”Presidenten har iraniernas stöd” det är den sköna rubrik som satts på Bitte Hammargrens artikel i gårdagens SVD. Redan i ingressen märker man vart artikeln är på väg, Hammargren skriver:
”Atomenergifrågan i Iran är ofta förstasidesnyhet i iranska tidningar. Men inte på samma sätt som i väst. Här är budskapet att Irans anrikning av uran är en fråga om att modernisera landet och att ge Iran ökat nationellt oberoende – allt med fredliga syften.”
Jaha! Kan det bero på regimen kontrollerar all media? Att kulturministern varnat journalister och medier som väljer att ta en annan väg och argumentera för en annan linje. Av det finns inte nåt i artikeln.
Sen är det också intressant vilka Hammargren valt att prata med, att Basarägarna och överklassen stödjer Ahmadinejad är väl ganska klart. Basarägarna är ju som hon själv skriver ryggraden och de konservativas främsta väljargrupp. Hammargren avfärdar däremot snabbt Irans intellektuella, genom att säga att de blir ”tysta” när frågan om regimen atomprogram kommer på tal. Varför dem blir tysta resonerar hon inte kring, kan det bero på att de är rädda för repressalier från regimen?
Därefter intervjuar Bitte Hammargren en rad andra människor som ungefär verifierar hennes ”tes” om att Iranierna stödjer Ahmadinejad. Sen ska man också komma ihåg att Bitte Hammargren knappast själv fritt fått gått ut på gatorna och intervjua folk. Antingen har hon haft med sig en ”guide” utsedd av regimen eller så har hon bara fått tillträde att vistas på ställen där regimen vet att den har ett stort stöd. Vidare så är Basarer knappast rätt ställe att fråga människor om de är regimkritiker eller ej, eftersom det där kryllar av människor från underrättelsetjänsten eller just basarägare som är lojala mot regimen. Hade Hammargren intervjuat mig på en basar så hade jag också säkerligen sagt sammas sak som de hon intervjuade. Det nämner hon inte heller.
En annan detalj som kanske visar på Hammargrens okunnighet är när hon skriver: "Vanliga iranier som SvD stöter på i Teheran nämner ofta spontant USA, den gamla ärkefienden. Men däremot tar de sällan eller aldrig upp Israel, trots den hotfulla tonen mellan israeliska och iranska ledare.”
Kan det bero på att Iranier inte ens får nämna Israel, eftersom det skulle vara någon form av erkännande av staten Israel. Kan det bero på att Israel inte finns i Iranska kartor och att barn i Iranska skolor inte får veta om att staten Israel existerar. Inget av det heller är med i artikeln.
torsdag, maj 25, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Riktigt alla iranier gillar dock inte mullorna, låt vara att SvD:s reporter inte går in på den detaljen:
May 25 - "I am still hearing about the students protesting in Tehran and other major cities. BBC Persian service ( BBC World - English ) is also reporting that the protests have been going on for the past four nights but no one knew about it in other parts of the city"
http://www.thespiritofman.blogspot.com/
Har Ni konfronterat Hammargren med Er kritik?
Gateway Pundit, May 25, 2006
"Tehran Universities Erupt in Violence Overnight!"
Och Tabriz. Och Ahwaz Univ.
http://gatewaypundit.blogspot.com/2006/05/tehran-universities-erupt-in-violence.html
Näee, jag såg artikeln nyss efter ett tips. Sen så måste jag säga att det här är inte första gången svenskmedia är ute och cyklar.
Kommer ihåg när nåt program på SR hyllade Ahmadinejad för hans insatser som borgmästare, utan att kunna peka på nåt konkret. Utan man menade bara att Tehranborna fått det bättre under Ahmadinejad, och så fortsätter det i rapportering efter rapportering. Svensk utrikesrapportering har för mig samma vikt som Expressens nöjessidor, blaskigt och fylld med halvsanningar.
Jag har hittills faktiskt försökt maila journalister och påpeka på deras brister, men det känns ganska menlöst. ;-(
Du får ringa till journalisterna istället och diskutera samt fråga om du får skriva artikel om Iran i deras tidning. Mail bryr de sig inte om.
Vid all korrespondens med journalister på TV eller tidningar skall man vara noga med att CC:a deras redaktionschef, deras "tittar-/läsarombudsman", samt ansvarig utgivare. Då blir inte kritiken man kan ha mot dem enbart något för journalisten själv att hantera. När journalisten i fråga inser att även hans chef får reda på att det finns skarp kritik mot vad han/hon skriver blir det åtminstone lite mer nervösa.
Det kan nog vara en bra ide men det är inte alltid så lätt att veta vem som är chef. En större tidning har massvis med anställda och chefen har mycket att göra så man måste allt ha starka argument för att de skall bry sig. Men visst, vet man vem som är chef över en viss journalist, så klart man kan skicka CC till denne. Men hur vet man vem som är chef?
Jag har ganska bra respons på mejl till journalister. En nyhetsjournalist i bekanstskapskretsen säger att han får cirka fem sura seriösa mejl om dagen och att det inte är någon börda att ta till sig innehållet.
Skicka en kommentar