Den Kanadensiska regeringen försökte få Europeiska länder att arrestera regimens ökände åklagare Saeed Mortazavi när denne som gäst besökte Genève och deltog i invigningsceremonierna för FN´s nybildade råd för mänskliga rättigheter!
Kanadas utrikesminister Peter MacKay ska ha försökt få Mortazavi arresterad och anhållen i Frankfurt och utlämnad till Kanada, där han skulle åtalas för sin delaktighet på mordet på den Iransk-Kanadensiska journalisten Zahra Kazemi.
Nu lyckades inte Peter MacKay eftersom hans Europeiska kollegor var för upptagna med att leka goda värdar och oroa sig för framtida förhandlingar med regimen, men MacKay ska ändå ha en enorm eloge för sin insats. För nu är Mortazavi väl upplyst om hur långt, i alla fall en västerländsk regering, är villig att gå för att bestraffa honom för hans brott mot de mänskliga rättigheterna. Det kommer att ta en lång tid innan Mortazavi vågar sätta sin fot utanför Iran.
torsdag, juni 29, 2006
Revolutionsgardet får en allt större roll i Iran...
Revolutionsgardet tar en allt större roll i den Iranska politiken och ekonomin. Nyligen gick revolutionsgardet in i olja och gas branschen då man belönades med ett kontrakt för att bygga och utveckla en stor oljeplattform som regimen har i samarbete med Qatar. Projektet anses vara värt 2,09 miljarder dollar som kommer att gå till att stärka Revolutionsgardets krigskassa. För någon månad sen fick Revolutionsgardet också 1,31 miljarder dollar för att bygga en 900 kilometer lång pipeline i området.
Men det är inte bara i olja och gas sektorn som Ahmadinejad belönar Revolutionsgardet, förra veckan fick de ett kontrakt värt 2 miljarder dollar för att bygga och utveckla Tehrans tunnelbanesystem. Under sin tid som borgmästare gav Ahmadinejad ständigt nya utveckling och byggkontrakt till Revolutionsgardet och han belönades med presidentposten. Förmodligen stärks nu kassan för att kunna hjälpa Mesbah-Yazdi och Ahmed Jannati vinna valet till expertrådet senare i år.
Noter också att förr i tiden så gick nästan alla dessa stora kontrakt och order till företag och personer som på något sätt mutat eller ägdes av Rafsanjani. Min gissning är att Rafsanjani just nu känner sig oerhört trängd i Iran och snart kommer att försöka hitta ett sätt att komma utifrån Iran...
Men det är inte bara i olja och gas sektorn som Ahmadinejad belönar Revolutionsgardet, förra veckan fick de ett kontrakt värt 2 miljarder dollar för att bygga och utveckla Tehrans tunnelbanesystem. Under sin tid som borgmästare gav Ahmadinejad ständigt nya utveckling och byggkontrakt till Revolutionsgardet och han belönades med presidentposten. Förmodligen stärks nu kassan för att kunna hjälpa Mesbah-Yazdi och Ahmed Jannati vinna valet till expertrådet senare i år.
Noter också att förr i tiden så gick nästan alla dessa stora kontrakt och order till företag och personer som på något sätt mutat eller ägdes av Rafsanjani. Min gissning är att Rafsanjani just nu känner sig oerhört trängd i Iran och snart kommer att försöka hitta ett sätt att komma utifrån Iran...
480 regimkritiska demonstrationer i Iran under förra månaden..
Under den förra månaden hölls det 480 regimkritiska demonstrationer runt om i Iran. Studenter är fortfarande den mest kritiska och aktivaste gruppen med hela 136 demonstrationer. Den största var den 100 000 man starka demonstrationen som hölls i staden Tabriz. 9 personer uppges ha dödats i samband med demonstrationerna och flera hundra arresterade och skadade.
Tyskland viker sig för regimen...
Nu har den första europeiska landet gett vika för regimen. Det är Tyskland som nu kan tänka sig låta regimen anrika uran under övervakning av FN. Oj, FN, det låter tryggt! Det enligt Tysklands försvarsminister Franz Josef Jung. Inte helt oväntat får denna linje också stöd av Kina och Ryssland.
onsdag, juni 28, 2006
Regimen och oljan...
Regimen räknar med att tjäna runt 60 miljarder dollar på oljeexporten mellan mars 2006 – mars 2007. Det är en ökning med runt 10 miljarder dollar från förra året, enligt regimens oljeminister Kazem Vaziri-Hamaneh.
Regimen har också till skillnad från andra Gulf stater dragit ner på sin oljeexport, från 2,3 – 2,4 miljoner fat per dag till 2,25 miljoner fat. Däremot har man ökat produktionen till ca: 4,125 miljoner fat per dag. Iran är världens fjärdestörsta oljeproducent och tvåa i OPEC.
Samtidigt meddelade regimen att man inom kort kommer att införa ransoner på bensin, det på grund av att regimen måste importera enorma mängder bensin till skyhöga kostnader. Eftersom man saknar möjligheter att bearbeta oljan.
Regimen har också till skillnad från andra Gulf stater dragit ner på sin oljeexport, från 2,3 – 2,4 miljoner fat per dag till 2,25 miljoner fat. Däremot har man ökat produktionen till ca: 4,125 miljoner fat per dag. Iran är världens fjärdestörsta oljeproducent och tvåa i OPEC.
Samtidigt meddelade regimen att man inom kort kommer att införa ransoner på bensin, det på grund av att regimen måste importera enorma mängder bensin till skyhöga kostnader. Eftersom man saknar möjligheter att bearbeta oljan.
Fler hot från regimen..
Förra veckan hotade regimen att låta drogsmugglare få en frilejd genom Iran till Europa om inte FN godtar regimens ansökan på 500 miljoner dollar till bekämpning av droger. Den som leder regimen antidrogkampanj är Fada-Hossein Maleki och under en presskonferens förra veckan sa han att regimen just nu gör sitt bästa för att stoppa drogerna vid gränsen, men om regimen inte får de pengar som den ansökt om kommer man att ”omvärdera situationen”. Han fortsatte presskonferensen med att säga att Europa skulle ha mycket att förlora om regimen valde att byta taktik.
Förra året fick regimen 13 miljoner dollar och anslaget för 2006 kan komma att bli 22 miljoner, alltså långt ifrån de 500 miljoner som regimen kräver. Det är främst kampen mot det opium som väller över från Afghanistan som regimen oroar sig över. Samtidigt så beräknas över 2 miljoner Iranier vara beroende samtidigt som antalet HIV/Aids fall ökar i landet. Drogsmugglare riskerar avrättning, långa fängelsestraff och prygelstraff.
Förra året fick regimen 13 miljoner dollar och anslaget för 2006 kan komma att bli 22 miljoner, alltså långt ifrån de 500 miljoner som regimen kräver. Det är främst kampen mot det opium som väller över från Afghanistan som regimen oroar sig över. Samtidigt så beräknas över 2 miljoner Iranier vara beroende samtidigt som antalet HIV/Aids fall ökar i landet. Drogsmugglare riskerar avrättning, långa fängelsestraff och prygelstraff.
Khamenei tar ett hårdare grepp om utrikespolitiken..
Idag bitchslapade Irans ”andlige ledare” och übermulla, Khamenei, den före detta presidenten Rafsanjani och den nuvarande presidenten Ahmadinejad. Det gjorde han offentligt och genom att utse ett nytt råd som ska ta hand om relationer med andra länder, som ordförande tillsatte han Kamal Kharrazi. Detta nya råd ska enligt Khamenei fylla upp den lucka som finns när det kommer till regimens utrikespolitiska relationer.
Enligt Khamenei så tycker han att den Iranska utrikespolitiken under lång tid saknat strategi och brustit i implementeringen. Utrikespolitiken i Iran (innan det här rådet bildades) sattes ihop av Rafsanjanis organ (The Expediency Council), godkändes av Khamenei och skulle implementeras av presidenten och utrikesministern.
