Kampen om utrikespolitiken..

För ett tag sedan läste jag en ledar i en iransk tidning. Artikeln gick ut på att den ”andlige ledaren” (både Khomeini och Khamenei), bortsett från vid några fåtal tillfällen, alltid stött regeringen och presidenten, både i med och motgång. Ledarens slutpoäng var dock att bara för att den ”andlige ledaren” alltid tidigare gett sitt stöd till den folkvalda regeringen så ska den inte ta stödet för givet.

Några dagar senare kommer beskedet att Ali Larijani överraskande lämnar posten som chefsförhandlare och ersätts någon timme senare av en Ahmadinejad trogen nickedocka.

Larijani fick inte sparken utan knuffades sakta men säkert ut genom dörren. Larijani utnämndes av Ahmadinejad till chefsförhandlare, men han var inte ens då Ahmadinejads första val utan Khameneis. Men då räknade inte Khamenei med att Ahmadinejad skulle ta en så pass aktiv roll i utrikespolitiken. Ahmadinejad gick inte till val på en utrikespolitik agenda utan en inrikespolitisk sådan. Han skulle höja löner och pensioner inte förneka förintelsen och dra på landet sanktioner.

Larijani började sin karriär som chefsförhandlare som ultrakonservativ. Hans tongångar var ganska hårda från början men han har svängt. Han har vid ett flertal tillfällen proklamerat att Iran är öppen och redo för förhandlingar och har ansträngt sig för att hålla god kontakt med EU och främst Javier Solana. Medan Ahmadinejad gång på gång upprepat att det inte finns något att förhandla om och att Irans atomprogram ligger fast.

Ahmadinejad har också ansträngt sig för att isolera och minska Larijanis roll, tidigare den här månaden skickade han iväg Mojtaba Hashemi till Frankrike för att hålla samtal om atomprogrammet. Ett annat exempel som visade hur Ahmadinejad höll Larijani utanför var när Larijani under en presskonferens sa att Iran inte skulle delta i fredssamtalen om Irak i Sharm El-Sheik för att bli tillrättavisad av en japansk journalist som sa att Mottaki redan var på plats.

För Ahmadinejad är det en stor skillnad vem som är chefsförhandlare, skillnaden mellan Larijani och Jalili är som dag och natt för honom. För även om det är Khamenei som till slut bestämmer strategi och mål så kan han med Jalili påverka Khameneis beslut. Larijani hade en egen maktbas, han stod nära Khamenei och kunde agera utan Ahmadinejads stöd. Jalili må även vara en anhängare av Khamenei men han kommer att behöva förlita sig på Ahmadinejads stöd och råd. Det här ökar givetvis Ahmadinejads inflytande och roll över atomprogrammet.

Men beslutet att ersätta Larijani med Jalili har inte gått smärt fritt. På en gång var den kanske tyngste parlamentsledamoten, Ahmed Tavakoli, ute och kritiserade Ahmadinejads val av ersättare. 183 av de 295 parlamentsledamöterna skrev under ett brev där de ”tackade” Larijanis för hans insatser. Andra som ser Ahmadinejad som ett allt mer ökande problem var tidigt ute och ”beklagade” Larijanis avgång.

Det är allt mer uppenbart att Ahmadinejad börjar bli ett allt större utrikespolitiskt problem för regimen och Khamenei. Men samtidigt är han svår att få grepp på. Ahmadinejad är inte lika lätt att ”utpressa” och ”muta” som presidenter före honom. De flesta andra presidenter som Khatami och Rafsanjani använde presidentposten som ett sätt att klättra uppåt. De var mullor, presidentposten var bara ett steg i karriärstegen och de var medvetna om att de kunde gå längre. Men för Ahmadinejad är det stopp här. Det går inte att locka honom med löften om andra poster som kan spräcka presidentposten.

Därför är han också svårare att kontrollera. Det går nu intensiva rykten om att Khamenei kommer att göra sitt bästa för att få bort Ahmadinejad vid nästa val. Ledarartiklar som jag hänvisade till i början är en del av ryktesspridningen och en varning till Ahmadinejad.