En annan frihetskamp..

Ett försök att göra bloggen röd, en dag som denna...

Läs om det bla här och här.

Fortsatt haveri....

Jag har många gånger uttryckt min ilska över svensk utrikesjournalistik och en DN artikel igår med rubriken ”Förolämpningar upprör i Iran” blev väl ytterligare ett bevis på utrikesjournalistikens haveri. Det känns som att man okritiskt tar in artiklar från TT-AFP som någon okritiskt och snabbt harvat ihop utan att tänka på bakgrund, innehåll eller ens försöka sätta det man skriver i ett sammanhang.

Artikeln ifråga driver tesen om att Lee Bollingers tal var en förolämpning mot Ahmadinejad och därmed också en förolämpning mot iranier och att det är i det ljuset som många iranier slutit upp bakom presidenten. Vilket är bullshit..

Visserligen har reaktionerna från regimen varit ganska hårda men det är något annat än reaktioner bland folket.

Artikeln tar upp att den förre kulturministern som ansågs vara för liberal för Khameneis smak skulle ha reagerat. Men att snubben också är en aktiv och djupt insyltad figur i regimen nämns ingenstans, han framställs som en oppositionell vilket är långt ifrån sant. Så det är ganska givet att han inte kommer att sympatisera med någon som kritiserar Ahmadinejad utifrån att han är diktator eller att regimen stödjer terrorism.

Samtidigt skriver DN och TT-AFP i tron av att det råder informationsfrihet i Iran. Varken IRNA eller någon annan regimkontrollerad media skulle ha rapporterat opartiskt om utfrågningen. Som ett exempel gick IRNA ut direkt efter Ahmadinejads tal på Columbia University och rapporterade om de hyllningar och ståendeovationer (lite komiskt för den som ser hela tillställningen vet också om att publiken får en sträng uppmaning från Secret Service att inte ställa sig upp under talet) som Ahmadinejad skulle ha mottagit av publiken.

Men Bollingers verbala örfil och publikens hånande av Ahmadinejad och regimens småaktiga och bittra reaktioner visar för människor i Iran som inte fått se något av utfrågningen att det finns en stark och stor kritik mot Ahmadinejad och regimen utomlands. Att det inte bara är USA:s regering och Israel utan välutbildade människor som offentligt förminskar och skäller ut landets president. Denna händelse undergräver givetvis Ahmadinejad ställning i ett land med utbredd stolthet och machokultur.

Anledningen till att sådana som Khatami också går ut och försvarar Ahmadinejad är inte deras stora kärlek till Ahmadinejad utan till regimen. De är väl medvetna att om det blir populärt att i offentliga sammanhang verbalt avrätta representanter för regimen så ligger ju samtliga representanter för regimen illa till, allt ifrån ambassadören som blir utskälld till den tidigare så populäre presidenten Khatami som inte längre kan åka till Europa som en rockstjärna.

Det svider..

Lee Bollingers regelrätta utskällning av Ahmadinejad verkar ha fått effekt. Idag skickade regimen ut sex rektorer för universitet i Iran för att gå i svaromål mot Bollinger och hans ”aggressiva och kränkande” behandling av Ahmadinejad. Rektorerna har nu skrivit ett brev där de klagar på att Bollinger inte tar hänsyn till att Ahmadinejad är president för ett land med en 7 000-årig historia. Som om det på något sätt skulle vara relevant för något.

Rektorerna anklagade Bollinger för att antingen ljuga eller ha gått på västspropaganda och komma med anklagelser som är ”icke-dokumenterade” och som behöver dialog och närmare studier. Därefter ställde de 10 frågor till Bollinger som svar till de 10 frågor som Bollinger ställde till Ahmadinejad.

Uppenbart i hela historien är att Bollinger verkligen lyckades såra Ahmadinejads ego. Det som skulle bli hans show och propaganda tillställning förvandlades snabbt till förödmjukelse. Hittills har Ahmadinejad skött sin PR framgångsrikt och snabbt utmålat sig själv som en viktig spelare på den internationella arenan, men igår förminskades han av en universitets rektor och ett gäng studenter. Det måste svida.

SU borde bjuda in Ahmadinejad..

Under sitt besök i New York och FN så fick Ahmadinejad också en erbjudan att tala inför studenter på Columbia University. Det hela orsakade stora och starka protester som krävde att universitetet skulle ställa in besöket. Universitetet stod på sig och Ahmadinejad talade och blev utskrattad. Hela framträdandet som finns att se på Youtube är bland det mäktigaste jag har sett.