Detta innebar att Khamenei satt i knäna på rivalerna Ahmadinejad och Rafsanjani samtidigt så ledde det här till en stor förvirring och ledde oftast till att presidenterna och Rafsanjani tog sig större friheter än vad Khamenei ville ge dem. Med det här rådet vill Khamenei knyta utrikespolitiken närmare sig själv och längre bort från Ahmadinejad och Rafsanjani. Nu får han också kontroll över implementeringen och strategin.
Rådet självt får dock ingen större beslutandemakt, utan alla beslut och strategier ska godkännas av och presenteras för Khamenei. Detta får nog inte heller någon större effekt på regimens atomprogram och det diplomatiska spelet kring det eftersom atomprogrammet och förhandlingar redan ligger på regimens ”säkerhetsråd” som redan idag får sina order direkt från Khamenei. Men det nya rådet får komma med förslag till Khamenei.
Rafsanjani och Khamenei har befunnit sig i en bitter maktkamp under de senaste 16 åren.
Rådet har en mandatperiod på femår och består utav;
Ordförande:
Kamal Kharrazi, utrikesminister under president Mohammad Khatami och även Irans representant i FN mellan 1989 till 1997. Kharrazi har också massmedial erfarenhet, eftersom hans bossade över regimens nyhetsbyrå IRNA mellan 1980-1989. Han tillhörde också regimens innersta cirkel under Iran-Irak kriget,
Ledamöter:
Ali Akbar Velayati, konservativ parlamentsledamot samt en av de mäktigaste parlamentsledamöterna. Är den som suttit längst som utrikesminister, 16 år mellan 1981-1997. Alltså utrikesminister åt både Khamenei och Rafsanjani. Avböjde sin kandidatur till presidentvalet för att stödja Rafsanjani.
Ali Shamkhani, amiral och försvarsminister under Khatami. Har starka band till revolutionsgardet och Ahmadinejad.
Mohammad Shariatmadari är en före detta handelsminister samt Mohammad Hossein Taromi som är ordförande för ”Tehrans Centre for Contemporary historic studies”.
Enligt Khamenei så tycker han att den Iranska utrikespolitiken under lång tid saknat strategi och brustit i implementeringen. Utrikespolitiken i Iran (innan det här rådet bildades) sattes ihop av Rafsanjanis organ (The Expediency Council), godkändes av Khamenei och skulle implementeras av presidenten och utrikesministern.
Detta innebar att Khamenei satt i knäna på rivalerna Ahmadinejad och Rafsanjani samtidigt så ledde det här till en stor förvirring och ledde oftast till att presidenterna och Rafsanjani tog sig större friheter än vad Khamenei ville ge dem. Med det här rådet vill Khamenei knyta utrikespolitiken närmare sig själv och längre bort från Ahmadinejad och Rafsanjani. Nu får han också kontroll över implementeringen och strategin.
Rådet självt får dock ingen större beslutandemakt, utan alla beslut och strategier ska godkännas av och presenteras för Khamenei. Detta får nog inte heller någon större effekt på regimens atomprogram och det diplomatiska spelet kring det eftersom atomprogrammet och förhandlingar redan ligger på regimens ”säkerhetsråd” som redan idag får sina order direkt från Khamenei. Men det nya rådet får komma med förslag till Khamenei.
Rafsanjani och Khamenei har befunnit sig i en bitter maktkamp under de senaste 16 åren.
Rådet har en mandatperiod på femår och består utav;
Ordförande:
Kamal Kharrazi, utrikesminister under president Mohammad Khatami och även Irans representant i FN mellan 1989 till 1997. Kharrazi har också massmedial erfarenhet, eftersom hans bossade över regimens nyhetsbyrå IRNA mellan 1980-1989. Han tillhörde också regimens innersta cirkel under Iran-Irak kriget,
Ledamöter:
Ali Akbar Velayati, konservativ parlamentsledamot samt en av de mäktigaste parlamentsledamöterna. Är den som suttit längst som utrikesminister, 16 år mellan 1981-1997. Alltså utrikesminister åt både Khamenei och Rafsanjani. Avböjde sin kandidatur till presidentvalet för att stödja Rafsanjani.
Ali Shamkhani, amiral och försvarsminister under Khatami. Har starka band till revolutionsgardet och Ahmadinejad.
Mohammad Shariatmadari är en före detta handelsminister samt Mohammad Hossein Taromi som är ordförande för ”Tehrans Centre for Contemporary historic studies”.
Regimen skapar en ny generation av missiler..
Försvarsministern Mostafa Mohammad Najjar meddelade under tisdagen att Iran nu är självförsörjande när det kommer till byggandet av en ny generation av missiler mot bepansrade fordon. Najjar sa också att Iran nu tillhör en av de sex länder som har tillgång till ett liknande vapen.
Samtidigt befinner sig utrikesminister Manouchehr Mottaki i New York för att delta i FNs konferens mot handeldvapen. Där ska han hålla ett tal där han ska fördöma handeldvapen och dess roll i ”utländska makters intervention i Iranska affärer”.
Samtidigt befinner sig utrikesminister Manouchehr Mottaki i New York för att delta i FNs konferens mot handeldvapen. Där ska han hålla ett tal där han ska fördöma handeldvapen och dess roll i ”utländska makters intervention i Iranska affärer”.
måndag, juni 26, 2006
Regimen håller "förintelseförnekar" konferens i November..
Nu är det tydligen klart, regimen kommer att hålla sitt “förintelseförnekar” konferens under novembermånad, det enligt en talesman för det Iranska utrikesdepartementet.
Regimen har ännu inte sagt vilka den kommer att bjuda in, men namn som David Duke, Israel Shamir och Ahmed Rami finns säkerligen med.
Vi vill också påminna om den här bloggposten, när regimens män på ambassaden i Stockholm tidigare i år letade efter svenska förintelseförnekare.
Regimen har ännu inte sagt vilka den kommer att bjuda in, men namn som David Duke, Israel Shamir och Ahmed Rami finns säkerligen med.
Vi vill också påminna om den här bloggposten, när regimens män på ambassaden i Stockholm tidigare i år letade efter svenska förintelseförnekare.
Regimen går hårt åt studenterna..
Regimen verkar ta allt hårdare tag mot studenter i Iran, efter de senaste veckornas demonstrationer har regimen gått allt hårdare mot studenterna. Nu har regimen arresterat studentaktivisterna Abed Tavanche och Yashar Ghajar, dessa sitter fängslade på Evin fängelset. Även sju studenter från Shahid Rajai Universitetet har kallats till universitetens disciplinära kommitté för sitt politiska arbete.
Regimen har också ”pensionerat” 40 professorer och lärare från Tehran University som varit platsen för de största och flesta av de regimkritiska demonstrationerna. Ett av Ahmadinejads första utnämningar var att utnämna ayatolla Abbas Ali Ameed-Zanjani till rektor för Teheran University med uppgiften att rensa upp ”icke-islamiska element” inom skolan.
Inte nog med att de 40 professorerna avskedats så hotades professorerna av Ameed-Zanjani med orden; ”att bli pensionerad i den Iranska kulturen är som att dö en förtidig död”. De 40 professorerna ska enligt regimen vara enkla att ersätta.
Regimen har också ”pensionerat” 40 professorer och lärare från Tehran University som varit platsen för de största och flesta av de regimkritiska demonstrationerna. Ett av Ahmadinejads första utnämningar var att utnämna ayatolla Abbas Ali Ameed-Zanjani till rektor för Teheran University med uppgiften att rensa upp ”icke-islamiska element” inom skolan.
Inte nog med att de 40 professorerna avskedats så hotades professorerna av Ameed-Zanjani med orden; ”att bli pensionerad i den Iranska kulturen är som att dö en förtidig död”. De 40 professorerna ska enligt regimen vara enkla att ersätta.
söndag, juni 25, 2006
The Wallstreet Journal: Burning Oil
Iran's new president, Mahmoud Ahmadinejad, has grabbed the world's attention with his bombast over Tehran's nuclear program and saber rattling against Israel. At home, however, the president's popularity is soaring thanks to another reason: his enthusiastic embrace of economic populism.
