Fortsatt haveri....

Jag har många gånger uttryckt min ilska över svensk utrikesjournalistik och en DN artikel igår med rubriken ”Förolämpningar upprör i Iran” blev väl ytterligare ett bevis på utrikesjournalistikens haveri. Det känns som att man okritiskt tar in artiklar från TT-AFP som någon okritiskt och snabbt harvat ihop utan att tänka på bakgrund, innehåll eller ens försöka sätta det man skriver i ett sammanhang.

Artikeln ifråga driver tesen om att Lee Bollingers tal var en förolämpning mot Ahmadinejad och därmed också en förolämpning mot iranier och att det är i det ljuset som många iranier slutit upp bakom presidenten. Vilket är bullshit..

Visserligen har reaktionerna från regimen varit ganska hårda men det är något annat än reaktioner bland folket.

Artikeln tar upp att den förre kulturministern som ansågs vara för liberal för Khameneis smak skulle ha reagerat. Men att snubben också är en aktiv och djupt insyltad figur i regimen nämns ingenstans, han framställs som en oppositionell vilket är långt ifrån sant. Så det är ganska givet att han inte kommer att sympatisera med någon som kritiserar Ahmadinejad utifrån att han är diktator eller att regimen stödjer terrorism.

Samtidigt skriver DN och TT-AFP i tron av att det råder informationsfrihet i Iran. Varken IRNA eller någon annan regimkontrollerad media skulle ha rapporterat opartiskt om utfrågningen. Som ett exempel gick IRNA ut direkt efter Ahmadinejads tal på Columbia University och rapporterade om de hyllningar och ståendeovationer (lite komiskt för den som ser hela tillställningen vet också om att publiken får en sträng uppmaning från Secret Service att inte ställa sig upp under talet) som Ahmadinejad skulle ha mottagit av publiken.

Men Bollingers verbala örfil och publikens hånande av Ahmadinejad och regimens småaktiga och bittra reaktioner visar för människor i Iran som inte fått se något av utfrågningen att det finns en stark och stor kritik mot Ahmadinejad och regimen utomlands. Att det inte bara är USA:s regering och Israel utan välutbildade människor som offentligt förminskar och skäller ut landets president. Denna händelse undergräver givetvis Ahmadinejad ställning i ett land med utbredd stolthet och machokultur.

Anledningen till att sådana som Khatami också går ut och försvarar Ahmadinejad är inte deras stora kärlek till Ahmadinejad utan till regimen. De är väl medvetna att om det blir populärt att i offentliga sammanhang verbalt avrätta representanter för regimen så ligger ju samtliga representanter för regimen illa till, allt ifrån ambassadören som blir utskälld till den tidigare så populäre presidenten Khatami som inte längre kan åka till Europa som en rockstjärna.