Jag vill starkt rekommendera universitetsrektor Lee Bollingers mäktiga inledning. Han lyckades med att göra det som omvärldens ledare inte vågar/vill göra och som oppositionen drömmer om att få göra men inte kan. Nämligen att ansikte mot ansikte mot en av regimens högsta höns ge honom en av hans förmodligen längsta och mest träffande utskällningar. Det kan inte ha varit enkelt för Ahmadinejad att gå upp på scenen efter Lee Bollinger och han såg nervös och obekväm ut i början. Jag misstänker att Ahmadinejad hade, likt många andra förväntat sig en artig inledning, men istället fick han nog sitt livs utskällning. Det är nog bland det bästa jag har sett och hört.

Ahmadinejad gjorde ett uppträdande sin vana trogen, pratade om Palestiniers rätt till ett land och att Iran har rätt till civilkärnkraft osv. Men han visade också att ett öppet forum där han kan ifrågasättas är inte hans grej. Han är en god talare men han är inte tillräckligt smart nog, eller så förstår han sig inte tillräckligt på den västerländska kulturen. Tex så blev Ahmadinejad utskrattad och utbuad av publiken när han hävdade att det inte finns några homosexuella i Iran.

Hade det varit Mottaki eller Larijani så hade dem aldrig gjort en sådan blunder. De hade givetvis förnekat att homosexuella förföljs i Iran eller undvikit frågan. Men Ahmadinejad gjorde bara bort sig.

Jag har själv varit kritisk tidigare, däribland mot Mottakis Sverige besök. Men börjar faktiskt vända lite. Jag kan tycka att det är helt okej att bjuda in representanter för regimen så länge man är redo att ta konsekvenserna. Att bjuda in presidenten för ett land som gärna vill vara en stormakt och på plats förminska och skälla ut honom ger effekt. Men då måste det också till att arrangörerna vågar vara kritiska och ta ställning. Det går inte att göra som en rad universitet och andra organisationer i väst gjorde, bjöd in Khatami och fjäskade för honom som att han var någon upplyst statsman likvärdig Mandela. Men Ahmadinejad är också ett lättare mål än Khatami på det viset.

Lee Bollingers inledning finns att läsa här..

SVD skriver om Ahmadinejads besök..

Regimen plockar poäng..

Regimen plockade under förra veckan ett par PR-poänger. Först när Ahmadinejad uttryckte en önskan om att besöka ”ground zero” för att visa sin respekt till dem som dog i terrorattentaten 11/9 2001. Han fick nobben av myndigheterna. Det kortet spelade regimen väldigt skickligt speciellt på hemma plan. Ahmadinejads pr-kupp beskrevs på hemma plan som ett tecken på regimens önskan om fred och harmoni mellan länderna, men som avslogs av den store ”satan” som inte ens är redo att ta emot sympatier från Iran.

I det andra fallet så blåste Iran upp en sådan storm mot den franske utrikesminister som sa att ett anfall mot Iran inte kunde uteslutas, att han till slut fick krypa till korset. Först backade han genom att säga att han blev felciterad, sen ringde han upp Larijani och samtalade med denne. Därefter så fick han en inbjudan för att besöka Iran för att bättre förstå landet och regionen.

Annars..

Så kommer nya siffror som säger att närmare 12 miljoner iranier har Internet tillgång och att den siffran beräknas stiga till 30 miljoner i mitten av 2010.

en efter en..

Regimen verkar nu släppa den Iran-amerikaner som man grep och fängslade för några månader sedan. Haleh Esfandiari släpptes mot borgen, Parnaz Azima har fått lämna Iran och idag släpptes Kian Tajbakhsh mot borgen och kan komma att få tillstånd att lämna Iran.

Oliver Stone välkommen till Iran..

Oliver Stone välkommen till Iran!

Ahmadinejads rådgivare Javad Shamaqdari bjuder nu in Oliver Stone till Iran och för att träffa Ahmadinejad. För någon månad sedan uttryckte Oliver Stone en önskan att göra ytterligare ett hyllningsporträtt av en diktator, den här gången Ahmadinejad. Regimen avböjde med anledningen att Stone egentligen är satans (USAs) knähund och sändebud och att Ahmadinejad vägrade att låta sig intervjuas. Nu verkar han och regimen ha ändrat sig. Kanske lyckades deras gemensamma vän i grönt Fidel Castro tillslut övertyga Ahmadinejad att Stone egentligen bara är en knähund åt diktaturer.

