Svensklinje...

I den senaste nummret av Svensklinje har jag en liten artikel om Iran med. Klistrar in min artikel här. Kolla in sidan, finns ett par andra intressanta artiklar med...

En väg till ett demokratiskt Iran

Att hantera regimen i Iran utan att riskera en ytterligare destabilisering av regionen eller fördjupat förtryck av den egna befolkningen är en viktig fråga de kommande åren. Vem som tar över presidentposten 2010, liksom den ekonomiska utvecklingen, är centrala faktorer. Majed Safaee, vice ordförande i Liberala ungdomsförbundet och skribent på bloggen Fria Iranvänner, beskriver i denna artikel en del av problematiken och tecknar ett förslag på ett tänkbart förhållningssätt från omvärlden.

I slutet av november månad höll det internationella atomenergiorganet, IAEA, ett uppmärksammat sammanträde. Stämningen var inte god, och den rapport som IAEA levererade om den iranska regimens atomprogram var inte en munter läsning. Den annars så diplomatiske IAEA-chefen Mohammed El-Baradei var ovanligt hård i sin kritik mot Iran. I rapporten klagar IAEA på den iranska regimen samarbetsvilja och beskriver regimens inställning till samarbete som närmare ”reaktiv” än ”proaktiv”. IAEA fastslår att även om regimen blivit bättre på att samarbeta med organisationen för att reda ut frågetecken kring den tidiga fasen av landets atomprogram, så har regimen blivit allt mindre samarbetsvillig kring de aktuella delarna. IAEA ger till och med en tidpunkt för när regimens samarbetsvilja sägs ha börjat minska: 2006, då Ahmadinejad tog kontrollen över presidentämbetet.

Det värsta med rapporten är att IAEA närmast uppgivet fastslår att man idag vet mindre om regimens atomprogram än man gjorde för fyra år sen.
Detta är djupt oroande. Trots regimens återkommande ”försäkringar” att atomprogrammet är fredligt så finns det gott om anledningar att betvivla det. Regimen har stora svårigheter att ge godtagbara förklarningar till en rad aspekter i atomprogrammet, såsom behovet av tungvattenreaktorer, samtidigt som den vägrar att ge IAEA tillträde till att inspektera en rad anläggningar som organisationen bedömt som högst relevanta för sitt arbete. Men den särskilt viktigaste anledningen till oro är att Iran är en diktatur och en ideologisk stat. Det finns inget i regimens natur som säger att den frivilligt skulle avstå från kärnvapen.

Detta är en regim som ägnade större delen av 80-talet åt att bedriva gerillakrig i sina grannländer. Det är också en regim som genomfört terrordåd i Europa och Sydamerika, och som än idag är orsaken till oro i regionen. Regimen beväpnar och finansierar terrorgrupper som Hizbollah, Hamas, Islamiska Jihad, Al-quds-martyrerna och Mahdi-armén. Allt för att sprida den islamiska revolutionen. Men Iran är inte heller en diktatur lik någon annan. Det är inte en sammansvetsad klick med gemensamma mål och intressen styr landet med en fast hand. Regimen i Iran är uppbyggd och stödd av lösa allianser och förbund som ständigt ändras. Dess styrka har varit att den i krissituationer alltid lyckats sluta leden och i utrikespolitiken alltid i slutändan valt den pragmatiska vägen framför den ideologiska.

En misslyckad president?

Läser man utländska tidningar får man lätt intrycket att Ahmadinejads presidentperiod, som inte varat mer än två år, bara bestått av misslyckanden; att han överlag är hatad, att han själv sitter löst och att Iran under honom är på randen av kollaps. Det ligger givetvis en del sanning i påståendet: inflationen närmar sig 20 procent, sanktioner hänger över Iran, arbetslösheten är dubbelsiffrig och Ahmadinejads stöd bland sekulära iranier i storstäderna och främst Teheran är närmast noll. Men det betyder inte att det inte finns ett stöd för Ahmadinejad och att han inte vet vad han gör.

Granskar man Ahmadinejads resekalender de senaste två åren ser man att han har ägnat större tid att resa inne i Iran än någon president före honom. Han grundar och bygger sitt stöd i småstäder och bland Irans fattiga befolkning. Han åker runt om i landet och lovar stora investeringsprojekt, nya vägar, broar, skolor och sjukhus som ska byggas. Hans löften har spätt på inflationen, men också köpt honom stöd i landsbygden och bland landets fattiga. Atomprogrammet är också en framgång för Ahmadinejad. Medan hans föregångare Khatami distanserade sig från atomprogrammet har Ahmadinejad dykt rakt in. Han har på kort tid lyckats göra atomprogrammet till en viktig fråga för landets befolkning.

Nationalism är nyckeln

Under presidentvalet 2005 gick Ahmadinejad till val på ett religiöst och populistiskt program. Han lovade jobb, högre löner och hänvisade ofta till sin egen gudfruktighet. Han berättade om sin arbetarbakgrund, sågs köra omkring i sin gamla Peykan (ett bilmärke tillverkat i Iran) och berättade om sin enkla livsstil. Vid ett tillfälle spred hans kampanj en lista över Ahmadinejads fullständiga förmögenhet; enligt listan, som bestod av två punkter, ägde Ahmadinejad ett anspråkslöst hus beläget i ett medelklassområde och en Peykan, inget annat.

