Obama, Obama, Obama…
Det är väldigt mycket Obama just nu i nyheterna. Hans trip till mellanöstern får nästan all medieuppmärksamhet medan McCain får nöja sig med små nyheter som att han igår såg en Yankee match tillsammans med Rudy. Inte direkt topp politik. Samtidigt som Obama får enorma rubriker rapporteras det om att det bara var en journalist och fotograf som mötte upp McCain när han igår landade i New Hampshire.
Men…
Samtidigt som Obama dominerar media och får väldigt mycket positiv media så är det helt dött lopp i opinionsundersökningarna. Vilket har fått en del experter att ifrågasätta om Obama kampanjen kan vinna. En del experter förväntar sig nu att Obama gör ett större ryck de kommande dagarna p.g.a. den massiva positiva mediebevakning han fått de senaste dagarna, annars så är något fel.
onsdag, juli 23, 2008
tisdag, juli 22, 2008
Tillbaka i NY och Hostelworld.com suger...
Washington…
Lördagen spenderade jag i Washington D.C. Det är en maffig stad och är man lite av en politiskt nörd så är det omöjligt att inte älska staden. Det är lite som att befinna sig i en politisk thriller och alla byggnader är verkligen storslagna. Vackraste blir det dock på natten när alla stora vita byggnader lyses upp.
Sightseeing som sport…
Eftersom jag bara hade en dag i Washington så gällde det också att se allt som det bara var möjligt att se och jag tror att jag täckte det mesta; Jefferson memorial, Lincoln memorial, Vita Huset, Capitol Hill, Supreme Court, Katolska kyrkans universitet och diverse andra departement och coola byggnader.
Men det var inte lätt, eftersom det är svårt och dyrt att parkera i Washington så ställde jag bilen på Hotellets parkeringsplats och promenerade. Tråkigt nog skulle det visa sig att temperaturen skulle närma sig över 35 grader och luftfuktigheten vara abnorm. Det var nog det jobbigaste träningspass jag någonsin haft och jag har nog aldrig svettats så mycket.
Maten…
Andra snabbmatställen jag hunnit testa hittills är Waffel House och Chop’t. Waffel House var som KFC, riktigt sunkigt och oaptitligt. Chop’t var däremot helt grymt. Det är en salladsbar i Washington, fräscht och riktigt gott. Så det rekommenderar jag starkt om ni är i D.C.
Idag åt jag förresten det som sades vara NY bästa hamburgare och det var faktiskt helt okej.
Harrington Hotell…
I Washington så bodde jag på Harrington Hotell, med en rabattkupong jag hittade så kostade det mig 125 dollar. Helt överkomligt med tanke på att det var mitt i stan, gratis parkering och den första stället jag sovit på under hela resan som det kändes fräscht och säkert.
Två saker jag glömde…
I Greenville så åt jag på ett ställe som heter Sticky Fingers, en BBQ kedja. Helt fantastiskt, bland det bästa jag någonsin ätit och tyvärr så finns dem inte i NY. Men är ni i North Carolina eller South Carolina så måste ni bara käka där. Revbensspjäll och kycklingsvingar åt jag med sex olika sorters sås.
I samma stad så blev jag intervjuad av tidningen. Såg nog ut som en vilsen turist när en journalist kom fram och började ställa frågor om varför jag valde att besöka Greenville av alla ställen och vart jag kom ifrån. Lite roligt.
Tillbaka i NY
Jag lämnade in bilen igår och återvände till New York. Det kändes lite skönt att slippa oroa sig för bilen hela tiden och man blir lite handikappad av bilen. Visserligen är det ganska skönt sätt att förflytta sig och jag hade inte kunnat göra resan utan en bil men reser man med bil så måste man oroa sig för parkering, inte dricka alkohol osv.
Så det är ganska skönt att vara utan bil. Men resan gick mycket fortare än jag trodde...
Hostelworld suger…
I lördags bokade jag in mig på ett mysigt hostel i Brooklyn, det var i alla fall vad jag trodde. När jag kom fram visade det sig att genierna på Hostelworld.com hade dubbelbokat mig och enligt dem som jobbade på hostellet så skedde det ganska ofta eftersom Hostelworld inte bryr sig om att kolla med hostellet man bokar med om det är fullt eller inte.
Så där stod jag mitt i Brooklyn ganska sent utan någonstans att bo. Men efter lite letande och mycket svettandes hittade jag en Hostel nära Central Park och här ska jag bo de kommande två nätterna.
Jag fick det goda rådet från Brooklyn hostellet att aldrig mer använda hostelworld.com eftersom sådana missöden inträffar ofta och istället använda mig av hostelbookers.com och dem tar inte heller någon serviceavgift.
Nu ska jag bara se om jag får tillbaka min deposit från Hostelworld.com, det är en struntsumma egentligen 17 usd, men det är principen som gäller.
Lördagen spenderade jag i Washington D.C. Det är en maffig stad och är man lite av en politiskt nörd så är det omöjligt att inte älska staden. Det är lite som att befinna sig i en politisk thriller och alla byggnader är verkligen storslagna. Vackraste blir det dock på natten när alla stora vita byggnader lyses upp.
Sightseeing som sport…
Eftersom jag bara hade en dag i Washington så gällde det också att se allt som det bara var möjligt att se och jag tror att jag täckte det mesta; Jefferson memorial, Lincoln memorial, Vita Huset, Capitol Hill, Supreme Court, Katolska kyrkans universitet och diverse andra departement och coola byggnader.
Men det var inte lätt, eftersom det är svårt och dyrt att parkera i Washington så ställde jag bilen på Hotellets parkeringsplats och promenerade. Tråkigt nog skulle det visa sig att temperaturen skulle närma sig över 35 grader och luftfuktigheten vara abnorm. Det var nog det jobbigaste träningspass jag någonsin haft och jag har nog aldrig svettats så mycket.
Maten…
Andra snabbmatställen jag hunnit testa hittills är Waffel House och Chop’t. Waffel House var som KFC, riktigt sunkigt och oaptitligt. Chop’t var däremot helt grymt. Det är en salladsbar i Washington, fräscht och riktigt gott. Så det rekommenderar jag starkt om ni är i D.C.
Idag åt jag förresten det som sades vara NY bästa hamburgare och det var faktiskt helt okej.
Harrington Hotell…
I Washington så bodde jag på Harrington Hotell, med en rabattkupong jag hittade så kostade det mig 125 dollar. Helt överkomligt med tanke på att det var mitt i stan, gratis parkering och den första stället jag sovit på under hela resan som det kändes fräscht och säkert.
Två saker jag glömde…
I Greenville så åt jag på ett ställe som heter Sticky Fingers, en BBQ kedja. Helt fantastiskt, bland det bästa jag någonsin ätit och tyvärr så finns dem inte i NY. Men är ni i North Carolina eller South Carolina så måste ni bara käka där. Revbensspjäll och kycklingsvingar åt jag med sex olika sorters sås.
I samma stad så blev jag intervjuad av tidningen. Såg nog ut som en vilsen turist när en journalist kom fram och började ställa frågor om varför jag valde att besöka Greenville av alla ställen och vart jag kom ifrån. Lite roligt.