Regimen vs Frankrike

Den franske utrikesministerns uttalande om att ett krig mot Iran inte kan uteslutas om regimen i Íran väljer att utveckla kärnvapen har fått regimen att gå i taket. Ahmadinejad verkar vara den som är mest lugn och har avfärdat uttalandet som nonsens. Men regimens reaktion visar dels på hur paranoida man är och dels på hur beroende man är av ogenomtänkta uttalanden. Den franske utrikesministerns uttalande om ett eventuellt krig har utnyttjats till max av regimen för att rättfärdiga sin egen existens och för att pumpa upp bilden av sig själv som nationens försvarare. Och det funkar i Iran…

Regimen vs Egypten…

Regimen och Egypten kommer snart att uppta samtal om att återuppta sina diplomatiska kontakter och band som varit frusna sedan 1980. Regim och Khomeini frös alla diplomatiska band med Egypten och fördömde Anwar Sadat för det fredsavtal som Egypten skrev med Israel 1978. Sedan dess har relationerna varit frostiga och Egypten har vid ett flertal tillfällen anklagat Iran för att lägga sig i andra arabstaters interna affärer. Regimen och Ahmadinejad har nu tänkt om och är redo att återuppta normala relationer med Egypten och öppna en ambassad i Kairo.

Regimen vs ekonomi

Nyligen tog parlamentet ett första steg till att i store grad privatisera landets ekonomi. Parlamentet godkände ett lagförslag som ger regeringen uppgiften att minska det statliga ägandet inom områden som jordbruk, djuruppfödning samt en del andra områden. Inom 8 år ska staten ha gjort sig av med 80 % av ägandet i dessa sektorer till privata aktörer. Detta ingår i regimen plan att fram till 2025 bli mellanösterns starkaste ekonomiska, politiska och kulturella makt.

Men egentligen är allt detta fullständigt meningslöst eftersom staten även i fortsättningen ska vara den absolut största och dominerande aktören i landets ekonomi. Så någon större privatisering är det inte tal om. Dessutom går privatisering i Iran ut på att den som känner rätt mulla får störst andel, så någon riktig process är det inte tal om.

Om en Tv-serie...

Den mest populära tv-serien i Iran just nu handlar om förintelsen. Det är inte en serie som ifrågasätter förintelsen utan ska tydligen vara en iranskversion av Schindler List. Seriens stora hjälte är en iransk diplomat som räddar judar från förintelseläger genom att utfärda falska pass så att judarna kan fly från Frankrike. Det finns ett viss mått av sanning i historien, eftersom diplomater på Irans konsulat i Paris verkligen räddade livet på en del, främst iranska, judar under kriget. Inte en enda iransk-judisk person omkom under kriget. Men samtidigt var Iran ett av de få länder i världen som hade goda förbindelser med Hitler rätt länge.

Serien är också intressant för att den skiljer sig från alla andra iranskproducerade serier där handlingen utspelas i Europa men alla går runt i slöja och islamiskklädsel. Men den här gången ska producenterna ha krävt att slippa den islamiska klädseln för att öka trovärdigheten.

Många är förvånade över att regimen godkände serien och att den har lockat en stor publik, men det är inte så överraskande egentligen.

För det första, det är inte Ahmadinejad som kontrollerar TV och radio. Det är Khamenei och han har aldrig riktigt haft ett behov av att ge sig på varken judar eller förintelsen i sig själva, visserligen avskyr han Israel men han tror sig kunna göra en distinktion mellan judar och Israel. Kretsen kring Khamenei, främst de med stor kontakt med omvärlden, såsom Larijani, fattar att Ahmadinejads kommentarer om förintelsen inte var lyckad PR för landet. Att det gör det svårare för honom att göra sitt jobb som förhandlare om han kopplas ihop med en antisemitisk förintelseförnekare. Det är också viktigt att notera att Larijani var chef över den statliga radio och tv-kanalerna under många år.

Därför försöker man att bättra på anseendet. Sen har regimen varit väldigt tydlig med sin ståndpunkt, nämligen att man inte har något emot judar bara Israel. Det försöker man lyfta fram genom serien där huvudpersonen en iranskdiplomat förälskar sig i en judiskkvinna.

Vad gäller tittarsiffrorna, ja det är en välgjord tv-serie och regimen har verkligen ansträngt sig. Det är inte som det mesta på iransk-tv, dubbade och sönderklippta japanska tv-serier eller islamiskt moraliserande filmer tillverkade av regimen. Istället är det en bra producerad serie, sådant är iranier inte bortskämda med. Så för iranier överlag så är det bara god underhållning och för regimen ett sätt att stärka sina kort i PR-kriget och samtidigt ta ett steg ifrån Ahmadinejad..