Detta lockade de som var less på korruptionen och såg något nytt i Ahmadinejad. De religiösa gillade hans gudfruktighet och fundamentalisterna älskade honom. Kort efter att Ahmadinejad valdes förändrades dock läget. Hans ofta ogenomtänkta uttalanden om ekonomi, världspolitik och atomprogrammet skapade kaos, Iran isolerades allt mer och investerare flydde landet (då föreslog Ahmadinejad bland annat att man borde avrätta ett par kapitalister för att statuera ett exempel). Ahmadinejad insåg snabbt att han omöjligt kunde infria alla löften och att hans religiösa retorik inte lockade massorna. Snabbt sadlade Ahmadinejad om och idag är han mer en nationalist än en islamist. Även om det religiösa inslagen fortfarande är starka så är de nationalistiska ännu mer framträdande.

Detta fungerar. Iran är ett land fyllt av människor som ser sig som den civiliserade världens skapare, där ”rätt-färdiga” kungar som Xerxes, Darius och Cyrus styrt landet mot en storhetstid världen aldrig förr eller senare skådat. Detta fungerar också i en region som ännu inte kommit över kolonialismens förödmjukelser. Genom att byta retorik lyckades Ahmadinejad nästan över en natt förvandla atomprogrammet till en stor folklig fråga. Idag är det ingen som ifrågasätter atomprogrammet i Iran och stödet för atomprogrammet är stort. Häri ligger också varför regimens tyngste aktör och i praktiken diktator, den ”andlige ledaren” Khamenei, fortfarande lägger sin tyngd bakom Ahmadinejad. För även om Khamenei säkerligen anser att Ahmadinejad stundtals går för långt och att han tar för stor plats i utrikespolitiken så har Khamenei fortsatt att ge stöd åt presidenten. Ahmadinejad har nämligen lyckats ge atomprogrammet något som regimen är i desperat behov av, folklig legitimitet.

Metoder som inte fungerar

Hittills har omvärlden haft svårt att handskas med regimen. Man har prövat allt ifrån diplomati, sanktioner, hot om våld till att genom Irakkriget försöka få den på knän. Men hittills har inget fungerat. Hotet om ett militärt ingripande är kontraproduktivt, och det verkar även Bush-administrationen ha insett på senare tid. Det beror dels på att mullorna har lärt sig läxan från Saddam Hussein och därmed grävt ner viktiga och känsliga delar av sitt atomprogram i hemliga kulvertar, vilket gör det svårt att veta var man ska bomba för att på ett effektivt sätt stoppa atomprogrammet. Samtidigt är regimen idag en stormakt i världens instabilaste och farligaste region. Genom Mahdi-armén, Hizbollah och Hamas kan den snabbt destabilisera viktiga områden i regionen som hämnd vid ett eventuellt anfall. Dessutom skulle ett militärt tillslag genast stärka regimens position och ge den ett carté blanche att krossa det interna motståndet.

Sanktioner har hittills mest varit kontraproduktiva. Nästan 70 procent av Irans befolkning känner inte till något annat än amerikanska sanktioner och iranier är härdade när det gäller sanktioner. Man sätter en viss stolthet i att alltid klara sig; nationalismen tar överhanden. Med slagordet ”världen behöver oss mer än vi behöver världen” uppmuntrar regimen företag och industri att bli allt mer självförsörjande. Men sanktionerna har fått effekter. Nästan hela den iranska medelklassen är utraderad och idag måste människor ibland upprätthålla två-tre jobb för sin försörjning. Det gör att människor inte har tid med något annat och att engagera sig i politiken är inte prioriterat. Det går att jämföra med vad som hände under Khatamis presidentperiod, då USA lättade på sanktioner och omvärldens handel med Iran ökade. Iranierna blev något rikare och den inhemska oppositionen växte (givetvis spelade även andra faktorer in).

Vad är nästa steg?

Det går inte att komma ifrån att Ahmadinejads stjärna har dalat. Även om iranier köper hans retorik i atomprogrammet är folks missnöje med inflation och det ökade sociala förtrycket större. Hela Ahmadinejads prestige ligger i atomprogrammet och att det höga oljepriset låter honom tillfälligt köpa stöd. Men faktum är att de konservativa förlorar stöd. Efter bara två år med de konservativa vid makten letar delar av regimen närmast desperat efter en kandidat som kan vinna mot Ahmadinejad 2010. Bland tänkbara nämns de tidigare presidenterna Khatami och Rafsanjani och Teherans nuvarande borgmästare Mohammad Bager Ghalibaf. Regimens mer moderata krafter inser att även om folk nu köper Ahmadinejads nationalistiska agenda så kommer folket att fortsätta ställa frågor om jobb och ekonomi, och när oljepriset vänder neråt kommer regimen inte att kunna besvara dem. Då spelar det ingen roll hur många kärnvapenspetsar man har riktade mot Tel Aviv.

För att locka Iran tillbaka till förhandlingsbordet måste väst börja förstå regimens inre strider och falanger. Samtidigt bör man göra sitt bästa för att sockra budet till Khamenei. Genom att erbjuda säkerhetsgarantier från USA kan man i gengäld få Iran att hålla de shiitiska grupperna i Irak kort. Genom att göra det klart att Iran har rätt till ett fredligt atomprogram och ett avtal om att urananrikning ska ske i ett neutralt tredje land under övervakning av IAEA, samtidigt som Iran ska få köpa bränslet till självkostnadspris med ett långtidskontrakt, kan man hantera atomfrågan. Samtidigt bör man upphäva samtliga icke-militära sanktioner mot Iran, om landet erbjuds en plats i WTO.

Med ett erbjudande längs denna linje samtidigt som Ahmadinejads stjärna fortsätter att dala finns det goda chanser att riskerna med Irans atomprogram minskar avsevärt, och att chanserna ökar för ett demokratiskt Iran inom överskådlig tid.