In recent weeks, he has proposed a $4 billion national school-renovation program and has raised not only salaries for workers in Iran's vast, government-controlled industrial sector but also the minimum wage for everyone else. He doubled government grants for newlyweds and forced banks to lower interest rates by several percentage points.
Mr. Ahmadinejad is emerging as an Iranian version of Venezuela's Hugo Chávez: a pugnacious politician, buoyed by oil money, whose anti-elite message and defiance of the West is causing his popularity to soar. Mr. Ahmadinejad isn't nearly as powerful as Iran's Supreme Leader, Ayatollah Ali Khamenei. But his policies, which interrupt Iran's tentative stabs at economic liberalization, have helped him wield more influence than many thought possible for an Iranian president.
The president's rapidly rising spending also poses a serious threat to the Iranian economy. Many people in the country fear in particular that Mr. Ahmadinejad could be stoking runaway inflation. Moreover, he has created soaring expectations, particularly among Iran's agricultural and working poor, that could be hard to meet.
"It's dangerous," says Ali Naghi Khamoushi, president of the Iran Chamber of Commerce, Industries and Mines. "There's a lot of money coming in, and if it isn't managed well, we'll face a lot of problems."
In the late 1990s, under a series of reform-minded governments, Iran tried to emerge from the economic and political isolation that followed the Islamic revolution and eight years of war with Iraq. In 2001, the government adopted a 20-year plan to boost imports and exports by lowering trade barriers. The ultimate goal was to join the World Trade Organization.
One key to that plan was diversifying an economy heavily dependent on oil revenues. That means implementing a long list of free-market recommendations, including freeing up labor markets and phasing out subsidies. Mr. Ahmadinejad's policies are rapidly reversing that tentative economic liberalization. In addition to his spending plans, his government has spurned foreign investment and recently raised tariffs on mobile-phone handsets by 60%. Another plan: doling out shares -- he calls them "Justice Shares" -- of government-controlled companies to the poor.
In Ghavart, a conservative, working-class town of 9,000 near the Jey industrial center, Mr. Ahmadinejad's pay raises and subsidies have provided relief -- for some. Hamid Kachoui, a grocer, says he's noticed customers buying extra chicken or meat recently."It's much better. People don't have to scrape by," said Mr. Kachoui, 18 years old, standing by a storefront stall packed with rice, bread and other staples. Many food basics are heavily subsidized by Iran's government, using oil money to bridge the gap with international market prices.
Mr. Kachoui credits the improvement to Mr. Ahmadinejad, whom he says nearly everyone in the village supported in last year's election. "With President Ahmadinejad, things will get much better," he says.
Down the road in Jey's industrial center, private biscuit maker Esfahan Farkhondeh Co. has been thrown into a crisis. Last year, the 14-year-old company produced 6,500 tons of biscuits, the kind served with tea and coffee at almost every social gathering in Iran. A few months ago, new laws pushed up the minimum salary for most of the industrial bakery's workers by nearly 50%. The others got 22% raises, according to Mohammed Reza Vaez Shoushtari, an owner and manager.
Meanwhile, the government lowered subsidies on sugar and flour bought by industrial bakers, a nod to Iran's designs on joining the WTO. "Biscuits are not a necessity for people," says Mr. Shoushtari, suggesting a reason why his industry was singled out. The government left subsidies for retail consumers unchanged.
The decision pushed up the price of the two main ingredients in the company's biscuits. The company's bank tightened loan requirements after government-mandated interest-rate cuts and now won't extend additional money to keep the company operating.Pinched, the biscuit concern informed buyers it would raise prices by 15%. They immediately cancelled about 80% of their orders, Mr. Shoushtari says. He figured most were delaying purchases to see if the government will reverse its decision on the subsidies. Without the ability to fire workers, he plans to wait, hoping the business climate stabilizes."When the president changes, the country always becomes a bit chaotic," he says.
For the year that ended March, 2006, Iran is projected to have earned about $49 billion selling oil and natural gas, more than double its take of four years ago, primarily because of rising prices. Much of the president's spending is coming from Iran's Oil Stabilization Fund, which is supposed to pay for long-term infrastructure projects or to buoy the country if oil revenues falter. Iran has dipped into the fund almost every year to fill holes in the government budget. Last year, it spent $7.7 billion from the fund, much of it for government subsidies on basic products, from wheat to gasoline.
All these steps carry the same basic risk: Even with oil revenues running at record levels, the government probably can't afford to pay for all of its initiatives. And Iran's economy may not be able to handle all this oil cash without pushing the country's double-digit inflation even higher."He's making a lot of promises that are going to be difficult for him to keep," says Siamak Namazi, a Tehran business consultant. Still, he says, Mr. Ahmadinejad is "getting a cushion. A lot of his plans that would be disastrous are being patched over with the oil money."Iran's economy has grown by more than 5% in each of past three years, mostly on the back of the rising oil revenues. But Iran's official unemployment rate, which was 10% in 2005, remains unchanged as hundreds of thousands of young people flood the labor market every year. Its total population is almost 70 million. Some economists believe the actual unemployment rate could be more than 20%.
Inflation has also been a persistent problem, running at 15% last year, according to the government. With construction booming across the Persian Gulf, supplies of nearly everything needed for building are short and prices are soaring. It's far from clear that Iran's tiny private sector can direct enough of the oil cash into productive investments to avoid a burst of inflation.
The economy is struggling with competition from low-wage countries such as China, and the looming threat of organized international sanctions is taking a toll, particularly on businesses outside the petroleum sector.
Mr. Ahmadinejad, the former mayor of Tehran, came out of nowhere to win Iran's tightly controlled presidential elections last June. He parlayed a reputation for humble piety and hard work into a stunning runoff victory over a better-known candidate, former president and longtime power broker Hashemi Rafsanjani.
Mr. Ahmadinejad positioned himself as the candidate of the people against a rich and corrupt elite. One campaign ad featured a tour of the opulent mansion belonging to the previous mayor of Tehran, followed by a view of Mr. Ahmadinejad's modest home in a middle-class suburb. Asked whether they have a pool, Mr. Ahmadinejad's son simply points to a backyard too small for one. "See for yourself," he says. "Where's the sauna?" the interviewer asks. The son just shrugs.
Few things appealed more to Iranian voters, especially the working poor, than Mr. Ahmadinejad's promise to "put the oil revenue on the dinner table of every Iranian." Since being elected, he's made frequent trips to Iranian provinces -- political barnstorming previously unheard of in Iran's aloof theocracy. He encourages supporters to write with their requests and has promised funds for thousands of local projects.
His message is giving the Iranian government a boost of desperately needed popularity during a critical period of international tensions, in particular over the country's commitment to developing its nuclear capabilities. In a recent speech to the nation, Iran's Supreme Leader, Ayatollah Khamenei, compared Mr. Ahmadinejad's popularity to President Bush's low poll numbers.
Indeed, Mr. Ahmadinejad's standing among the poor and working class has allowed him to challenge domestic foes, including many in the clerical establishment, throwing Iran's political establishment off balance in ways few expected. With 17-hour workdays and a reputation for rectitude, Mr. Ahmadinejad has refashioned a post with few formal powers. The parliament, more representative of Iran's conservative establishment, has tried to parry Mr. Ahmadinejad's activism, rejecting three of his candidates for oil minister as well as nominees for other important economic portfolios.But he's stunned Tehran's political elite by winning many battles.
He has replaced several senior clergymen in the Ministry of Culture with non-clerical allies, apparently with the blessing of the Ayatollah Khamenei, a senior cleric himself. While less important than the Supreme Leader, Iran's president holds considerable influence over economic and social policies through his ability to nominate the heads of government ministries. He also appoints the head of the central bank.