Vem uttryrckte vad...

Regimen rapporterar att en delegation från den svenska regeringen som leddes av Sveriges ambassadör i Saudiarabien, Jan Thesleff ska ha bett om ursäkt till OIC ordförande Ekmeleddin Ihsanoglu över Nerike Allehandas publicering av karikatyren av Mohammed som rondellhund. Jan Thesleff ska ha uttryckt sin ”bestörtning” över publikationen. Detta enligt OIC.

Den svenska regeringen och Jan Thesleff förnekar i sin tur att man har levererat en ursäkt. Enligt UD ska Thesleff inte ha bett om ursäkt bara uttryckt ”ånger” över kontroversen.

Ahmadinejad och pengarna..

Att Ahmadinejad har haft stora problem har varit ganska uppenbart en längre tid. Han vann valet genom att lova guld och gröna skogar. Oljepengarna skulle äntligen börja pumpas ut till folket. Äntligen skulle folket ta del av landets stora oljefyndigheter och rikedomar.

Egentligen så är det ett uttjatat mantra som använts av alla politiker i Iran men Ahmadinejad skulle förverkliga den. Han drev en kampanj om att återinföra den ”gamla goda tiden”, den precis efter revolutionen. Den sociala sammanhållningen skulle bli starkare, han spelade på samma nationalism som den Iranska extremhögern använder sig av idag, landet består av en oövervinnelig nation som egentligen leder världen osv. Det här skulle han åstadkomma genom att använda sig av oljepengarna.

Men när det blev dags så visade det sig att det var svårare att åstadkomma några av hans stora vallöften. Visserligen skapade han en fond för unga par som ville ha pengar för att ha råd att gifta sig, men hur den fonden mår och hur många den har hjälpt talas det tyst om. Istället för att spendera har Ahmadinejad fått rådet att spara. Men han valde att göra precis samma misstag som nästan alla sina föregångare, nämligen att inte lyssna.

Shahen sabbade Irans ekonomi genom att driva upp inflationen till osannolika höjder, när regimen tog över fortsatte samma tradition av att ”bränna cash”. Vilket ytterligare spädde på inflationen. Stundtals har någorlunda vettiga och fiskalt ansvariga inom regimen försökt och lyckats dämpa regimens spenderar hets. Men dem försöken har sällan varit långvariga.

Till detta ska man lägga at stora delar av Irans ekonomi inte ligger i regeringens händer. Det ligger visserligen i statens händer men inte regeringen. Det finns i Iran ett par riktigt stora s.k. Bonyads eller fonder som värderas till att miljardbelopp varav ett av dem anses vara ett av världens största konsortium som äger runt 100 företag och omsätter miljarder. Men dessa fonders inkomster, utgifter och förehavanden ligger utom regeringens kontroll och helt i Khameneis händer. Det är också genom dessa regimen finansierar Hezbollah och Hamas, inte genom statsbudgeten. Det gör givetvis att Khameneis ekonomiska makt stärks och han är inte beroende av en regering för att få loss pengar.

Men problemen med dessa fonder som tillsammans säkerligen utgör Irans i särklass största arbetsgivare är att de är helt värdelösa på att förvalta det de äger. Flera företag är vid ruinens brant, olönsamma och skulle säkerligen gå omkull om det inte vore för statliga subventioner.

Allt det här gör Ahmadinejads arbete inte särskilt lätt. Hans position förvärras av att han måste betala tillbaka till Revolutionsgardister, Bassijs och rika affärsmän som hjälpte fram honom till makten. Det är därför han stundtals fattar beslut som kan verka helt irrationella ekonomiskt. Det beror delvis på att han är galen med galna vallöften och som politiker behöver uppvisa resultat, men också på att han är tvingad att leverera till andra. Må det vara subventioner för spannmål så att Bassijs ena företag kan hålla huvudet över vattenytan eller om det är att sänka räntan i ett läge då den egentligen måste höjjas.

Det finns mao inte utrymme för marknadsekonomi och vettig ekonomisk politik i all korruption och politiskt maktspelande i Iran. Någonstans så är det landets största problem.

uppdatering

Irans tidigare president och numera ordförande för Expertrådet uttryckte igår en önskan o matt utöka landets handel med Irak och bilda en gemensam inre marknad för islamiska länder. Men Rafsanjani är nog inte så korkad att han tror att det här kommer att bli verklighet. Men efter Ahmadinejads ekonomiska misslyckanden läser han av att det finns ett allt större stöd av att öppna upp ekonomin.

