Målmedveten och konsekvent arbete…

Målmedveten och konsekvent arbete…

SVD skriver idag om det ökade förtrycket mot kvinnorättsaktivister i Iran. Det gäller att förstå att det här är en regim som arbetar målmedvetet och konsekvent i att slå ner opposition och dissidenter. Stora och offentliga massaresteringar är inte längre regimens melodi, nu är det effektivitet som gäller. Därför arbetar regimen för att konsekvent och målmedvetet slå sönder de nätverk och organisation som finns utanför dess kontroll.

Men det är inte bara ett mer målmedvetet arbete utan också ett brutalare sådan. För bara något år sen sa nobelprisvinnaren Shirin Ebadi att hon såg det som en ”merit” att ha suttit i Evin fängelset och att hon tagit med sig handdukar från fängelset som suvenirer. Att vistelsen i Evin inte var så farligt och att fångvaktarna även om i början hårda kunde värma upp och umgås med fångarna.

Situationen är en helt annan idag.

De mer moderata fångvakterna har slängts ut och ersatts med fanatiker där politiska fångar hålls. Detta gäller även den vanliga polisen och gränsvakten. De moderata är borta eller har fått order om att skruva upp trycket.

De som reser fram och tillbaka till Iran berättar om skillnaderna mellan hur flygplatspersonal beter sig nu jämfört med något år sen. Tidigare kunde man diskutera med passpolisen som till och med kunde vara vänlig. Nu är det förhörsrum och bryska bassijs som väntar.

Ahmdinejad har återupprättat Evin fängelsets skräckstatus. Idag är det få som kommer utifrån Evin och kan titta tillbaka på det och säga ”det var inte så illa”.

Det beror delvis på att omvärlden, som SVD, skriver är fulltupptagna med atomprogrammet för att bry sig om annat. För som jag sagt tidigare så är det här en regim som är välmedveten värdet av varumärket utomlands. Engagerar sig omvärlden för mänskliga rättigheter i Iran tenderar regimen också att slå på reträtt. Men kommer inga reaktioner finns det inget som hindrar regimen att dra på sig hårdhandskarna.

Samt så beror det på presidenten och regimen. Man insåg snabbt i början av 2000 att makten börjat glida ur händerna och att folk skrattade åt en vistelse i det som är regimens motsvarighet till Gulag var inte bra. Man började omflytta politiska fångar, från avdelningar där de satt med andra oppositionella till att sitta med våldsamma kriminella. Om vakterna behandlade fångarna med någorlunda respekt så kunde medfångarna förmås till att stå för brutaliteten. Sedan dess har fanatikerna i den paramilitära gruppen som är lojala till Ahmadinejad och Khamenei fått en mycket större roll i det som kallas Irans rättsväsende och det är en ganska stor del av förklarningen till den ökade brutaliteten.