemang för demokrati, frihet och självklart Iran. ;-)
torsdag, juni 01, 2006
Irans Bahaier fruktar ny arresteringsvåg
Källor talar om att regimen intensifierat sin jakt på Irans Bahaier. Bahaier är en icke erkänd minoritet i Iran, tusentals medlemmar har blivit fängslade och hundratals avrättade sen den islamiska republiken upprättades. Nu fruktar man en ny våg av arresteringar.
Det finns ca 300 000 bahaier i Iran, de flesta flydde efter revolutionen. Tron instiftades i Iran av den persiske profeten Bahá'u'lláh. Enligt Bahaierna är han guds sändebud, det går tvärt emot den islamiska läran som menar att det kom flera profeter innan Mohammad men ingen efter, i Iran är de klassade som "oskyddade hedningar", det gör att det i princip är fritt fram för fundamentalister att döda troende bahaier.
Bahaiutövare lever under ständig skräck i Iran. Vi får hoppas att omvärldens reaktioner för en gång skull blir hårda mot regimens ständiga övertramp mot de mänskliga rättigheterna.
Det finns ca 300 000 bahaier i Iran, de flesta flydde efter revolutionen. Tron instiftades i Iran av den persiske profeten Bahá'u'lláh. Enligt Bahaierna är han guds sändebud, det går tvärt emot den islamiska läran som menar att det kom flera profeter innan Mohammad men ingen efter, i Iran är de klassade som "oskyddade hedningar", det gör att det i princip är fritt fram för fundamentalister att döda troende bahaier.
Bahaiutövare lever under ständig skräck i Iran. Vi får hoppas att omvärldens reaktioner för en gång skull blir hårda mot regimens ständiga övertramp mot de mänskliga rättigheterna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)