Ekonomi

Tehran börsen har haft ett par ganska tuffa år men idag steg den och passerade 10.000 noteringen. Men det var främst den statliga olja och koppar bolagen som drog upp börsen. Anledningen till den senaste tidens skutt uppåt är att regimen aviserat att man är redo att privatisera en rad stora företag. Samtidigt planerar Bank Melli att införa en fond för att attrahera utländska investerare till Iran, fondens ska samla ihop 300 miljoner euros. Det blir första gången utlänningar får tillgång till Tehran börsen.

Ramadan!

På torsdag börjar Ramadan och regimen förkortar arbetsdagarna med 2.5 timme. Snällt, kanske inte så bra för ekonomin och produktiviteten men snällt…

Från Västerås..

Mindre än en vecka!

Så lång tid tog det efter att Rafsanjani valdes till ordförande för Expertrådet innan han fick den första “varningen”. Det kom från en talesman från regeringen som tyckte att Expertrådet inte skulle blanda sig i politiska strider. Han uppmanade också rådets presidium att vara försiktiga med vad ”de säger och gör”.

Rafsanjani i sin tur pratade igår om att folket borde stödja mullorna i deras kamp mot den ”globala arrogansen”.

MKO ledare krävs utlämnade…

Regimen menar att den kan komma att kräva att medlemmar ur den terrorstämplade organisationen Mujahideen genom Interpol. Enligt regimen arbetar man just nu på att få igenom en överenskommelse med Irak för att få MKO medlemmar utlämnade till Iran.

Den verkliga kränkningen!

En relativt liten tidning publicerar en bild på profeten Mohammed som rondellhund. Följden blir att Ahmadinejad går i taket och protesterar till den svenska regeringen som tiger som muren. Att markera vikten av yttrandefrihet mot en diktator är tydligen inte så viktig. En rad muslimer i Sverige känner sig kränkta av karikatyren och kräver inskränkningar i yttrandefriheten. Det leder till häftiga reaktioner och massmedia gör sitt bästa för att sälja lösnummer på affären.

Mitt i allt detta så kan jag inte låta bli att tycka synd om muslimer i Sverige. Deras krav på inskränkningar i yttrandefriheten är ju givetvis bisarra och galna men behandlingen av muslimer i massmedia och debatten är obehaglig och gör mig illamående.

Jag återkommer till det snart, men först lite siffror.

Det bor 350 000 muslimer i Sverige, 300 av dem demonstrerade mot NA. 0.00085 % av alla muslimer i Sverige jämfört med de 160 000 som röstade på Islamofoberna SD i förra valet.

I Pakistan bor det 165 miljoner människor 15 av dem demonstrerade mot NA.

I världen bor det nästan en miljard muslimer, sammanlagt protesterade och demonstrerade 320, (varav fyra representerar diktaturer) av dessa mot publiceringen av karikatyren av Mohammed som rondellhund.

Att vilja inskränka yttrandefriheten är okej, för vissa…

För två år sen sprang homofoben Åke Green gatlopp. Det fanns då gott om röster bland politiker och opinionsbildare om att yttrandefriheten borde inskränkas och att Green borde hamna bakom lås och bom. Förra året åkte Jan Bernhoff till Iran och ifrågasatte förintelsens omfattning. Genast kom kraven på att ministrar personligen borde involvera sig i Bernhoffs fall och avlägsna honom från läraryrket. Bernhoff yttrandefrihet skulle inskränkas för att han var antisemit.

Muslimer demonstrerar mot en karikatyr som är kränkande* och alla får fnatt. Massmedia börjar utan tillsynes noll källkontroll publicera rubriker som ”våldsamma protester mot Sverige”. Sen visar det sig att protesterna består av 15 färgblinda snubbar som troligast blivit dit dragna av en uttråkad journalist på jakt efter ett scoop .

Den obehagliga debatten…

Något hände i Sverige och världen efter 9/11 2001, muslimer blev ett legitimt mål. Tänk er om karikatyren istället hade anspelat på antisemitism eller homofobi. Karikatyren hade varit på en ”sniken judiskaffärsman” eller föreställt Greens ”cancersvulst”. Jag är helt säker på att samma människor som nu kritiserar muslimers bristande förståelse för yttrandefriheten skulle gå i taket och klaga på NA. Men ALLA (kom ihåg sammanlagt 320 som protesterade) muslimer ska kunna ta en kränkning utan att klaga. För det är ju demokrati!

