Mer mig..
En något längre artikel om MEK och mina kommentarer finns här. Utöver det har jag hört att MEK spenderat dagen åt att hävda att jag och SVD egentligen är spioner och agenter för regimen. MEK är på många plan en väldigt komisk organisation, det är egentligen en sekt. Med medlemmar och ledare som verkar saknar allt vad verklighetsförankring heter, däremot får man ge dem att de är duktiga på PR. Att lista upp antalet organisationer och täckmantlar som den organisationen har tar ett bra tag.
Mer SVD…
Samtidigt hade också SVD ett inlägg om huruvida USA kommer att anfalla Iran. Kortfattat är artikelns slutpoäng att chanserna för ett regelrätt krig är små men att USA mycket väl kan få för sig att börja bomba det som man tror är regimen anrikningsområden för att förhala regimens atomprogram.
Det är inga konstigheter, USA kommer aldrig att gå in i Iran med marktrupper. Det finns inte en chans. Hammargren har också rätt i att en eventuell bombning av anrikningsområden förmodligen skulle stärka regimen i Iran och försvåra läget i Irak väsentligt. Tanken på att bombningar av Iran skulle leda till att folk vågade göra uppror mot regimen är bara galna fantasier.
Så vad återstår? Det går inte heller att lita på regimen inte kommer att tillverka atombomber.
Men allt är inte förlorat. Iran är inte en diktatur som Nordkorea där en fastsammansvetsad klick styr landet med gemensamma mål och intressen. Istället är regimen uppbyggd på tämligen lösa allianser och förbund som förändras ständigt. Dess styrka har varit att den i krissituationer dels lyckats rätta in alla i leden och dels visat sig vara pragmatiska.
Detta går att utnyttja. Före 2005 mötte EU länderna en resonerande och tämligen medgörlig Iran vid förhandlingsborden. Regimen gick till och med en kort tid med på att avbryta anrikningen av uran för att gå USA och EU tillmötes. Men allt det förändrades 2005 när Ahmadinejad vann presidentvalet och direkt satte tonen genom att aktivt söka konflikt med väst i nästan alla frågor.
När Ahmadinejad vann valet så betydde det också att de konservativa nu helt dominerade Irans politik och ryckte fram över alla gränser. Politiska rävar som såg vart vinden blåste bytte snabbt åsikt.
Nu är läget annorlunda. De konservativa går tillbaka och backar. Efter två år med de konservativa vid makten är inflationen skyhög och folket allt fattigare. Helt öppet försöker olika partier och falanger nu ruska upp och mobilisera en egen kandidat till presidentvalet som två år. Annars är det bara ”kalle anka” kandidater som regimen släpper fram mot en sittande president och alla sittande presidenter har hittills blivit omvalda.
Men Ahmadinejad har ändrat spelreglerna. Tidigare har regimens olika falanger slagits via ombud och bakom kulisserna. Men nu sker det inför öppen ridå. Ena dagen säger sig Rafsanjani eller för den delen Larijani att de vill förhandla och i nästa eldar Ahmadinejad på sina anhängare med att det inte finns något att förhandla om. Larijani avgår utan att säga ett ord och Ahmadinejad utser en nickedocka till hans efterträdare en timme senare.
Splittringen är med andra ord ganska stor mellan de som anser att det inte finns något att förhandla om och de som vill bryta ut Iran ur isoleringen. Just nu börjar de senare få vind i seglen. För även om Iran är en diktatur så måste regimen försöka hålla folket och även sina anhängare inom affärslivet på ett någorlunda gott humör. 20 % inflation, ökat politisk och socialförtryck och internationell isolering är inga humör höjare.
Under Irak-kriget kunde Khomeini kombinera isolation och politisk förtryck med hänvisning till att det var krig. Ahmadinejad har inget krig att skylla på utan måste ta ansvaret för kapplöpningen mot botten.
Det märker också regimen och mullorna. Antingen kan de fortsätta och späda på folks hat mot regimen och göra landet än svårare att styra eller så kan de göra Ahmadinejad till syndabock.
Till slut så handlar det om hur långt Khamenei vill gå och hur mycket han vill stöta sig med Ahmadinejad falangen. Inser han också att läget håller på att bli ohållbart och att Ahmadinejad måste hållas kort så kan han mycket väl skaka fram en kandidat som kan ge Ahmadinejad en omgång i valrörelsen.
För omvärlden gäller det att söta budet för Khamenei att göra sig av med Ahmadinejad och på ett seriöst sätt återvända till förhandlingsbordet.
Följande kan erbjudas;
* Säkerhetsgarantier från USA om att man inte kommer att anfalla Iran. Samtidigt som Iran lovar att hålla de shiitiska grupperna i Irak kort.
* Att låta Iran att ha fredlig kärnteknologi. Att urananrikningen sker i ett tredjeland under övervakning av IAEA och ett ”neutralt” EU-land och att Iran får köpa bränslet till självkostnadspris och med ett långtidskontrakt.
* Medlemskap i WTO
* Slopandet av samtliga sanktioner som inte rör militärutrustning m.m