Tillbaka i NY
Jag lämnade in bilen igår och återvände till New York. Det kändes lite skönt att slippa oroa sig för bilen hela tiden och man blir lite handikappad av bilen. Visserligen är det ganska skönt sätt att förflytta sig och jag hade inte kunnat göra resan utan en bil men reser man med bil så måste man oroa sig för parkering, inte dricka alkohol osv.
Så det är ganska skönt att vara utan bil. Men resan gick mycket fortare än jag trodde...
Hostelworld suger…
I lördags bokade jag in mig på ett mysigt hostel i Brooklyn, det var i alla fall vad jag trodde. När jag kom fram visade det sig att genierna på Hostelworld.com hade dubbelbokat mig och enligt dem som jobbade på hostellet så skedde det ganska ofta eftersom Hostelworld inte bryr sig om att kolla med hostellet man bokar med om det är fullt eller inte.
Så där stod jag mitt i Brooklyn ganska sent utan någonstans att bo. Men efter lite letande och mycket svettandes hittade jag en Hostel nära Central Park och här ska jag bo de kommande två nätterna.
Jag fick det goda rådet från Brooklyn hostellet att aldrig mer använda hostelworld.com eftersom sådana missöden inträffar ofta och istället använda mig av hostelbookers.com och dem tar inte heller någon serviceavgift.
Nu ska jag bara se om jag får tillbaka min deposit från Hostelworld.com, det är en struntsumma egentligen 17 usd, men det är principen som gäller.
söndag, juli 20, 2008
Från Södern...
Camelot inn…
Jag klagade på Motel 6 senaste men då hade jag inte bott en natt på Camelot inn utanför Greenville. Mögeldoft, döda kackerlackor och sjukt smutsiga lakan var det som motellet bjöd på, så det var bara att plocka fram rese lakanet och göra sitt bästa för att inte nudda sängen.
Raleigh…
Egentligen hade jag tänkt göra ett längre uppehåll i North Carolina och Virginia, men skippade det och åkte direkt upp till Raleigh som en gång i tiden var sydstaternas huvudstad. Eftersom jag rullade in på en fredag eftermiddag var staden tämligen död. Verkade vara en ganska liten storstad med en stolt krigshistoria.
Regnet & nattkörning…
Medan jag strosade runt i Raleigh började regnet ösa ner och då menar jag verkligen ösa. Så det var bara att plocka ut bilen och köra vidare. Jag lyckades med nöd och näppe klara mig till utkanterna av Richmond, Virginia. Regnet, mörkret, urusla vägar och människor som inte borde ha körkort gjorde att jag nog aldrig haft så många nära döden upplevelser som den natten.
Mobiltelefoner…
Det här med att köra bil och prata i telefon samtidigt verkar vara väldigt populärt här. Varenda människa som kör bil insisterar också med att prata i telefon.
Saker på vägen…
På själva motorvägen har jag hittills väjt för: trappstege, madrass, 2 fullpackade väskor, ett par döda djur av det större slaget (rådjur, varg(?)) och diverse annat.
Rush Limbaugh och Glenn Beck…
Jag har skrivit om Limbaugh tidigare och som sagt han är underhållande men korkad och grymt osympatiskt. Glenn Beck har jag inte lyssnat på men däremot sett ett par avsnitt av hans program som sänds sent på CNN. Han är mindre republikan kåt än Limbaugh men ser nog som sin uppgift att skrämma skiten ur tittarna.
Moore hade rätt…
Inser helt plötsligt att Michael Moore hade en poäng i Bowling for Columbine, kanske inte det att det är en enorm högerkonspiration som ser till att människor ständigt är rädda unt so weiter. Utan att det är vanlig media. Så fort du slår på radion eller Tvn så är det något hemskt som har hänt eller kan komma att hända. Någon kanske invänder att det är väl så även i Sverige, men jag tror nog inte att det sker i samma höga grad.
Igår på CNN så kunde man bland annat se ett program som försökte utröna vad konsekvenserna av högre oljepris skulle leda till. Man intervjuade experter, la fram siffror och grafer och lekte med scenariot
Jag klagade på Motel 6 senaste men då hade jag inte bott en natt på Camelot inn utanför Greenville. Mögeldoft, döda kackerlackor och sjukt smutsiga lakan var det som motellet bjöd på, så det var bara att plocka fram rese lakanet och göra sitt bästa för att inte nudda sängen.
Raleigh…
Egentligen hade jag tänkt göra ett längre uppehåll i North Carolina och Virginia, men skippade det och åkte direkt upp till Raleigh som en gång i tiden var sydstaternas huvudstad. Eftersom jag rullade in på en fredag eftermiddag var staden tämligen död. Verkade vara en ganska liten storstad med en stolt krigshistoria.
Regnet & nattkörning…
Medan jag strosade runt i Raleigh började regnet ösa ner och då menar jag verkligen ösa. Så det var bara att plocka ut bilen och köra vidare. Jag lyckades med nöd och näppe klara mig till utkanterna av Richmond, Virginia. Regnet, mörkret, urusla vägar och människor som inte borde ha körkort gjorde att jag nog aldrig haft så många nära döden upplevelser som den natten.
Mobiltelefoner…
Det här med att köra bil och prata i telefon samtidigt verkar vara väldigt populärt här. Varenda människa som kör bil insisterar också med att prata i telefon.
Saker på vägen…
På själva motorvägen har jag hittills väjt för: trappstege, madrass, 2 fullpackade väskor, ett par döda djur av det större slaget (rådjur, varg(?)) och diverse annat.
Rush Limbaugh och Glenn Beck…
Jag har skrivit om Limbaugh tidigare och som sagt han är underhållande men korkad och grymt osympatiskt. Glenn Beck har jag inte lyssnat på men däremot sett ett par avsnitt av hans program som sänds sent på CNN. Han är mindre republikan kåt än Limbaugh men ser nog som sin uppgift att skrämma skiten ur tittarna.
Moore hade rätt…
Inser helt plötsligt att Michael Moore hade en poäng i Bowling for Columbine, kanske inte det att det är en enorm högerkonspiration som ser till att människor ständigt är rädda unt so weiter. Utan att det är vanlig media. Så fort du slår på radion eller Tvn så är det något hemskt som har hänt eller kan komma att hända. Någon kanske invänder att det är väl så även i Sverige, men jag tror nog inte att det sker i samma höga grad.
Igår på CNN så kunde man bland annat se ett program som försökte utröna vad konsekvenserna av högre oljepris skulle leda till. Man intervjuade experter, la fram siffror och grafer och lekte med scenariot
torsdag, juli 17, 2008
USA forts...
Atlanta…
Kom fram till Atlanta igår: En helt okej stad, dock tämligen tråkig. Däremot så hittade jag gaykvarteren i Georgia, 2-3 gay barer, ganska roligt. Också lite av en schizofren stad, där de finaste kvarteren ligger precis granne med kvarter där folk sover på trottoarer. Hamnade hur som helst i ett gigantiskt varuhus, där jag gick lite smått vilse.
MLK är givetvis väldigt stor i Atlanta och nästan varannan gata eller byggnad är döpt efter honom. Här märker man också av den ekonomiska nedgången, mycket tomma byggnader och hus till salu.
