Att Ahmadinejad har haft stora problem har varit ganska uppenbart en längre tid. Han vann valet genom att lova guld och gröna skogar. Oljepengarna skulle äntligen börja pumpas ut till folket. Äntligen skulle folket ta del av landets stora oljefyndigheter och rikedomar.
Egentligen så är det ett uttjatat mantra som använts av alla politiker i Iran men Ahmadinejad skulle förverkliga den. Han drev en kampanj om att återinföra den ”gamla goda tiden”, den precis efter revolutionen. Den sociala sammanhållningen skulle bli starkare, han spelade på samma nationalism som den Iranska extremhögern använder sig av idag, landet består av en oövervinnelig nation som egentligen leder världen osv. Det här skulle han åstadkomma genom att använda sig av oljepengarna.
Men när det blev dags så visade det sig att det var svårare att åstadkomma några av hans stora vallöften. Visserligen skapade han en fond för unga par som ville ha pengar för att ha råd att gifta sig, men hur den fonden mår och hur många den har hjälpt talas det tyst om. Istället för att spendera har Ahmadinejad fått rådet att spara. Men han valde att göra precis samma misstag som nästan alla sina föregångare, nämligen att inte lyssna.
Shahen sabbade Irans ekonomi genom att driva upp inflationen till osannolika höjder, när regimen tog över fortsatte samma tradition av att ”bränna cash”. Vilket ytterligare spädde på inflationen. Stundtals har någorlunda vettiga och fiskalt ansvariga inom regimen försökt och lyckats dämpa regimens spenderar hets. Men dem försöken har sällan varit långvariga.
Till detta ska man lägga at stora delar av Irans ekonomi inte ligger i regeringens händer. Det ligger visserligen i statens händer men inte regeringen. Det finns i Iran ett par riktigt stora s.k. Bonyads eller fonder som värderas till att miljardbelopp varav ett av dem anses vara ett av världens största konsortium som äger runt 100 företag och omsätter miljarder. Men dessa fonders inkomster, utgifter och förehavanden ligger utom regeringens kontroll och helt i Khameneis händer. Det är också genom dessa regimen finansierar Hezbollah och Hamas, inte genom statsbudgeten. Det gör givetvis att Khameneis ekonomiska makt stärks och han är inte beroende av en regering för att få loss pengar.
Men problemen med dessa fonder som tillsammans säkerligen utgör Irans i särklass största arbetsgivare är att de är helt värdelösa på att förvalta det de äger. Flera företag är vid ruinens brant, olönsamma och skulle säkerligen gå omkull om det inte vore för statliga subventioner.
Allt det här gör Ahmadinejads arbete inte särskilt lätt. Hans position förvärras av att han måste betala tillbaka till Revolutionsgardister, Bassijs och rika affärsmän som hjälpte fram honom till makten. Det är därför han stundtals fattar beslut som kan verka helt irrationella ekonomiskt. Det beror delvis på att han är galen med galna vallöften och som politiker behöver uppvisa resultat, men också på att han är tvingad att leverera till andra. Må det vara subventioner för spannmål så att Bassijs ena företag kan hålla huvudet över vattenytan eller om det är att sänka räntan i ett läge då den egentligen måste höjjas.
Det finns mao inte utrymme för marknadsekonomi och vettig ekonomisk politik i all korruption och politiskt maktspelande i Iran. Någonstans så är det landets största problem.
