Bokbål, överfulla fängelser med politiska fångar och ständig tortyr. Jag beskriver inte nazi-Tyskland under andra världskriget. Jag beskriver nutidens Iran. Ett samhälle vars befolkning hålls i strama tyglar liknande medeltiden av mullor och diktatoriska fundamentalister.
Ett land som vars befolkning trots att vi nått 2005 lever i förtryck.
Tänk er att leva i ett land där du blir blodigt torterad med taggtråd bara för att du vill leva i demokrati.
Tänk er att leva i ett land där du sätts i fängelse på obestämd tid bara för att du demonstrerat för yttrandefrihet.
Tänk er att leva i ett land där du efter att ha kritiserat religionen får en dödsdom på ditt huvud utfärdad av det muslimska prästerskapet.
Detta är den fruktansvärda vardagen för många frihetskämpar i intoleransens Iran.
Förtryck, religiös fanatism och tortyr.
Grymma och vidriga brott mot mänskliga rättigheter.
Piskstraff, intolerans och regimkritiker i fängelser.
Ögonblicksbilder av förtryck, som då:
En ung kvinna dömdes sommaren 2002 av en domstol i södra Iran till att få sina ögon utstuckna sedan hon kastat syra i ansiktet på en man som försökt våldta henne. Öga för öga tand för tand.
Hundratals regimkritiska studenter och intellektuella greps I samband med de s.k. junidemonstrationerna greps. Ett okänt antal av dessa uppges alltjämt fängslade.
Tusentals iranier världen över som tvingats lämna sitt land för att rädda sitt liv.
Stening av otrogna kvinnor, dödsdomar mot homosexuella och fängelsedomar för alla de människor som strävar efter ett liv i frihet.
Självständiga fackföreningar tillåts i princip inte. Laglig strejkrätt saknas.
Reportrar utan gränser har kallat Iran för världens största fängelse för journalister.
200.000 människor fängslade för sina åsikters skull.
Västvärlden har under de senaste decennierna varit alldeles för flata i sitt agerande mot Iran.
Omvärlden kan inte fortsätta stå handlingsförlamad inför detta vidriga människoförtryck.
Goda företagsförbindelser får aldrig väga tyngre än ihärdig kritik av ofriheten och brotten mot mänskliga rättigheter.
Vi kan inte fortsätta svika Irans folk. Det krävs reella påtryckningar och hot om ekonomiska sanktioner om inte människoförtrycket upphör.
Allt annat vore en skam för Sverige och Europeiska Unionen.
Men vi som samlats här i dag vet att det finns hopp.
Iran har en ung befolkning med cirka 35 miljoner under 20 år.
Alla dessa fantastiska personer som vägrar att leva i förtrycket. Vi måste ge dem stöd!
Ett hopp om ett Iran med fria medborgare som får tycka, tänka och tro självständigt.
Vi är här för att vi älskar frihet och hatar förtryck.
Tillsammans kan vi skapa frihet.
Och kom ihåg det finns bara ett styrelsesätt som är värdigt fria medborgare. Det heter demokrati.
Av: Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot för Folkpartiet