Lite oväntat var det ganska lätt att köra i själva staden, lite trafik. Men så fort man kom ut på motorvägen så var det nästan kaos, bilar överallt och helt livsfarliga omkörningar.
Motel 6…
Eftersom det här en budget resa har jag bott på motell nästan hela vägen, utom den första natten på Super 8 så har alla ställen varit riktiga hålor, men man får det man betalar för. Däremot nåddes bottennivån igår när motellrummet var full av kackerlackor, klagade och fick byta till en något bättre rum.
Greenville…
Är idag i en liten och väldigt fin stad som heter Greenville i South Carolina. Det kanske renaste staden i världen och centrum är väldigt grönt men en stor park med forsande vatten mitti. En mysigstad som dessutom erbjuder gratis trådlös uppkoppling som jag utnyttjar just nu. Det är också en väldigt bra sak med USA, nämligen att man kan bara koppla upp sin laptop nästan överallt med gratis uppkoppling…
Snabbmat…
Har hunnit testa ett par snabbmatställen, Ihop, Arbys, Midway, KFC, Chick Lit och Quizinos. Det vidrigaste stället var utan tvekan KFC, det var knappt ätbart. Arbys var rent men maten sjukt fet På Ihop gjorde jag misstaget att lyssna på Karin och beställa Choclate Chip Panckakes och jag skakar fortfarande efter sockerkicken. Bäst hittills är Midway för den sköna inramningen och maten var god samt Quizinos subs.
Imorgon…
Vet jag faktiskt inte riktigt vart jag ska…
Kom fram till Atlanta igår: En helt okej stad, dock tämligen tråkig. Däremot så hittade jag gaykvarteren i Georgia, 2-3 gay barer, ganska roligt. Också lite av en schizofren stad, där de finaste kvarteren ligger precis granne med kvarter där folk sover på trottoarer. Hamnade hur som helst i ett gigantiskt varuhus, där jag gick lite smått vilse.
MLK är givetvis väldigt stor i Atlanta och nästan varannan gata eller byggnad är döpt efter honom. Här märker man också av den ekonomiska nedgången, mycket tomma byggnader och hus till salu.
Lite oväntat var det ganska lätt att köra i själva staden, lite trafik. Men så fort man kom ut på motorvägen så var det nästan kaos, bilar överallt och helt livsfarliga omkörningar.
Motel 6…
Eftersom det här en budget resa har jag bott på motell nästan hela vägen, utom den första natten på Super 8 så har alla ställen varit riktiga hålor, men man får det man betalar för. Däremot nåddes bottennivån igår när motellrummet var full av kackerlackor, klagade och fick byta till en något bättre rum.
Greenville…
Är idag i en liten och väldigt fin stad som heter Greenville i South Carolina. Det kanske renaste staden i världen och centrum är väldigt grönt men en stor park med forsande vatten mitti. En mysigstad som dessutom erbjuder gratis trådlös uppkoppling som jag utnyttjar just nu. Det är också en väldigt bra sak med USA, nämligen att man kan bara koppla upp sin laptop nästan överallt med gratis uppkoppling…
Snabbmat…
Har hunnit testa ett par snabbmatställen, Ihop, Arbys, Midway, KFC, Chick Lit och Quizinos. Det vidrigaste stället var utan tvekan KFC, det var knappt ätbart. Arbys var rent men maten sjukt fet På Ihop gjorde jag misstaget att lyssna på Karin och beställa Choclate Chip Panckakes och jag skakar fortfarande efter sockerkicken. Bäst hittills är Midway för den sköna inramningen och maten var god samt Quizinos subs.
Imorgon…
Vet jag faktiskt inte riktigt vart jag ska…
onsdag, juli 16, 2008
Memphis - Anniston...
Frukost...
Lämnade Memphis klockan nio imorse efter den glamorösa frukosten som hotellet bjöd på, kaffe och sjukt äckliga munkar som bestod av socker och fett. Tog två tuggor och mådde sen fysiskt illa...
Hitta ut ur Memphis...
Det var inte helt lätt att hitta rätt från Memphis eftersom jag skulle in på ett av de mindre motorvägarna, men efter ungefär en timmes yrande så hittade jag rätt till I-78 till Birmingham. En väldigt skön väg att köra, stundtals väldigt lite trafik och bra väglag.
Anniston, AL
Anniston är staden där jag bestämde mig för att stanna till i. Det är 100 miles från Atlanta och är en ganska tråkig stad. Mt Vernon var mysig men Anniston är i stortsett bara en motorväg som går igenom.
Malls...
Jag stannade till vid en mall och gick igenom denna gigantiska byggnad, där allt fanns. Hittade tom en affär som sålde scrubs, tydligen är det inget man får på jobbet utan något man måste köpa. Hade också förmånen att bli "sexuellt trakasserad" två gånger av två tjejgäng, stor humor i det...
Idioti...
Det finns mycket jag gillar med det här landet. Folk är trevliga och det mesta är ganska enkelt. Däremot så är dem helt sjukt bilberoende. Jag har sagt det förrut, men det är fullständigt omöjligt att gå någonstans utan bil. Idag tänkte jag gå över till biografen som ligger i närheten av motellet, det är 300 meter dit. Men det går inte att gå dit utan att bli överkörd och behöva springa över motorvägen. Det finns ingen gångväg.
Imorgon...
Imorgon blir det en ganska kort körning till Atlanta, där ska jag käka en riktig BBQ Ribs...
Lämnade Memphis klockan nio imorse efter den glamorösa frukosten som hotellet bjöd på, kaffe och sjukt äckliga munkar som bestod av socker och fett. Tog två tuggor och mådde sen fysiskt illa...
Hitta ut ur Memphis...
Det var inte helt lätt att hitta rätt från Memphis eftersom jag skulle in på ett av de mindre motorvägarna, men efter ungefär en timmes yrande så hittade jag rätt till I-78 till Birmingham. En väldigt skön väg att köra, stundtals väldigt lite trafik och bra väglag.
Anniston, AL
Anniston är staden där jag bestämde mig för att stanna till i. Det är 100 miles från Atlanta och är en ganska tråkig stad. Mt Vernon var mysig men Anniston är i stortsett bara en motorväg som går igenom.
Malls...
Jag stannade till vid en mall och gick igenom denna gigantiska byggnad, där allt fanns. Hittade tom en affär som sålde scrubs, tydligen är det inget man får på jobbet utan något man måste köpa. Hade också förmånen att bli "sexuellt trakasserad" två gånger av två tjejgäng, stor humor i det...
Idioti...
Det finns mycket jag gillar med det här landet. Folk är trevliga och det mesta är ganska enkelt. Däremot så är dem helt sjukt bilberoende. Jag har sagt det förrut, men det är fullständigt omöjligt att gå någonstans utan bil. Idag tänkte jag gå över till biografen som ligger i närheten av motellet, det är 300 meter dit. Men det går inte att gå dit utan att bli överkörd och behöva springa över motorvägen. Det finns ingen gångväg.
Imorgon...
Imorgon blir det en ganska kort körning till Atlanta, där ska jag käka en riktig BBQ Ribs...
Ahmadinejad - den store segraren...