To outsiders trying to penetrate Iran's opaque political system, it's still unclear whether the president remains under the control of the clerical establishment or whether this is a genuine bid for power."Everybody's too busy just trying to catch up with him," says Nasser Hadian, a political science professor at Tehran University and childhood schoolmate of Mr. Ahmadinejad. Although he disagrees with many of the president's policies, he grudgingly admires the way he has shaken up Iran's political culture. "He's challenging the entire spectrum of society, from the super-secular to the super-religious."Thanks to generous subsidies, Iranian consumers pay some of the lowest prices in the world for gasoline, filling up for about 40 cents a gallon. Despite being the world's fourth-largest producer of crude oil, the country lacks enough oil refineries to supply itself with fuel, forcing it to import almost half its gasoline. When prices rose last year, the government withdrew $2.9 billion from the oil fund to cover the increased cost.
A looming battle over those subsidies typifies Mr. Ahmadinejad's coming dilemma. In the fall, as part of its WTO obligations, the government plans to limit the amount of subsidized gasoline consumers can buy. Above that level, consumers will have to pay higher prices. That will raise the cost of living for Mr. Ahmadinejad's constituents by pushing up prices of nearly everything else in Iran's gas-guzzling economy. The government is already talking about dipping into the oil fund to continue financing the subsidies.The president hasn't taken a clear public stand on the subsidy-reduction plan, which would be a blow to Iranians such as Jamshid Gerami, 47, who was recently filling his tank at a Tehran gas station while 50 other cars waited in line behind him. "We're already paying more than we should have to," he said.
In Jey, an industrial zone in central Iran, Isfandiar Arab Jafaari, a 32-year-old truck driver, says he's hopeful about the future, even though he hasn't yet benefited from the president's plans. Mr. Ahmadinejad is the first leader "who's really concerned about the poor and about families in Iran," says Mr. Jafaari, who was on his way to deliver a shipment of biscuits.
Meanwhile, Mr. Jafaari's economic indicators are going in the wrong direction. The driver says he was a shepherd until seven years ago, when rising feed costs forced him to sell his 500 sheep. Now he supports his wife and two children driving goods, although he can't afford to insure his truck.Earlier this year, he paid the equivalent of a month's income to buy two new tires. Last year, he replaced the other two at the cost of just half a month's income.
In recent weeks, he has proposed a $4 billion national school-renovation program and has raised not only salaries for workers in Iran's vast, government-controlled industrial sector but also the minimum wage for everyone else. He doubled government grants for newlyweds and forced banks to lower interest rates by several percentage points.
Mr. Ahmadinejad is emerging as an Iranian version of Venezuela's Hugo Chávez: a pugnacious politician, buoyed by oil money, whose anti-elite message and defiance of the West is causing his popularity to soar. Mr. Ahmadinejad isn't nearly as powerful as Iran's Supreme Leader, Ayatollah Ali Khamenei. But his policies, which interrupt Iran's tentative stabs at economic liberalization, have helped him wield more influence than many thought possible for an Iranian president.
The president's rapidly rising spending also poses a serious threat to the Iranian economy. Many people in the country fear in particular that Mr. Ahmadinejad could be stoking runaway inflation. Moreover, he has created soaring expectations, particularly among Iran's agricultural and working poor, that could be hard to meet.
"It's dangerous," says Ali Naghi Khamoushi, president of the Iran Chamber of Commerce, Industries and Mines. "There's a lot of money coming in, and if it isn't managed well, we'll face a lot of problems."
In the late 1990s, under a series of reform-minded governments, Iran tried to emerge from the economic and political isolation that followed the Islamic revolution and eight years of war with Iraq. In 2001, the government adopted a 20-year plan to boost imports and exports by lowering trade barriers. The ultimate goal was to join the World Trade Organization.
One key to that plan was diversifying an economy heavily dependent on oil revenues. That means implementing a long list of free-market recommendations, including freeing up labor markets and phasing out subsidies. Mr. Ahmadinejad's policies are rapidly reversing that tentative economic liberalization. In addition to his spending plans, his government has spurned foreign investment and recently raised tariffs on mobile-phone handsets by 60%. Another plan: doling out shares -- he calls them "Justice Shares" -- of government-controlled companies to the poor.
In Ghavart, a conservative, working-class town of 9,000 near the Jey industrial center, Mr. Ahmadinejad's pay raises and subsidies have provided relief -- for some. Hamid Kachoui, a grocer, says he's noticed customers buying extra chicken or meat recently."It's much better. People don't have to scrape by," said Mr. Kachoui, 18 years old, standing by a storefront stall packed with rice, bread and other staples. Many food basics are heavily subsidized by Iran's government, using oil money to bridge the gap with international market prices.
Mr. Kachoui credits the improvement to Mr. Ahmadinejad, whom he says nearly everyone in the village supported in last year's election. "With President Ahmadinejad, things will get much better," he says.
Down the road in Jey's industrial center, private biscuit maker Esfahan Farkhondeh Co. has been thrown into a crisis. Last year, the 14-year-old company produced 6,500 tons of biscuits, the kind served with tea and coffee at almost every social gathering in Iran. A few months ago, new laws pushed up the minimum salary for most of the industrial bakery's workers by nearly 50%. The others got 22% raises, according to Mohammed Reza Vaez Shoushtari, an owner and manager.
Meanwhile, the government lowered subsidies on sugar and flour bought by industrial bakers, a nod to Iran's designs on joining the WTO. "Biscuits are not a necessity for people," says Mr. Shoushtari, suggesting a reason why his industry was singled out. The government left subsidies for retail consumers unchanged.
The decision pushed up the price of the two main ingredients in the company's biscuits. The company's bank tightened loan requirements after government-mandated interest-rate cuts and now won't extend additional money to keep the company operating.Pinched, the biscuit concern informed buyers it would raise prices by 15%. They immediately cancelled about 80% of their orders, Mr. Shoushtari says. He figured most were delaying purchases to see if the government will reverse its decision on the subsidies. Without the ability to fire workers, he plans to wait, hoping the business climate stabilizes."When the president changes, the country always becomes a bit chaotic," he says.
For the year that ended March, 2006, Iran is projected to have earned about $49 billion selling oil and natural gas, more than double its take of four years ago, primarily because of rising prices. Much of the president's spending is coming from Iran's Oil Stabilization Fund, which is supposed to pay for long-term infrastructure projects or to buoy the country if oil revenues falter. Iran has dipped into the fund almost every year to fill holes in the government budget. Last year, it spent $7.7 billion from the fund, much of it for government subsidies on basic products, from wheat to gasoline.
All these steps carry the same basic risk: Even with oil revenues running at record levels, the government probably can't afford to pay for all of its initiatives. And Iran's economy may not be able to handle all this oil cash without pushing the country's double-digit inflation even higher."He's making a lot of promises that are going to be difficult for him to keep," says Siamak Namazi, a Tehran business consultant. Still, he says, Mr. Ahmadinejad is "getting a cushion. A lot of his plans that would be disastrous are being patched over with the oil money."Iran's economy has grown by more than 5% in each of past three years, mostly on the back of the rising oil revenues. But Iran's official unemployment rate, which was 10% in 2005, remains unchanged as hundreds of thousands of young people flood the labor market every year. Its total population is almost 70 million. Some economists believe the actual unemployment rate could be more than 20%.
Inflation has also been a persistent problem, running at 15% last year, according to the government. With construction booming across the Persian Gulf, supplies of nearly everything needed for building are short and prices are soaring. It's far from clear that Iran's tiny private sector can direct enough of the oil cash into productive investments to avoid a burst of inflation.
The economy is struggling with competition from low-wage countries such as China, and the looming threat of organized international sanctions is taking a toll, particularly on businesses outside the petroleum sector.
Mr. Ahmadinejad, the former mayor of Tehran, came out of nowhere to win Iran's tightly controlled presidential elections last June. He parlayed a reputation for humble piety and hard work into a stunning runoff victory over a better-known candidate, former president and longtime power broker Hashemi Rafsanjani.