Sen är kraven på inskränkningar i yttrandefriheten är lika galna som de som ville ha inskränka yttrandefriheten för homofober som Green och förintelseförnekare som Bernhoff. Samtidigt måste muslimer erkänna att antalet liberala religiösa ledare inom Islam inte är många och de som finns för en tillvaro i medieskuggan. Muslimerna måste också erkänna att de är fullständigt värdelösa på PR och opinionsbildning.

Men vi får erkänna att islamofobin också är en stark kraft. Muslimer får stå till svars för vad terrorister som Ahmadinejad och Al-qaida gör i deras namn. Så fort en muslim öppnar munnen så är han eller hon ett hot mot demokratin och som måste markeras mot. Olika gruppers yttrandefrihet mäts med olika måttstockar.

Sen undrar jag också vad som hände efter 9/11 2001. Var det verkligen så att ingen fram till dess drev med Mohammed eller gjorde karikatyrer av honom? För jag kan inte komma ihåg några demonstrationer innan dess. Kan förklarningen ligga i att ett gäng diktatorer i mellanöstern bestämde sig för att på allvar börja utmana den västerländska demokratin. Protesterna mot Danmark var ju uppenbarligen välregisserade statstillställningar på många ställen och vi föll i fällan?

If you tolerate this….

Men poängen är. Är man orolig över yttrandefriheten så är inte islamiska kulturcentret i Örebro**, Åke Green eller Jan Bernhoff som man ska vara orolig för. Jag är mer rädd för vad våra folkvalda i riksdagen gör, för trots allt så är det inte 15 färgblinda snubbarna i Pakistan eller pingstkyrkan som stiftar lagar i Sverige.

*man kan fråga sig om det var en slump att Mohammed avbildades som en rondellhund. Eftersom hundar i den arabiska kulturen ses som smutsiga och hund är ett skällsord i den arabiska kulturen.

**Vars ordförande så uppriktigt sätt riktigt rädd ut när journalister berättade för honom om de ”våldsamma protesterna mot Sverige” i Pakistan.

Rafsanjani slår Khamenei..

Idag utsåg Rafsanjani till ordförande för Expertrådet och han slog Khameneis kandidat Ahmed Jannati som är ordförande för väktarrådet med 41 mot 30 röster. Mesbah-Yazdi ställde inte ens upp. Det här är en stor seger som ger Rafsanjani ännu mer makt och hållhake på Khamenei. Nu är Rafsanjani ordförande för det råd som ska granska och utvärdera Khameneis arbete samt som kan avsätta honom.

Ordförande posten har stått vakant sedan Meshkini avled i juli.

Khamenei har haft en tuff vecka. Först var han tvungen att byta ut befälhavaren för revolutionsgardet och idag åkte hans kandidat på stryk.

Ny boss för IRGC

Ny boss för IRGC

Igår genom dekret utnämnde Khamenei en ny överbefälhavare för Revolutionsgardet. Det blev Ali Jafari och hans företrädare General Yahya Rahim Safavi utsågs till rådgivare till Khamenei i militära frågor.

Bytet är inte så oväntad. Safavi har bossat över Revolutionsgardet i mer än 10 år och blev boss under en tid då regimen vacklade lite. Safavi har inte heller tillhört de mest fanatiska och galnaste bland revolutionsgardisterna. Han har haft goda kontakter med en del reformister vilket har lett till kritik inom gardet.

Men Revolutionsgardet är inte bara men militärmakt att räkna med utan också en stark ekonomiskmakt i Iran som äger mer än 100 företag som beräknas vara värda mer än 10 miljarder dollar. Den starkaste kritiken mot Safavi var att han inte ville stärka gardets grepp om den iranska ekonomin samtidigt som han också vill stärka gardets kontakter och band med den reguljära armén.

Så utnämningen av Jafari kan ses som en ytterligare radikaliseringen av regimen. Mer bensin..
Regimen och Ahmadinejad ger vika och inför de kommande parlamentsvalen har regimen beslutat att ge medborgarna rätt till ytterligare 100 liter bensin under skollovet så att familjer kan resa.

Mer bensin..

Regimen och Ahmadinejad ger vika och inför de kommande parlamentsvalen har regimen beslutat att ge medborgarna rätt till ytterligare 100 liter bensin under skollovet så att familjer kan resa.