Just nu är den stora nyheten här i USA att Bush administrationen kommer att hålla direkta samtal med Iran om atomprogrammet. Enligt uppgifter så kommer en högt uppsatt amerikanskt diplomat att åka till Genevé för att träffa iranska diplomater för att prata om atomprogrammet.
Det här är en stor nyhet. Bush adminstrationen har hittills vägrat att diskutera med Iran direkt om atomprogrammet såvida man inte ger upp urananrikningen. Men nu ger Bush administrationen upp och öppnar upp för direkta samtal med Iran. Enligt administrationen är detta bara fråga om ett möte och inget annat.
Hur som helst är det här en stor seger för regimen i Iran och en gigantisk seger för Ahmadinejad.
Ahmadinejad vann chicken-racet och han kommer att framställa det som att det var hans hårdföra stil som fick USA att backa. Propaganda segern är total för Ahmadinejad.
Men det är inte Ahmadinejad som är den egentliga vinnaren utan de mer moderata krafterna kring Khamenei. USA kommer inte att förhandla med Ahmadinejad utan med personer som befinner sig i närheten av Khamenei och blir det något av förhandlingarna så minskar Ahmadinejads utrymme i utrikespolitiken som hittills varit hans starka sida. De moderata krafterna som hela tiden varit öppen för direkta samtal med USA kommer då att få större inflytande.
Jag tror att Bush administrationen försöker göra ett par saker. Dels dämpa spänningen i mellanöstern och på så sätt få ner oljepriset något och dels just att stärka de mer moderata krafterna runt Khamenei och försöka åstadkomma ungefär det som man gjorde med Nordkorea.
Tyvärr är man lite väl sent ute, Bush är president några få månader till och Khamenei kommer att vänta ut Bush-administrationen mot någon som de tror kommer att erbjuda mer. Det är en svår balansgång dock, misslyckas förhandlingarna koch det går åt skogen så minskar chanserna till nya förhandlingar på hög nivå.
Detta kan också vara inledningen på en militärattack, misslyckas förhandlingarna så kan Bush administrationen hävda att man uttömt alla diplomatiska lösningar och att det nu är dags att gå till handling.
Medier i USA säger också att det här är en stor seger för Obama som vill ha direkta samtal med Iran och minskar McCains utrymme i Iran frågan...
Det här är en stor nyhet. Bush adminstrationen har hittills vägrat att diskutera med Iran direkt om atomprogrammet såvida man inte ger upp urananrikningen. Men nu ger Bush administrationen upp och öppnar upp för direkta samtal med Iran. Enligt administrationen är detta bara fråga om ett möte och inget annat.
Hur som helst är det här en stor seger för regimen i Iran och en gigantisk seger för Ahmadinejad.
Ahmadinejad vann chicken-racet och han kommer att framställa det som att det var hans hårdföra stil som fick USA att backa. Propaganda segern är total för Ahmadinejad.
Men det är inte Ahmadinejad som är den egentliga vinnaren utan de mer moderata krafterna kring Khamenei. USA kommer inte att förhandla med Ahmadinejad utan med personer som befinner sig i närheten av Khamenei och blir det något av förhandlingarna så minskar Ahmadinejads utrymme i utrikespolitiken som hittills varit hans starka sida. De moderata krafterna som hela tiden varit öppen för direkta samtal med USA kommer då att få större inflytande.
Jag tror att Bush administrationen försöker göra ett par saker. Dels dämpa spänningen i mellanöstern och på så sätt få ner oljepriset något och dels just att stärka de mer moderata krafterna runt Khamenei och försöka åstadkomma ungefär det som man gjorde med Nordkorea.
Tyvärr är man lite väl sent ute, Bush är president några få månader till och Khamenei kommer att vänta ut Bush-administrationen mot någon som de tror kommer att erbjuda mer. Det är en svår balansgång dock, misslyckas förhandlingarna koch det går åt skogen så minskar chanserna till nya förhandlingar på hög nivå.
Detta kan också vara inledningen på en militärattack, misslyckas förhandlingarna så kan Bush administrationen hävda att man uttömt alla diplomatiska lösningar och att det nu är dags att gå till handling.
Medier i USA säger också att det här är en stor seger för Obama som vill ha direkta samtal med Iran och minskar McCains utrymme i Iran frågan...
tisdag, juli 15, 2008
Mer USA...
Mt Vernon…
Igår körde jag mellan Cambridge, OH och Mt Vernon, IL. Mt Vernon verkade vara en liten och mysig stad. Mt Vernon är nog en soldatstad, där stadens största nöjesställe var Veteranparken.
Vädret…
Det är sjukt varmt, närmare 40 grader. Det är en liten chock att lämna den luftkonditionerade bilen.
Graceland…
Jag lämnade Mt Vernon ganska tidigt på morgonen och nådde Memphis efter lunch och är man här så måste man ju besöka Graceland. Måste säga att jag är lite besviken, huset var ganska litet även om området var stort, sen var det lite som man kunde förvänta sig. Däremot var det sjukt dyrt, 30 dollar. Man måste vara en stor Elvis fan för att tycka att det är värt pengarna…
Memphis…
Tog också en sväng in i Memphis. Det var en lugn och ganska tyst stad. Nu rullade jag in efter arbetstid men ändå väldigt, väldigt lugnt. Promenerade runt ett tag tills jag hittade det berömda Beale St. med alla barer och grillrestauranger. Det var egentligen bara en gata och ganska lugn en måndag kväll.
Conservative talkradio…
Ett av de bästa besluten jag tog innan jag åkte hit var att inte ta med mig Ipoden. Har lyssnat väldigt mycket på radio och en del på Rush Limbaugh, karln är uppenbarligen galen och okunnig. En del av det han säger är ren fakta fel, som att Ahmadinejad skulle ha sagt att han gärna vill anfalla Israel med kärnvapen osv. Däremot är han underhållande och har en säljande röst. Han gör egna reklamspotar som faktiskt är ganska bra…
Reklam…
Lågkonjunkturen märks bland radioreklamen. Det är mycket om att omstrukturera sina skulder och hjälp om att byta yrkesinriktning osv.
Bilar…
Visserligen är det ganska skönt att USA är ett billand när man är här som turist för att köra just bil. Däremot är det lite väl jobbigt att inte kunna gå någonstans utanför storstäderna. Jag försökte att gå från mitt motell idag till Waffelhouse som ligger 300 m bort. Men det var nästintill omöjligt. Det finns inga trottoarer utan man måste tajma sin sprint när inga bilar kommer farande.
Det samma gällde i Mt Vernon, det var omöjligt att gå någonstans utan att riskera att bli påkörd. Blev extremt lycklig när jag hittade veteranparken, där man kunde parkera sin bil och gå runt lite.
Samtidigt kan man inte låta bli att imponerad av bilparken. De flesta har rätt nya och rena bilar. Bilvax industrin lever gott här i USA…
Maten…
Jag har slutat äta och äter nu bara en gång om dagen. Jag förstår verkligen inte hur människor här klarar av den extremt feta maten och det blir värre och värre ju söderut man kommer. Idag åt jag på Wafflehouse, fanns ingen sallad utan det blev en kycklingmacka med givetvis bacon och väldigt mycket smält ost på.