Mr. Ahmadinejad positioned himself as the candidate of the people against a rich and corrupt elite. One campaign ad featured a tour of the opulent mansion belonging to the previous mayor of Tehran, followed by a view of Mr. Ahmadinejad's modest home in a middle-class suburb. Asked whether they have a pool, Mr. Ahmadinejad's son simply points to a backyard too small for one. "See for yourself," he says. "Where's the sauna?" the interviewer asks. The son just shrugs.
Few things appealed more to Iranian voters, especially the working poor, than Mr. Ahmadinejad's promise to "put the oil revenue on the dinner table of every Iranian." Since being elected, he's made frequent trips to Iranian provinces -- political barnstorming previously unheard of in Iran's aloof theocracy. He encourages supporters to write with their requests and has promised funds for thousands of local projects.
His message is giving the Iranian government a boost of desperately needed popularity during a critical period of international tensions, in particular over the country's commitment to developing its nuclear capabilities. In a recent speech to the nation, Iran's Supreme Leader, Ayatollah Khamenei, compared Mr. Ahmadinejad's popularity to President Bush's low poll numbers.
Indeed, Mr. Ahmadinejad's standing among the poor and working class has allowed him to challenge domestic foes, including many in the clerical establishment, throwing Iran's political establishment off balance in ways few expected. With 17-hour workdays and a reputation for rectitude, Mr. Ahmadinejad has refashioned a post with few formal powers. The parliament, more representative of Iran's conservative establishment, has tried to parry Mr. Ahmadinejad's activism, rejecting three of his candidates for oil minister as well as nominees for other important economic portfolios.But he's stunned Tehran's political elite by winning many battles.
He has replaced several senior clergymen in the Ministry of Culture with non-clerical allies, apparently with the blessing of the Ayatollah Khamenei, a senior cleric himself. While less important than the Supreme Leader, Iran's president holds considerable influence over economic and social policies through his ability to nominate the heads of government ministries. He also appoints the head of the central bank.
To outsiders trying to penetrate Iran's opaque political system, it's still unclear whether the president remains under the control of the clerical establishment or whether this is a genuine bid for power."Everybody's too busy just trying to catch up with him," says Nasser Hadian, a political science professor at Tehran University and childhood schoolmate of Mr. Ahmadinejad. Although he disagrees with many of the president's policies, he grudgingly admires the way he has shaken up Iran's political culture. "He's challenging the entire spectrum of society, from the super-secular to the super-religious."Thanks to generous subsidies, Iranian consumers pay some of the lowest prices in the world for gasoline, filling up for about 40 cents a gallon. Despite being the world's fourth-largest producer of crude oil, the country lacks enough oil refineries to supply itself with fuel, forcing it to import almost half its gasoline. When prices rose last year, the government withdrew $2.9 billion from the oil fund to cover the increased cost.
A looming battle over those subsidies typifies Mr. Ahmadinejad's coming dilemma. In the fall, as part of its WTO obligations, the government plans to limit the amount of subsidized gasoline consumers can buy. Above that level, consumers will have to pay higher prices. That will raise the cost of living for Mr. Ahmadinejad's constituents by pushing up prices of nearly everything else in Iran's gas-guzzling economy. The government is already talking about dipping into the oil fund to continue financing the subsidies.The president hasn't taken a clear public stand on the subsidy-reduction plan, which would be a blow to Iranians such as Jamshid Gerami, 47, who was recently filling his tank at a Tehran gas station while 50 other cars waited in line behind him. "We're already paying more than we should have to," he said.
In Jey, an industrial zone in central Iran, Isfandiar Arab Jafaari, a 32-year-old truck driver, says he's hopeful about the future, even though he hasn't yet benefited from the president's plans. Mr. Ahmadinejad is the first leader "who's really concerned about the poor and about families in Iran," says Mr. Jafaari, who was on his way to deliver a shipment of biscuits.
Meanwhile, Mr. Jafaari's economic indicators are going in the wrong direction. The driver says he was a shepherd until seven years ago, when rising feed costs forced him to sell his 500 sheep. Now he supports his wife and two children driving goods, although he can't afford to insure his truck.Earlier this year, he paid the equivalent of a month's income to buy two new tires. Last year, he replaced the other two at the cost of just half a month's income.
torsdag, juni 22, 2006
Dagens blogg...
Regimen kickar ordförande för Irans fotbollsförbund.
Regimen åtalar kvinnorättsaktivister.
Regimens svar kommer i mitten av augusti säger Ahmadinejad.
Iran ekonomi på väg mot kollaps.
Mördare överlägger med Kofi Annan och FNs organ för mänskligarättigheter.
Utdrag från Akbar Ganjis tal.
Regimen åtalar kvinnorättsaktivister.
Regimens svar kommer i mitten av augusti säger Ahmadinejad.
Iran ekonomi på väg mot kollaps.
Mördare överlägger med Kofi Annan och FNs organ för mänskligarättigheter.
Utdrag från Akbar Ganjis tal.
Idiotin fortsätter...
Regimen valde idag att kicka Mohammed Dadkan, ordförande för Irans fotbollsförbund och samtidigt be om ursäkt till ”nationen” för dess ”sårade stolthet” efter att det Iranska fotbollslaget misslyckats med att gå vidare från gruppspelet i årets VM. Samtidigt meddelade Irans tränare Ivan Brankovic att inte förlänga sitt kontrakt som går ut den 1:a juli.
För någon dag sen krävde en drös med Iranska parlamentsledamöter att Ahmadinejad borde sparka Dadkan och Brankovic samt att utreda det Iranska fotbollsförbundet.
För någon dag sen krävde en drös med Iranska parlamentsledamöter att Ahmadinejad borde sparka Dadkan och Brankovic samt att utreda det Iranska fotbollsförbundet.
Regimen åtalar kvinnorättsaktivister..
Ett flertal ledande kvinnorättsaktivister i Iran såsom Noushin Ahmadi Khorasani och Parvin Ardalan har åtalats för att agera ”mot den nationella säkerheten” genom att hålla ”olagliga” demonstrationer och folksamlingar. Åtalen grundar sig på den demonstration som hölls i Iran den 12: e Juni för kvinnors rättigheter.
I mitten av augusit säger Ahmadinejad och USA + EU börjar att lessna...
Igår sa presidenten Ahmadinejad att regimen kommer att ”förhoppningsvis” kunna lämna ett svar på EU-3, Ryssland, USA och Kinas erbjudande i mitten av augusti. Alltså ca: 3 månader efter det att erbjudandet lämnats över till Iran. Enligt Ahmadinejad håller olika ”kommittéer” att begrunda och titta på erbjudandet och dessa behöver mer tid.
Och äntligen verkar USA och EU ha fattat vad Iran håller på med och president Bush anklagade samma dag regimen för att dra ut på sitt svar.
Som vi har tjatat om på denna blogg så handlar det här om taktik, regimen vill bara dra ut på tiden så att den själv hinner organisera sig självt och lösa sina interna maktkonflikter. Samtidigt vill regimen komma så långt i utvecklingen av en A-bomb så att det blir meningslöst att försöka stoppa regimen.
Och äntligen verkar USA och EU ha fattat vad Iran håller på med och president Bush anklagade samma dag regimen för att dra ut på sitt svar.
Som vi har tjatat om på denna blogg så handlar det här om taktik, regimen vill bara dra ut på tiden så att den själv hinner organisera sig självt och lösa sina interna maktkonflikter. Samtidigt vill regimen komma så långt i utvecklingen av en A-bomb så att det blir meningslöst att försöka stoppa regimen.
Irans ekonomi på väg att kollapsa..
Ahmadinejad är på väg mot sitt ettårsjubileum som president, men det lär inte vara en lycklig sådan. För regimen har stora ekonomiska problem, det går rykten om att Ahmadinejad kan tvingas till att införa bensinransoner. Det är dock något som han fått råd om att undvika för att inte späda på inflationen ytterligare.
