Men stämmer det?

En av de riktiga tungviktarna på Iran är Trita Parsi och i en kort intervju i DN gör han samma bedömning som Sveriges bästa Mellanöstern korrespondent Bitte Hammargren. Nämligen att krisen kraftigt försvagat Ahmadinejads möjligheter inom utrikespolitiken. Jag är mer tveksam.

Kortsiktigt kan jag hålla med. Ahmadinejad skulle få det tufft om han skulle ta stora diplomatiska initiativ just nu. Men Ahmadinejad är inte heller en som tar diplomatiska initiativ, i alla fall inte seriösa sådana.

Men långsiktigt (då pratar vi om ett halvår) så tror jag inte att hans "legitimitetskris" på hemma plan behöver spela en större roll.

För problemet som omvärlden har och alla som eftersöker en diplomatisk isolering är att Iran de facto är ett oerhört strategiskt viktigt land. Det är inte bara oljan bidrar utan det finns ett flertal stora frågor där västvärlden behöver Iran mer än Iran behöver västvärlden. Såsom hjälp i Afghanistan, Irak och till viss del även i Palestina konflikten. Och glöm inte atomprogrammet.

Så huruvida Ahmadinejad är den legitima vinnaren eller en simpel fuskare är inget som omvärlden har råd att ta hänsyn till. Notera gärna hur både Storbrittanien och Frankrikes regering idag försökte hitta vägar att säga att man erkänner Ahmadinejad utan att säga det rakt ut. Storbrittaniens ambassadör deltog till och med vid ceremonin idag.

För som USAs utrikesminister sa idag så har omvärlden inte mycket till val än att erkänna Ahmadinejad som president och att alla kommunikations kanaler hålls öppna för Iran. Och som jag sa tidigare Ahmadinejad och hans regering kommer att vara och bli flitigt uppvaktade.

Men internt då?

Ska Ahmadinejad få det svårt så måste det innebära internt motstånd och att mäktiga element inom regimen väljer att sätta käppar i hjulet för honom. Men jag är tveksam även här. Visserligen är han inte omtyckt, inte ens i konservativa kretsar. Men han har ett stort trumf i handen och det är Khamenei.

Och det är Khamenei som till syvende och sist sätter dagordningen för utrikespolitiken. Parlamentet och Larijani har inte muskler nog att stoppa Ahmadinejad i en utrikespolitisk fråga om han har Khamenei med sig.

Den senaste krisen visade hur snabbt Larijani viker sig för Khamenei. Notera gärna också att det var Larijani som förlorade den senaste stora utrikespolitiska striden mot Ahmadinejad när han tvingades att avgå som Irans chefsförhandlare när han rök ihop med Ahmadinejad.

Rafsanjani har under de senaste åren fått se allt mer av sin makt försvinna och den här krisen har undergrävt han ställning ytterliggare. Reformisterna har inte varit en politisk kraft på länge och valbojkotten 2005 sänkte alla deras möjligheter. Deras främsta ledare står inför rätta eller är på väg att ställas inför rätta.

Dessa kan säkert tillsammans eller var för sig göra livet surt för Ahmadinejad inom inrikespolitiken men om Ahmadinejad har Khameneis uppbackning inom utrikespolitiken så kommer dem förmodligen inte att kunna röra honom.

Lägg därtill att Khamenei har använt sig av den här krisen för att göra en rejäl utrensning och stärka sitt grepp om den mäktiga militära apparaten genom att de senaste veckorna avskeda en rad högtuppsatta generaler och nyckelpersoner inom underrättelsetjänsten.