Imorgon…
Kör jag nog till Atlanta, Georgia…
Igår körde jag mellan Cambridge, OH och Mt Vernon, IL. Mt Vernon verkade vara en liten och mysig stad. Mt Vernon är nog en soldatstad, där stadens största nöjesställe var Veteranparken.
Vädret…
Det är sjukt varmt, närmare 40 grader. Det är en liten chock att lämna den luftkonditionerade bilen.
Graceland…
Jag lämnade Mt Vernon ganska tidigt på morgonen och nådde Memphis efter lunch och är man här så måste man ju besöka Graceland. Måste säga att jag är lite besviken, huset var ganska litet även om området var stort, sen var det lite som man kunde förvänta sig. Däremot var det sjukt dyrt, 30 dollar. Man måste vara en stor Elvis fan för att tycka att det är värt pengarna…
Memphis…
Tog också en sväng in i Memphis. Det var en lugn och ganska tyst stad. Nu rullade jag in efter arbetstid men ändå väldigt, väldigt lugnt. Promenerade runt ett tag tills jag hittade det berömda Beale St. med alla barer och grillrestauranger. Det var egentligen bara en gata och ganska lugn en måndag kväll.
Conservative talkradio…
Ett av de bästa besluten jag tog innan jag åkte hit var att inte ta med mig Ipoden. Har lyssnat väldigt mycket på radio och en del på Rush Limbaugh, karln är uppenbarligen galen och okunnig. En del av det han säger är ren fakta fel, som att Ahmadinejad skulle ha sagt att han gärna vill anfalla Israel med kärnvapen osv. Däremot är han underhållande och har en säljande röst. Han gör egna reklamspotar som faktiskt är ganska bra…
Reklam…
Lågkonjunkturen märks bland radioreklamen. Det är mycket om att omstrukturera sina skulder och hjälp om att byta yrkesinriktning osv.
Bilar…
Visserligen är det ganska skönt att USA är ett billand när man är här som turist för att köra just bil. Däremot är det lite väl jobbigt att inte kunna gå någonstans utanför storstäderna. Jag försökte att gå från mitt motell idag till Waffelhouse som ligger 300 m bort. Men det var nästintill omöjligt. Det finns inga trottoarer utan man måste tajma sin sprint när inga bilar kommer farande.
Det samma gällde i Mt Vernon, det var omöjligt att gå någonstans utan att riskera att bli påkörd. Blev extremt lycklig när jag hittade veteranparken, där man kunde parkera sin bil och gå runt lite.
Samtidigt kan man inte låta bli att imponerad av bilparken. De flesta har rätt nya och rena bilar. Bilvax industrin lever gott här i USA…
Maten…
Jag har slutat äta och äter nu bara en gång om dagen. Jag förstår verkligen inte hur människor här klarar av den extremt feta maten och det blir värre och värre ju söderut man kommer. Idag åt jag på Wafflehouse, fanns ingen sallad utan det blev en kycklingmacka med givetvis bacon och väldigt mycket smält ost på.
Imorgon…
Kör jag nog till Atlanta, Georgia…
söndag, juli 13, 2008
Studieresa hos stora satan...
”Nice legs”…
På vägen in till NY från JFK fick jag skjuts av Carlos som gav mig en snabb guidning av NY. Carlos var puertorican men bott hela livet i Queens. Han berättade också att alla tjejer på Manhattan har snygga ben och att någon ”rev” ner WTC. En skön kille...
Hotellet…
Ägdes och drev av familjen peng. Inte mycket till hotell, tre rum fyllda med sängar. Ganska sköna sådana. Precis innan man kommer in, står det en lapp om att skadedjursbekämparen kommer på måndag och inne får jag instruktionen att inte ta med någon som helst mat upp till rummet eftersom det finns råttor nedanför.
NY
Tog beslutet att jag skulle se så mycket av staden som jag bara möjligen kunde. Därför beslöt jag mig för att promenera. Först uppåt mot Central Park och Guggenheim museet och därefter neråt till där WTC en gång stod. Det var en bit att gå, hade så sjukt ont i fötter och ben i slutet av dagen att vartenda steg gjorde ont. Men roligt var det…
Bilresan…
När jag kom till USA så hade jag ingen större aning om vart jag skulle, bara att jag hade en bil i två veckor. Den första planen att åka till Florida avskrevs, för tråkig väg. Så nu befinner jag mig i närheten av Columbus, Ohio på väg mot Memphis.
Det har hittills gått ganska bra. Vägarna är så där, 718 km in på resan har jag fått väja för följande saker: en stor fet stege, däck, dött rådjur och diverse stora kartonger. Men det är vackert och ganska lätt att hitta, utom när jag körde fel i 50 km alldeles i början.
Man får bara köra 65 mph, runt 100 km i timmen och jag gör mitt bästa för att hålla hastigheten eftersom det är kontroller ganska ofta och böterna är sjukt höga…
Köra i NY under rusningstrafik…
Är den största adrenalinkicken man kan få och jag gör aldrig om det.
Midway diner…
Är bilresans stora behållning. Det är en kedja med matställe och det ser precis ut som dinners gör på filmer. Där jobbade också Peggy som var väldigt trevlig. Jag funderar på att flytta till PA, börja köra lastbil och gifta mig med Peggy. Vi får tre barn, går i kyrkan på söndagar och jag går upp 50 kg eftersom det är bacon i precis allting…
Idag…
Bär det som sagt av mot Indianapolis och Memphis. Har för engångskulle planerat och kommer att köra fram till Mt Vernon, Illinois…
På vägen in till NY från JFK fick jag skjuts av Carlos som gav mig en snabb guidning av NY. Carlos var puertorican men bott hela livet i Queens. Han berättade också att alla tjejer på Manhattan har snygga ben och att någon ”rev” ner WTC. En skön kille...
Hotellet…
Ägdes och drev av familjen peng. Inte mycket till hotell, tre rum fyllda med sängar. Ganska sköna sådana. Precis innan man kommer in, står det en lapp om att skadedjursbekämparen kommer på måndag och inne får jag instruktionen att inte ta med någon som helst mat upp till rummet eftersom det finns råttor nedanför.
NY
Tog beslutet att jag skulle se så mycket av staden som jag bara möjligen kunde. Därför beslöt jag mig för att promenera. Först uppåt mot Central Park och Guggenheim museet och därefter neråt till där WTC en gång stod. Det var en bit att gå, hade så sjukt ont i fötter och ben i slutet av dagen att vartenda steg gjorde ont. Men roligt var det…
Bilresan…
När jag kom till USA så hade jag ingen större aning om vart jag skulle, bara att jag hade en bil i två veckor. Den första planen att åka till Florida avskrevs, för tråkig väg. Så nu befinner jag mig i närheten av Columbus, Ohio på väg mot Memphis.
Det har hittills gått ganska bra. Vägarna är så där, 718 km in på resan har jag fått väja för följande saker: en stor fet stege, däck, dött rådjur och diverse stora kartonger. Men det är vackert och ganska lätt att hitta, utom när jag körde fel i 50 km alldeles i början.
Man får bara köra 65 mph, runt 100 km i timmen och jag gör mitt bästa för att hålla hastigheten eftersom det är kontroller ganska ofta och böterna är sjukt höga…
Köra i NY under rusningstrafik…
Är den största adrenalinkicken man kan få och jag gör aldrig om det.