Just inflationen är det stora problemet, för några veckor sen skrev ett 50-tal av Irans mest kända ekonomer ett brev till Ahmadinejad där de varnade honom att Iran är på väg mot en hyperinflation. Enligt ekonomerna är ett av de största skälen till den kollapsande ekonomin den osäkerhet som Ahmadinejads presidentskap har inneburit.
Just inflationen är det stora problemet, för några veckor sen skrev ett 50-tal av Irans mest kända ekonomer ett brev till Ahmadinejad där de varnade honom att Iran är på väg mot en hyperinflation. Enligt ekonomerna är ett av de största skälen till den kollapsande ekonomin den osäkerhet som Ahmadinejads presidentskap har inneburit.
Mördare överlägger med Kofi Annan och FNs organ för mänskliga rättigheter..
Tehrans ökände åklagare Saeed Mortazavi har under de senaste två dagarna befunnit sig i Genève som gäst och deltagare i FN’s nya organ för mänskliga rättigheter. Mortazavi blev känd för att bedriva en hänsynslös jakt på dissidenter och journalister, han hade också en nyckelroll i mordet på den Iranskkanadensiske journalisten Zahra Kazemi och mörkläggningen av mordet.
Den Iranska delegationen ska under tiden i Genève ha deltagit i diskussioner med en rad andra länder samt FN's generalsekreterare Kofi Annan.
Den Iranska delegationen ska under tiden i Genève ha deltagit i diskussioner med en rad andra länder samt FN's generalsekreterare Kofi Annan.
Akbar Ganji
Några urdrag från Akbar Ganjis tal i Italien..
“During Hitler’s fascism the Gestapo was created to control and spy on the opposition, Stalin created the KGB for this purpose and Italy a special organization too was formed. But controlling people through the police is the worst way. A simpler way is to give freedom to people. I mean freedom as a process to gain information. If we reverse this we will arrive at the relationship between the public and freedom. In a free society, people behave freely to gain information whereas if society is not free, people can hardly gain information. Now how does the Iranian government look at this? I will mention freedom of the press. The debate that the Iranian government has formed centres on the issue of an ‘enemy.’ Iranian officials argue that Iran has an external enemy which plans to attack the country. The way this enemy wishes to accomplish its goal is through cultural invasion for which it needs a domestic base. The Iranian press is that domestic base. Therefore, officials argue, journalists are agents for the enemy, and suppressing them is a national measure.”
”The legal structure and the real structure of the regime. The legal structure, which is based on the constitution, almost all the power rests with the leader and institutions under his control. Even though separation of powers is provided for in the constitution, this is not the actual arrangement. You may think of a referendum about the regime, as this is provided for in the constitution too. But in reality a referendum must be approved by the Guardians Council which we know will veto it. Another way is to amend the constitution which is also provided for in the constitution. But this very document also says that any change of the constitution must be carried out through the supervision of the leader. Furthermore, members of the Constitution Amendment Council too are appointed by the leader. Currently, the general plans of the regime in all fields are determined by the State Expediency Council, whose members are all appointed by the leader as well. As you see, there is absolutely no possibility to reform the system under its legal structure. This is true only if the reforms are for democracy and freedoms. So if we returned to the events of 8 years ago, the same results would be produced."
“The real structure – as opposed to the legal one – is even worse. The military and security agencies are very strong and they interfere in all facets of life. The power of the leader and institutions associated with him are ten times more powerful than the legal provisions. There is no possibility for any action. On the other hand, we are faced with meaningless concepts. We have a parliament, but in fact this is not a true parliament. We have a president, but in fact he is only the office manager for the leader. So when we hear the president say something, it is really the leaders speaking through the president’s voice. All the things that are said about the nuclear issue are the views of the leader which are stated by others.”
‘We do not want war, we want peace. But to achieve it we must talk” … “The requirement for world peace is world disarmament. Is Europe ready to defend a general disarmament? From the view of Iranian intellectuals, the position of the Iranian government regarding nuclear energy is not a wise one. They argue that because Israel, Russia, China, the US and Pakistan have nuclear weapons it is our right to have them too. But this is pouring fuel on fire and promoting war. Instead, we should spread the word of disarmament. Another step for us is to defend direct talks with the US. Iran can protect its interests better if it engages in direct talks.”
“I am against revolution and view myself as a reformist. I agree with civil disobedience. This is a method that is used all over the world But in Iran civil disobedience bears a very high price. We need the spiritual support of Europe and the world. Human rights are not an internal issue, but a human issue and the concern of the whole world. I criticize Europe for not well treating exiled Iranian journalists. These journalists are under pressure who continue to be viewed as foreigners. Europe must take more steps in the direction of changing this situation. I can raise even more demands but am sure I will receive negative responses. This is why I will stay content with spiritual support.
“During Hitler’s fascism the Gestapo was created to control and spy on the opposition, Stalin created the KGB for this purpose and Italy a special organization too was formed. But controlling people through the police is the worst way. A simpler way is to give freedom to people. I mean freedom as a process to gain information. If we reverse this we will arrive at the relationship between the public and freedom. In a free society, people behave freely to gain information whereas if society is not free, people can hardly gain information. Now how does the Iranian government look at this? I will mention freedom of the press. The debate that the Iranian government has formed centres on the issue of an ‘enemy.’ Iranian officials argue that Iran has an external enemy which plans to attack the country. The way this enemy wishes to accomplish its goal is through cultural invasion for which it needs a domestic base. The Iranian press is that domestic base. Therefore, officials argue, journalists are agents for the enemy, and suppressing them is a national measure.”
”The legal structure and the real structure of the regime. The legal structure, which is based on the constitution, almost all the power rests with the leader and institutions under his control. Even though separation of powers is provided for in the constitution, this is not the actual arrangement. You may think of a referendum about the regime, as this is provided for in the constitution too. But in reality a referendum must be approved by the Guardians Council which we know will veto it. Another way is to amend the constitution which is also provided for in the constitution. But this very document also says that any change of the constitution must be carried out through the supervision of the leader. Furthermore, members of the Constitution Amendment Council too are appointed by the leader. Currently, the general plans of the regime in all fields are determined by the State Expediency Council, whose members are all appointed by the leader as well. As you see, there is absolutely no possibility to reform the system under its legal structure. This is true only if the reforms are for democracy and freedoms. So if we returned to the events of 8 years ago, the same results would be produced."
“The real structure – as opposed to the legal one – is even worse. The military and security agencies are very strong and they interfere in all facets of life. The power of the leader and institutions associated with him are ten times more powerful than the legal provisions. There is no possibility for any action. On the other hand, we are faced with meaningless concepts. We have a parliament, but in fact this is not a true parliament. We have a president, but in fact he is only the office manager for the leader. So when we hear the president say something, it is really the leaders speaking through the president’s voice. All the things that are said about the nuclear issue are the views of the leader which are stated by others.”
‘We do not want war, we want peace. But to achieve it we must talk” … “The requirement for world peace is world disarmament. Is Europe ready to defend a general disarmament? From the view of Iranian intellectuals, the position of the Iranian government regarding nuclear energy is not a wise one. They argue that because Israel, Russia, China, the US and Pakistan have nuclear weapons it is our right to have them too. But this is pouring fuel on fire and promoting war. Instead, we should spread the word of disarmament. Another step for us is to defend direct talks with the US. Iran can protect its interests better if it engages in direct talks.”
“I am against revolution and view myself as a reformist. I agree with civil disobedience. This is a method that is used all over the world But in Iran civil disobedience bears a very high price. We need the spiritual support of Europe and the world. Human rights are not an internal issue, but a human issue and the concern of the whole world. I criticize Europe for not well treating exiled Iranian journalists. These journalists are under pressure who continue to be viewed as foreigners. Europe must take more steps in the direction of changing this situation. I can raise even more demands but am sure I will receive negative responses. This is why I will stay content with spiritual support.
tisdag, juni 20, 2006
Maktkampen inom regimen...