Midway diner…
Är bilresans stora behållning. Det är en kedja med matställe och det ser precis ut som dinners gör på filmer. Där jobbade också Peggy som var väldigt trevlig. Jag funderar på att flytta till PA, börja köra lastbil och gifta mig med Peggy. Vi får tre barn, går i kyrkan på söndagar och jag går upp 50 kg eftersom det är bacon i precis allting…
Idag…
Bär det som sagt av mot Indianapolis och Memphis. Har för engångskulle planerat och kommer att köra fram till Mt Vernon, Illinois…
fredag, juli 04, 2008
Film om Khomeini...
Den första egentliga biografin over Khomeini är nu under produktion och kommer att släppas i februari 2009. Filmen kommer att regisseras av Behrouz Afkhami och är den första spelfilmen om Khomeini som regimen tillåtit spelas in.
Filmen kommer att handla mest om Khomeinis ungdom och hans kamp mot Shahen eftersom regissören inte fick göra en film om Khomeini under revolutionen. Khomeinis ungdom är en mindre kontroversiell tid.
Det kommer inte röra sig om en kritisk biografi eftersom det är ett manus som passerat regimens censur och idén för filmen kom från institutet var syfte är att främja Khomeinis arbete. Khomeinis barnbarn Hossein Khomeini har bidragit med research. Men Afkhami är eller var en ganska stark personlighet reformistiska kretsar. Han är nära vän med Karroubi och var den som skulle leda Karroubis TV-kanal som rann ut i sanden. Han satt också i parlamentet under reformisternas högtid och svarade för en rad kontroversiella tal, där han bland annat erkände att hans unga son drömde om att fly till USA.
Enligt nyhetsbyrån AFP ska huvudrollsinnehavaren Abdol Reza Akbar vara slående lik Khomeini och man har även dubbat rösten till filmen för att få fram Khomeinis dialekt vid hans tal.
Med tanke på 70 % av Irans befolkning är under 30 år och därmed aldrig upplevde revolutionen eller Khomeinis storhetstid så vill regimen återuppliva minnen av honom. Men det är en balansgång för regimen. För att filmen inte ska förkastas eller skrattas bort så måste den ändå vara hyffsad balanserad och trovärdig. Samtidigt går det inte att göra en helt sanningsenligt film om Khomeini utan att förvandla det till en hett politiskt potatis. Därför väljer man att göra en film om Khomeinis ungdom.
Filmen med titeln Farzand-e Sobh (The Morning's Child) har premiär i februari 2009.
Filmen kommer att handla mest om Khomeinis ungdom och hans kamp mot Shahen eftersom regissören inte fick göra en film om Khomeini under revolutionen. Khomeinis ungdom är en mindre kontroversiell tid.
Det kommer inte röra sig om en kritisk biografi eftersom det är ett manus som passerat regimens censur och idén för filmen kom från institutet var syfte är att främja Khomeinis arbete. Khomeinis barnbarn Hossein Khomeini har bidragit med research. Men Afkhami är eller var en ganska stark personlighet reformistiska kretsar. Han är nära vän med Karroubi och var den som skulle leda Karroubis TV-kanal som rann ut i sanden. Han satt också i parlamentet under reformisternas högtid och svarade för en rad kontroversiella tal, där han bland annat erkände att hans unga son drömde om att fly till USA.
Enligt nyhetsbyrån AFP ska huvudrollsinnehavaren Abdol Reza Akbar vara slående lik Khomeini och man har även dubbat rösten till filmen för att få fram Khomeinis dialekt vid hans tal.
Med tanke på 70 % av Irans befolkning är under 30 år och därmed aldrig upplevde revolutionen eller Khomeinis storhetstid så vill regimen återuppliva minnen av honom. Men det är en balansgång för regimen. För att filmen inte ska förkastas eller skrattas bort så måste den ändå vara hyffsad balanserad och trovärdig. Samtidigt går det inte att göra en helt sanningsenligt film om Khomeini utan att förvandla det till en hett politiskt potatis. Därför väljer man att göra en film om Khomeinis ungdom.
Filmen med titeln Farzand-e Sobh (The Morning's Child) har premiär i februari 2009.
torsdag, juli 03, 2008
USA ville kidnappa Ahmadinejad och Abbas Palizdar...
Ahmadinejad: USA skulle kidnappa mig...
Kretsen kring Ahmadinejad blir allt mer bisarr. Nu hävdar Ahmadinejad att USA försökte kidnappa honom under hans besök Irak, tanken var att amerikanernaskulle föra Ahmadinejad till USA och använda frisläppandet av honom i förhandlingarna mot Irans atomprogram. Men det slutar inte där. Personer runt om kring Ahmadinejad hävdar också att USA försökte mörda presidenten när han förra månaden deltog i ett FN möte om matkrisen. Irans italien ambassadör hävdar att amerikanerna försökte döda presidenten med radioaktiv strålning.
Istället för sympatier så har Ahmadinejad fått kritik för dessa två påståenden. Den stenhårda konservativa tidningen Kayhan ansåg att Ahmadinejads uttalanden skadade Iran och samhället.
Tidningen E'temad daily, gjorde som alla goda journalister skulle ha gjort och började gräva i Ahmadinejads påståenden. Genom att tala med källor i Irak som ansvarade för Ahmadinejads säkerhet i Irak fick dem reda på att det inte någon gång under hans besök i Irak fanns något konkret hot mot presidenten. Även regimens egna nationella säkerhetsorgan dementerade historierna och sa att de varken hört talas om eller mottagit några rapporter om några planer på att kidnappa eller mörda Ahmadinejad.
Det måste ha varit jobbigt för Ahmadinejad att inte blir trodd och dessutom hånad av ett gäng journalister var mer än han kunde hantera. Så han slog helt enkelt igen tidningen och nu ska E'temad dailys chefredaktör inställa sig inför domstolen för att göra avbön och förklara varför hans tidning förolämpat presidenten...
Den stora skandalen...
Den stora snackisen bland regimens toppmän har den senaste månaden inte varit Israel, Ahmadinejad eller atombomber, istället har det handlat om Abbas Palizdar. En Ahmadinejad supporter och medarbetare. Under två tal som han håller i städerna Hamadan och Shiraz under maj månad anklagar han öppet en rad högtuppsatta mullor för korruption, en hel del av dessa är också motståndare till Ahmadinejad.
Otur för Palizdar var att ett av hans tal videofilmades och cirkulerar nu fritt på webben, bland annat på youtube. Det ledde till att fel personer får höra kritiken och det i sin tur betydde att han greps och nu är anklagad för att ha "spritt osanning". Exakt samtidigt bestämde sig banken Mellat, att stämma honom för att inte ha betala tillbaka lång på 6.6 miljoner dollar som han fick för 16 år sen.
Än jobbigare blev det för Palizdar när regeringen och Ahmadinejad helt tog avstånd från honom, en talesman för Ahmadinejad sa att Palizdars uttalanden endast skadade den nationella enigheten. Samtidigt som regimen hävdar att Palizdar inte alls varit vice ordförande för parlamentets utredningsutskott, som det hävdats i media, utan att han arbetat med research för parlamentsledamoten Fatemeh Ajorlou. Men att han aldrig varit en del av utskottets anti-korruptions arbete.
I sitt tal ska Abbas Palizdar främst pekat ut den tidigare presidenten Rafsanjani och den tidigare ledamoten av väktarrådet Mohammad Yazdi som de störstabovarna inom regimen.
Historien med Palizdar är komiskt på många plan. Dels så har en helt obetydlig person lyckats få ett enormt utrymme genom att säga något som är allmänt känt. Dels är det komiskt att se hur regimen hanterat situationen, först hävdade man att denna Abbas Palizdar var en imitatör som ingen hört talas om. Sedan fick man krypa till korset och erkänna att han visserligen jobbade för regeringen och med parlamentets utredningsutskott men att han aldrig hade något med deras anti-korruptions arbete att göra.
Steg frammåt?
Enligt regimen ska USA ha kommit med ett förslag om att stärka banden mellan länderna genom att tillåta direktflyg mellan länderna och att låta USA öppnaupp intressekontor i Iran. Irans utrikesminister Manoucher Mottaki säger att han kan tänka sig att fundera på saken...
Sandlåda på högnivå...
Tydligen ligger det ett förslag framför borgmästaren i Rom om att döpa en av gatorna i staden till "8 juli" som ett minne över studentprotesterna under 1998. Nu kontrar Mehdi Chamran som är ordförande för Tehran stadsfullmäktige att om borgmästaren i Rom bestämmer sig för att lyssna till "vissa grupper" kommerTehran att bli tvingade till att döpa om "Italy Street".
Kretsen kring Ahmadinejad blir allt mer bisarr. Nu hävdar Ahmadinejad att USA försökte kidnappa honom under hans besök Irak, tanken var att amerikanernaskulle föra Ahmadinejad till USA och använda frisläppandet av honom i förhandlingarna mot Irans atomprogram. Men det slutar inte där. Personer runt om kring Ahmadinejad hävdar också att USA försökte mörda presidenten när han förra månaden deltog i ett FN möte om matkrisen. Irans italien ambassadör hävdar att amerikanerna försökte döda presidenten med radioaktiv strålning.
Istället för sympatier så har Ahmadinejad fått kritik för dessa två påståenden. Den stenhårda konservativa tidningen Kayhan ansåg att Ahmadinejads uttalanden skadade Iran och samhället.
Tidningen E'temad daily, gjorde som alla goda journalister skulle ha gjort och började gräva i Ahmadinejads påståenden. Genom att tala med källor i Irak som ansvarade för Ahmadinejads säkerhet i Irak fick dem reda på att det inte någon gång under hans besök i Irak fanns något konkret hot mot presidenten. Även regimens egna nationella säkerhetsorgan dementerade historierna och sa att de varken hört talas om eller mottagit några rapporter om några planer på att kidnappa eller mörda Ahmadinejad.
Det måste ha varit jobbigt för Ahmadinejad att inte blir trodd och dessutom hånad av ett gäng journalister var mer än han kunde hantera. Så han slog helt enkelt igen tidningen och nu ska E'temad dailys chefredaktör inställa sig inför domstolen för att göra avbön och förklara varför hans tidning förolämpat presidenten...
Den stora skandalen...
Den stora snackisen bland regimens toppmän har den senaste månaden inte varit Israel, Ahmadinejad eller atombomber, istället har det handlat om Abbas Palizdar. En Ahmadinejad supporter och medarbetare. Under två tal som han håller i städerna Hamadan och Shiraz under maj månad anklagar han öppet en rad högtuppsatta mullor för korruption, en hel del av dessa är också motståndare till Ahmadinejad.
Otur för Palizdar var att ett av hans tal videofilmades och cirkulerar nu fritt på webben, bland annat på youtube. Det ledde till att fel personer får höra kritiken och det i sin tur betydde att han greps och nu är anklagad för att ha "spritt osanning". Exakt samtidigt bestämde sig banken Mellat, att stämma honom för att inte ha betala tillbaka lång på 6.6 miljoner dollar som han fick för 16 år sen.
Än jobbigare blev det för Palizdar när regeringen och Ahmadinejad helt tog avstånd från honom, en talesman för Ahmadinejad sa att Palizdars uttalanden endast skadade den nationella enigheten. Samtidigt som regimen hävdar att Palizdar inte alls varit vice ordförande för parlamentets utredningsutskott, som det hävdats i media, utan att han arbetat med research för parlamentsledamoten Fatemeh Ajorlou. Men att han aldrig varit en del av utskottets anti-korruptions arbete.
I sitt tal ska Abbas Palizdar främst pekat ut den tidigare presidenten Rafsanjani och den tidigare ledamoten av väktarrådet Mohammad Yazdi som de störstabovarna inom regimen.
Historien med Palizdar är komiskt på många plan. Dels så har en helt obetydlig person lyckats få ett enormt utrymme genom att säga något som är allmänt känt. Dels är det komiskt att se hur regimen hanterat situationen, först hävdade man att denna Abbas Palizdar var en imitatör som ingen hört talas om. Sedan fick man krypa till korset och erkänna att han visserligen jobbade för regeringen och med parlamentets utredningsutskott men att han aldrig hade något med deras anti-korruptions arbete att göra.
Steg frammåt?
Enligt regimen ska USA ha kommit med ett förslag om att stärka banden mellan länderna genom att tillåta direktflyg mellan länderna och att låta USA öppnaupp intressekontor i Iran. Irans utrikesminister Manoucher Mottaki säger att han kan tänka sig att fundera på saken...
Sandlåda på högnivå...
Tydligen ligger det ett förslag framför borgmästaren i Rom om att döpa en av gatorna i staden till "8 juli" som ett minne över studentprotesterna under 1998. Nu kontrar Mehdi Chamran som är ordförande för Tehran stadsfullmäktige att om borgmästaren i Rom bestämmer sig för att lyssna till "vissa grupper" kommerTehran att bli tvingade till att döpa om "Italy Street".
Uppdatering..
Dödsdom...
I måndags dömde domstolen i Tehran affärsmannen Ali Ashtari till döden för spionage mot irans atomprogram. Ashtari är VD för ett företag som säljer kommunikation och säkerhetsutrustning med bland annat regimen som kund. Regimen hävdar att Ashtari befann sig i ekonomiskt trubbel och accepterade ett förmånligt lån på 50 000 USD från den israeliska säkerhetstjänsten.
Ashtaris företag ska bland annat ha fungerat som underleverantörer till både Irans atom och missilprogram. Åklagaren hävdade under rättegången att Ashtari tagit emot pengar för att i utbyte sälja defekta produkter till den iranska regimen. Användandet av dessa produkter ska ha lett till att vissa projekt misslyckats eller fått börjas om. Enligt regimen ska Ashtari ha
gjort en del medgivanden, bland annat ska han ha erkänt att han blivit kontaktad av israeliska agenter i en bank på Turkiet och Thailand.