Det tisslas och tasslas inom regimen, gränser börjar dras och falanger sluter samman. Det är oroligt inom regimen och inte ens übermullan och Irans ”andlige ledare” Khamenei känner sig särskilt trygg.
Det handlar självklart om det oerhört viktiga val som kommer att äga rum i november i Iran. Det är valet av det s.k. expertrådet. Expertrådet består av 86 mullor och har mandatperioder på åttaår, dess uppgifter är att recensera den "andlige ledarens" arbete och kan både avsätta och utse en ny "andlig ledare". Med tanke på att Khamenei antas vara närmare 80 år och omges cancerrykten så är det här det viktigaste valet i regimens historia. Den här gången finns det inte heller någon Khomeini som med en stark pondus kan utse sin egen efterträdare. Allt detta bäddar för en storstrid, där förlorarna kan komma att förlora mycket mer än åtråvärda platser och makt, det är strid på liv och död.
Iran har också fått en ny och mäktig politisk falang i och med Ahmadinejads seger i presidentvalet, tidigare har den Iranska politiken dominerats av konservativa och reformister. Dena nya falangen består främst av Bassijs och dess ledare är den fascistiska mullan Mesbah-Yazdi. Den här gruppen består främst av personer inom militär och säkerhetstjänsten och är långt mer fanatiska än de två andra grupperna som ändå kan betecknas som någorlunda pragmatiska.
Just nu kontrolleras Expertrådet av konservativa och en del reformister. Ordförande för expertrådet är ayatollan Ali-Akbar Meshkini som ligger på sin dödsbädd och därmed inte kommer att kandidera för omval. Meshkinis högra han i expertrådet är mullan Rafsanjani, han har varit med sedan revolutionens första dag och anses vara och varit en av regimens absolut mest inflytelserika personer.
Men Rafsanjani börjar bli allt mer isolerad, efter att ha förlorat presidentvalet mot Ahmadinejad och tagit reformisternas sida under Khatamis tid så är han illa omtyckt av både de konservativa och nykonservativa. Dessutom så saknar han folkligt stöd eftersom många ser Rafsanjani som genomkorrumperad.
De nykonservativa har bett och kommer att ställa upp med ayatollah Ahmad Jannati som kandidat till ordförandeposten för expertrådet, Jannati är just nu ordförande för väktarrådet. Han anses tillhöra den extrema falangen och har till och med kritiserats för att han allt för ofta och högljutt hyllat Ahmadinejad. Att de nykonservativa väljer Jannati är ändå en liten seger för Khamenei som gjort sitt bästa för att försöka tygla de nykonservativa och nu kan få en nära allierad i Jannati som ordförande i expertrådet.
Men samtidigt känner sig Khamenei också hotad av de nykonservativa, eftersom de helst av allt vill se ayatollah Mesbah-Yazdi som nästa andlige ledare i Iran.
Mesbah-Yazdi har gjort sig ett namn i Iran genom att tillhöra den mest fanatiska delen av regimen och för sin tolkning av den 12-imamen, Mahdis, återkomst. Mesbah-Yazdi tillhör den falang inom regimen som tror att Mahdis återkomst går att snabba på. Men problemet är att för att snabba på Mahdis återkomst måste den Islamiska världen, enligt Mesbah-Yazdi, enas och gå i krig mot de otrogna. När det kriget startat och världen ligger i kris kommer Mahdi att återuppstå för att krossa de otrogna och göra världen till ett paradis.
Mesbah-Yazdis kandidatur och de nykonservativas framfart har gjort att en del forna fiender nu gräver sina stridsyxor och försöker förhindra att Yazdi blir nästa ”andlige ledare”. Under förra veckan ska ett gäng reformister ha bett Rafsanjani att ställa upp till ordförandeposten i Expertrådet, det trots att Rafsanjani bröt med reformisterna när Khamenei gick till attack mot reformisterna.
Regimensmän har också börjat vända sig mot sina egna, för någon vecka sedan blev Rafsanjani tvingad att avbryta ett tal i den heliga staden Qom, när ett gäng av Yazids anhängare gick till attack mot honom. Den förre presidenten Khatami har också tvingats till att ställa in en rad kampanjer runt om i landet efter hot från Yazdi anhängare. Rafsanjani har i sin tur inte suttit still, utan har varnat Mesbah-Yazdi om vad som kan hända om man motsätter sig honom, genom att hänvisat till ayatolla Montazeri fall. Montazeri var egentligen Khomeinis givne efterträdare och högra hand, men efter att ha kritiserat de konservativa krafterna i landet utmanövrerades han skcikligt av bland annat Rafsanjani tillförmån för sin dåvarande vän Khamenei. Montazeri är numera fullständigt utfryst och sitter i husarrest i staden Qom.
Khamenei verkar inte vilja uppröra någon falang för mycket. Men mycket talar för att han nu börjar gå allt närmare de nykonservativa efter att de valt Jannati som kandidat till ordförandeposten i Expertrådet. Det betyder att Khamenei får en nära vän som ska agera ”kritiker” och att han kan känna sig säker på sin plats ett par år till. Men skulle Rafsanjani vinna så är Khamenei rädd för att Rafsanjani kommer att använda positionen för att utöva inflytande och begränsa hans makt.
I november får vi veta hur det går..
Det handlar självklart om det oerhört viktiga val som kommer att äga rum i november i Iran. Det är valet av det s.k. expertrådet. Expertrådet består av 86 mullor och har mandatperioder på åttaår, dess uppgifter är att recensera den "andlige ledarens" arbete och kan både avsätta och utse en ny "andlig ledare". Med tanke på att Khamenei antas vara närmare 80 år och omges cancerrykten så är det här det viktigaste valet i regimens historia. Den här gången finns det inte heller någon Khomeini som med en stark pondus kan utse sin egen efterträdare. Allt detta bäddar för en storstrid, där förlorarna kan komma att förlora mycket mer än åtråvärda platser och makt, det är strid på liv och död.
Iran har också fått en ny och mäktig politisk falang i och med Ahmadinejads seger i presidentvalet, tidigare har den Iranska politiken dominerats av konservativa och reformister. Dena nya falangen består främst av Bassijs och dess ledare är den fascistiska mullan Mesbah-Yazdi. Den här gruppen består främst av personer inom militär och säkerhetstjänsten och är långt mer fanatiska än de två andra grupperna som ändå kan betecknas som någorlunda pragmatiska.
Just nu kontrolleras Expertrådet av konservativa och en del reformister. Ordförande för expertrådet är ayatollan Ali-Akbar Meshkini som ligger på sin dödsbädd och därmed inte kommer att kandidera för omval. Meshkinis högra han i expertrådet är mullan Rafsanjani, han har varit med sedan revolutionens första dag och anses vara och varit en av regimens absolut mest inflytelserika personer.
Men Rafsanjani börjar bli allt mer isolerad, efter att ha förlorat presidentvalet mot Ahmadinejad och tagit reformisternas sida under Khatamis tid så är han illa omtyckt av både de konservativa och nykonservativa. Dessutom så saknar han folkligt stöd eftersom många ser Rafsanjani som genomkorrumperad.
De nykonservativa har bett och kommer att ställa upp med ayatollah Ahmad Jannati som kandidat till ordförandeposten för expertrådet, Jannati är just nu ordförande för väktarrådet. Han anses tillhöra den extrema falangen och har till och med kritiserats för att han allt för ofta och högljutt hyllat Ahmadinejad. Att de nykonservativa väljer Jannati är ändå en liten seger för Khamenei som gjort sitt bästa för att försöka tygla de nykonservativa och nu kan få en nära allierad i Jannati som ordförande i expertrådet.
Men samtidigt känner sig Khamenei också hotad av de nykonservativa, eftersom de helst av allt vill se ayatollah Mesbah-Yazdi som nästa andlige ledare i Iran.