Det är inte helt otänkbart att regimen har hittat på den här historien och det är inte heller helt otänkbart att det verkligen är så att Ashtari fungerat som spion. Hur som helst, så är det bara att hoppas att Ashtari lyckas med att få dödsdomen omvandlad till fängelse. Det som talar för honom är att dödsdomen kom i en tid då Israel öppet hotade regimen och att han fortfarande har möjlighet att överklaga domen. Kan han ge regimen det dem vill ha i form av PR så kan
han också klara sig undan med livet i behåll...
Guess whos back...
Mehdi Karroubi är tillbaka. Efter att ha blivit snuvad på andra platsen av Ahmadinejad i den första valomgången i presidentvalet 2005 så gick han bärsärkargång mot regimen. Han skrev öppna brev, kritiserade Khamenei och avgick till slut från alla sina uppdrag. Därefter har han fört en hyffsat lugn tillvaro. Han försökte starta en regimkritisk och reformistisk TV-kanal som skulle sända från Abu Dabi, men det blev inte så mycket av det. Men nu verkar han vara tillbaka, eller i alla fall på väg till Saudiarabien.
Han har av någon outgrundlig anledning fått en inbjudan från det saudiska parlamentet att besöka landet. Nyligen avslöjade Karroubi att hans parti, nationella förtroendepartiet, nu brutit kontakten med den tidigare presidenten Mohammed Khatamis supportrar. Han avslöjade också att han kan tänka sig att ställa upp i presidentvalet 2010.
Say hello to my little friend...
Just nu går rykten på högvarv om att Israel planerar på att attackera Iran inom en snar framtid och helst innan presidentvalet i november. Regimen i sin tur gör att den kan för att visa muskler, med inrikespolitken som publik. En efter en har toppnamnen i regimen gått ut och hävdat att en attack är icke-trolig och att israeler och USA inte kan anfalla Iran.
Men för säkerhets skull har revolutionsgardet bestämt sig för att gräva 320 000 gravplatser vid landets gränser för fienden. Samtidigt som regimen inte tar miste på möjligheten att mobilisera krafterna i landet...
För att skrämma upp publiken utanför landets gränser så skickar man fram oljeministern, som lindar in orden med att säga att Iran kommer att agera kraftfullt inom alla områden om den utsätts för en militär aggresion. I en tid då oljepriset ligger på 144 dollar fatet och världsekonomin i gungning så är oljeministern ett bättre skrämselvapen än revolutionsgardister...
I måndags dömde domstolen i Tehran affärsmannen Ali Ashtari till döden för spionage mot irans atomprogram. Ashtari är VD för ett företag som säljer kommunikation och säkerhetsutrustning med bland annat regimen som kund. Regimen hävdar att Ashtari befann sig i ekonomiskt trubbel och accepterade ett förmånligt lån på 50 000 USD från den israeliska säkerhetstjänsten.
Ashtaris företag ska bland annat ha fungerat som underleverantörer till både Irans atom och missilprogram. Åklagaren hävdade under rättegången att Ashtari tagit emot pengar för att i utbyte sälja defekta produkter till den iranska regimen. Användandet av dessa produkter ska ha lett till att vissa projekt misslyckats eller fått börjas om. Enligt regimen ska Ashtari ha
gjort en del medgivanden, bland annat ska han ha erkänt att han blivit kontaktad av israeliska agenter i en bank på Turkiet och Thailand.
Det är inte helt otänkbart att regimen har hittat på den här historien och det är inte heller helt otänkbart att det verkligen är så att Ashtari fungerat som spion. Hur som helst, så är det bara att hoppas att Ashtari lyckas med att få dödsdomen omvandlad till fängelse. Det som talar för honom är att dödsdomen kom i en tid då Israel öppet hotade regimen och att han fortfarande har möjlighet att överklaga domen. Kan han ge regimen det dem vill ha i form av PR så kan
han också klara sig undan med livet i behåll...
Guess whos back...
Mehdi Karroubi är tillbaka. Efter att ha blivit snuvad på andra platsen av Ahmadinejad i den första valomgången i presidentvalet 2005 så gick han bärsärkargång mot regimen. Han skrev öppna brev, kritiserade Khamenei och avgick till slut från alla sina uppdrag. Därefter har han fört en hyffsat lugn tillvaro. Han försökte starta en regimkritisk och reformistisk TV-kanal som skulle sända från Abu Dabi, men det blev inte så mycket av det. Men nu verkar han vara tillbaka, eller i alla fall på väg till Saudiarabien.
Han har av någon outgrundlig anledning fått en inbjudan från det saudiska parlamentet att besöka landet. Nyligen avslöjade Karroubi att hans parti, nationella förtroendepartiet, nu brutit kontakten med den tidigare presidenten Mohammed Khatamis supportrar. Han avslöjade också att han kan tänka sig att ställa upp i presidentvalet 2010.
Say hello to my little friend...
Just nu går rykten på högvarv om att Israel planerar på att attackera Iran inom en snar framtid och helst innan presidentvalet i november. Regimen i sin tur gör att den kan för att visa muskler, med inrikespolitken som publik. En efter en har toppnamnen i regimen gått ut och hävdat att en attack är icke-trolig och att israeler och USA inte kan anfalla Iran.
Men för säkerhets skull har revolutionsgardet bestämt sig för att gräva 320 000 gravplatser vid landets gränser för fienden. Samtidigt som regimen inte tar miste på möjligheten att mobilisera krafterna i landet...
För att skrämma upp publiken utanför landets gränser så skickar man fram oljeministern, som lindar in orden med att säga att Iran kommer att agera kraftfullt inom alla områden om den utsätts för en militär aggresion. I en tid då oljepriset ligger på 144 dollar fatet och världsekonomin i gungning så är oljeministern ett bättre skrämselvapen än revolutionsgardister...
onsdag, juli 02, 2008
om att tänka efter före...
Jag har varit en dålig bloggare, men jag skyller det på mycket jobb och ett annars hyffsat stressigt liv. Jag förstår inte hur människor som hinner skriva 3 blogginlägg varje dag klarar av det.
Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan det var SSU:s "briljanta" utspel om att Batebi flytt Iran;
Well, nej. En stor seger hade varit om Batebi och andra demokratikämpar hade kunnat stanna kvar i Iran utan att behöva riskera liv och lem. Utanför Iran och främst i USA så blir deras bidrag till demokratirörelsen mycket mindre. Att stora namn och demokratiaktivister flyr landet är nog mer att betrakta som en stor seger för regimen.
Däremot så är jag väldigt glad för Batebi skull att han lyckades lämna Iran. Det är få människor som skulle ha klarat sig så länge som Batebi själv och jag hoppas verkligen att han fick med sig fru och barn.
Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan det var SSU:s "briljanta" utspel om att Batebi flytt Iran;
Ahmad Batebis frihet är en stor seger för demokratirörelsen i Iran.
Well, nej. En stor seger hade varit om Batebi och andra demokratikämpar hade kunnat stanna kvar i Iran utan att behöva riskera liv och lem. Utanför Iran och främst i USA så blir deras bidrag till demokratirörelsen mycket mindre. Att stora namn och demokratiaktivister flyr landet är nog mer att betrakta som en stor seger för regimen.
Däremot så är jag väldigt glad för Batebi skull att han lyckades lämna Iran. Det är få människor som skulle ha klarat sig så länge som Batebi själv och jag hoppas verkligen att han fick med sig fru och barn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)