Mesbah-Yazdi har gjort sig ett namn i Iran genom att tillhöra den mest fanatiska delen av regimen och för sin tolkning av den 12-imamen, Mahdis, återkomst. Mesbah-Yazdi tillhör den falang inom regimen som tror att Mahdis återkomst går att snabba på. Men problemet är att för att snabba på Mahdis återkomst måste den Islamiska världen, enligt Mesbah-Yazdi, enas och gå i krig mot de otrogna. När det kriget startat och världen ligger i kris kommer Mahdi att återuppstå för att krossa de otrogna och göra världen till ett paradis.
Mesbah-Yazdis kandidatur och de nykonservativas framfart har gjort att en del forna fiender nu gräver sina stridsyxor och försöker förhindra att Yazdi blir nästa ”andlige ledare”. Under förra veckan ska ett gäng reformister ha bett Rafsanjani att ställa upp till ordförandeposten i Expertrådet, det trots att Rafsanjani bröt med reformisterna när Khamenei gick till attack mot reformisterna.
Regimensmän har också börjat vända sig mot sina egna, för någon vecka sedan blev Rafsanjani tvingad att avbryta ett tal i den heliga staden Qom, när ett gäng av Yazids anhängare gick till attack mot honom. Den förre presidenten Khatami har också tvingats till att ställa in en rad kampanjer runt om i landet efter hot från Yazdi anhängare. Rafsanjani har i sin tur inte suttit still, utan har varnat Mesbah-Yazdi om vad som kan hända om man motsätter sig honom, genom att hänvisat till ayatolla Montazeri fall. Montazeri var egentligen Khomeinis givne efterträdare och högra hand, men efter att ha kritiserat de konservativa krafterna i landet utmanövrerades han skcikligt av bland annat Rafsanjani tillförmån för sin dåvarande vän Khamenei. Montazeri är numera fullständigt utfryst och sitter i husarrest i staden Qom.
Khamenei verkar inte vilja uppröra någon falang för mycket. Men mycket talar för att han nu börjar gå allt närmare de nykonservativa efter att de valt Jannati som kandidat till ordförandeposten i Expertrådet. Det betyder att Khamenei får en nära vän som ska agera ”kritiker” och att han kan känna sig säker på sin plats ett par år till. Men skulle Rafsanjani vinna så är Khamenei rädd för att Rafsanjani kommer att använda positionen för att utöva inflytande och begränsa hans makt.
I november får vi veta hur det går..
måndag, juni 19, 2006
Galningar och landslaget...
Ett gäng galningar i det Iranska parlamentet har krävt att presidenten Ahmadinejad ska sparka landslagets coach Branko Ivankovic. Anledningen är att Iran inte gick vidare från sin grupp. Parlamentsledamöterna vill också att Ahmadinejad tillsätter en utredning för att undersöka lagets dåliga resultat och sparka personer inom det Iranska fotbollsförbundet för att ha skadat ”den nationella stoltheten”. Dessa galningar är också upprörda över att tränaren Ivankovic inte lyssnat på experter när han tagit ut truppen.
Branko Ivankovic har redan sagt att han kommer att säga upp sig efter VM-slutspelet, på grund av den hårda kritiken.
Branko Ivankovic har redan sagt att han kommer att säga upp sig efter VM-slutspelet, på grund av den hårda kritiken.
söndag, juni 18, 2006
Blogg o Mania...
Dagens blogg uppdatering med länkar här nedan!
Om atomprogrammet och regimens förhandlingar med EU-3, Kina, Ryssland och USA kan du läsa här.
Iran och Syrien bildar försvarspakt.
Ahmadinejad förnekar förintelsen igen...
Regimen kidnappar dottern till en politisk aktivist, hotar att mörda och våldta henne om inte fadern upphör med sitt politiska engagemang.
Regimens förtryck mot Balocher..
Om atomprogrammet och regimens förhandlingar med EU-3, Kina, Ryssland och USA kan du läsa här.
Iran och Syrien bildar försvarspakt.
Ahmadinejad förnekar förintelsen igen...
Regimen kidnappar dottern till en politisk aktivist, hotar att mörda och våldta henne om inte fadern upphör med sitt politiska engagemang.
Regimens förtryck mot Balocher..
Regimens förtryck mot balocher..
Enligt UNPO startade regimen en massiv militäroperation mot städerna Bam och Zahedan, i mitten av maj månad. I området bor det mestadels Balocher som är förföljda och förtryckta av regimen. Regimen gick enligt UNPO till attack med helikoptrar sant flygvapen och bombade byar i bergsområdet. 18 personer ska ha dött och ett flertal ha skadats, de flesta uppges ha varit bönder. Regimen ska ha gått till anfall som en hämndreaktion mot att 12 personer ska ha hittats döda i området. Regimen anklagade genast en beväpnad grupp av Balocher kallad Jundallah, som förnekat och fördömt morden.
Balocherna har drabbats hårt av den ekonomiska krisen i landet och när befolkningen demonstrerat mot fattigdomen har regimen spänt musklerna och ökat förtrycket.
Balocherna har drabbats hårt av den ekonomiska krisen i landet och när befolkningen demonstrerat mot fattigdomen har regimen spänt musklerna och ökat förtrycket.
Regimen kidnappar dotter till en politisk aktivist.
Det kommer nu uppgifter om att regimens säkerhetsstyrkor har kidnappat och fört bort dottern till en politisk aktivist i Iran. Regimen har krävt att fadern ska upphöra med sina politiska aktiviteter, annars så hotar regimens män att mörda eller våldta den 17-åriga dottern. Kidnappningen ska ha skett den 2:a maj och familjen har fortfarande ingen aning om vart dottern är förd.
Detta är inte första gången regimen ger sig på familjer till politiska aktivister i Iran, detsamma gjordes mot de busschaufförer som strejkade i Iran, Akbar Ganjis familj och många, många fler.
Detta är inte första gången regimen ger sig på familjer till politiska aktivister i Iran, detsamma gjordes mot de busschaufförer som strejkade i Iran, Akbar Ganjis familj och många, många fler.
Igen..
Under sin resa i Kina hann Ahmadinejad att ännu en gång förneka och ifrågasätta förintelsen. Ahmadinejad menade att förintelsen ännu inte var “bevisad” och att de nu måste undersökas av oberoende krafter.
Iran och Syrien bildar försvarspakt...
Försvarsministrarna för Syrien och Iran skrev nyligen på en gemensam försvarspakt mot så kallade “gemensamma fiender”, alltså USA och Israel. Egentligen så är det väl inget nytt, detta handlar om två väldigt isolerade länder i regionen som endast har varandra. Regimen i Iran är ogillad hos samtliga andra mellanöstern länder och det är inte många som vill befatta sig med Syrien. Därför blomstrar banden mellan länderna, men ändå säger Syrierna bestämt nej till Iranska önskemål att få bygga en militärbas i landet. Inte mycket till tillit mellan länderna alltså.
Försvarspakten går enligt försvarsministrarna ut på att om ett av länderna utsätts för angrepp så ska den andra rycka ut till hjälp. Samtidigt har Syrien fått köpa en del Iran tillverkade vapen.
Enligt Jerusalem Post ska den Iranska försvarsministern Mostafa Mohammad Najjar under det här mötet också sagt att Iran kan använda sig av ”use nuclear defense as a potential if threatened by any power” (citerad från Jerusalem Post). Jerusalem Post rapporterar också om att regimen är på väg att utveckla nya långdistansrobotar som ska ersätta Shahab-3 missilerna.
Försvarspakten går enligt försvarsministrarna ut på att om ett av länderna utsätts för angrepp så ska den andra rycka ut till hjälp. Samtidigt har Syrien fått köpa en del Iran tillverkade vapen.
Enligt Jerusalem Post ska den Iranska försvarsministern Mostafa Mohammad Najjar under det här mötet också sagt att Iran kan använda sig av ”use nuclear defense as a potential if threatened by any power” (citerad från Jerusalem Post). Jerusalem Post rapporterar också om att regimen är på väg att utveckla nya långdistansrobotar som ska ersätta Shahab-3 missilerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
